Himmel & Ord

Gå genom väggar – en memoar om ett liv i konsten

| 2 kommentarer

Det var först när en film om Marina Abramovics performance ”The artist is present” på MoMa i New York började figurera på Facebook för några år sedan som jag fick upp ögonen och började fascineras av denna egensinniga kvinna och konstnär. Nu läser jag – som aldrig läser biografier – hennes memoar, ”Gå genom väggar”.

Det av hennes verk som fascinerar mig mest är ”Rythm 0” som framfördes 1974 i Neapel: Verket bestod av konstnären själv samt ett bord med 72 olika objekt och instruktionen:

”There are 72 objects on the table that one can use on me as desired.
Performance.
I am the object.
During this period I take full responsibility.”

Det är just den sista meningen, och hur det faktiskt utspelades som gör verket – och kvinnan som planerade och genomförde det – så oerhört fascinerande.

”Jag tar fullt ansvar” säger hon, fullt ansvar för andra människors handlingar. Det är det hon säger, och lämnar bland annat en sax, en ros, en fjäder, ett rakblad och en pistol, en kula. Hon berättar att det till en början inte händer så mycket, att publiken till en början tvekar och prövar sig fram, men efter hand blir djärvare och djärvare, alltmer närgångna. I takt med detta omvandlas och betraktas Abramovic också alltmer som ett objekt. Hon låter publiken forma hennes kropp i olika positioner och står passivt kvar när deras händer släpper henne. Någon klipper av henne kläderna. Någon laddar pistolen, sätter den i hennes hand, riktar den mot hennes huvud, rör vid avtryckaren. Abramovic är passiv.

Först när verket avslutas efter sex timmar, tar hon tillbaka kontrollen över sin kropp och rör sig mot sin publik. De flyr bort från henne, och klarar inte av att ta in henne och stå för vad de gjort mot henne, under tiden hon tog ansvar för deras handlingar.

”They could not stand my person because of what they had done to me.”

(Just denna mening citeras för övrigt och får betydelse även i Vigdis Hjorths bok Arv och miljö, som jag skrev om i förra veckan.)

Jag associerar Rythm 0-verket och hur det blev, till stanfordexperimentet från 1971, som gick ut på att ett antal frivilliga studenter rollspelade som fångar eller fångvaktare för att studera hur sociala roller påverkar beteenden. Studien fick avbrytas eftersom den urartade i våld och förtryck. Den ansvarige forskaren Zimbardo har skrivit på temat, bland annat boken The Lucifer Effect: Understanding How Good People Turn Evil.

Rythm 0 belyser samma sak: När konstnären tar ansvaret från publiken, gör denna publik saker som de senare, i ett fullt upplyst efteråt, inte vill kännas vid. Vad säger det om oss människor? Det här är ett verk som både skrämmer och fascinerar.

Abramovic själv, som person, fascinerar också. Hon berättar sitt liv, med imponerande detaljrikedom, som en kronologisk saga, från uppväxten i Titos Jugoslavien, genom hela hennes långa konstnärskap världen över, till idag. Det finns en dubbelhet i hennes berättelse, på en gång en enkel naivitet och detta komplexa förhållningssätt som är och gör hennes konst. Det gör boken svår att ”placera” någonstans och ännu när jag läst ut den har jag svårt att sätta fingret på den.

Jag vill bestämma mig för att dubbelheten är och måste vara en del av konstnärsskapet, att det är däri det ligger – förmågan att se det oerhört komplexa i vår verklighet och gestalta det som enkelhet. Engelska språket har adverbet ”matter-of-factly”, ofta om hur barn förhåller sig klokt till saker som vuxna tror att de inte kan förstå. På det sättet framstår Abramovic för mig i boken, och det känns någonstans ”rätt”. Så måste det nog vara för att hennes konst ska kunna bli till, så enkel och kraftfull som den är.

Så. En fascinerande bok, denna den kanske enda memoar jag någonsin kommer att läsa.

(Ska jag ändå kritisera något måste kritiken gå till Brombergs förlag, som gott kunde kostat på boken en anständig översättning. Där boken berättartekniskt är charmigt naiv och rättfram är översättningen mest en infantil sörja av dålig grammatik och obefintlig språkkänsla.)

2 kommentarer

  1. Intressant skrivet om boken. Den får jag nog läsa, trots medioker översättning. Såg hennes utställning på Louisiana 2017 och där spelades en film från just den performance i Neapel du nämner.

  2. Ganska skrämmande. Jag vet inte om jag hade vågat utsätta mig för ett sådant experiment. Låter som en fascinerande bok i alla fall. Den är säkerligen inte alls djupsinnig och konstnärlig som den här, men jag tror ändå att du skulle kunna tycka att Ett jävla solsken skulle kunna vara värd att läsas 😉 .

    Kram,

Kommentera

Obligatoriska fält är märkta *.