Himmel & Ord

Om amerikansk propagandafilm och nyhetsvinkling

| Inga kommentarer

När jag väljer filmer på Lovefilm gör jag det mestadels på måfå. Jag går efter förslag och senast inkommet och omslagsbilderna. Läsa på tyska är jobbigt, och titta på trailers för varenda film jag funderar på tar för lång tid. En av dessa filmer som åkte med på hyrlistan lite på måfå var den här:

courageous

Den börjar med en bilstöld vid en bensinmack och bilens ägare springer ikapp sin bil, hänger sig i sidorutan för att försöka övermanna biltjuven och vägrar släppa taget, fast bilen får upp fart och möter trafik och sådär. Det hela är mycket dramatiskt, och slutar i ett dike. Biltjuvens kompis kommer ikapp i en annan bil och hämtar upp sin polare, och bilägaren kryper mödosamt till sin bil. En tillskyndande åskådare säger ”Oroa dig inte för bilen, vi har ringt efter ambulans åt dig!” och bilägaren säger ”Jag är inte orolig för bilen” samtidigt som han får upp bakdörren på sin bil – och man får se en bebis i bilbarnstol sitta där.

Som förälder – eller, troligen som människa överhuvudtaget – får man ju en ilning i maggropen åt det där. Man blir berörd och på ett bra sätt. Så långt allt väl.

Men sen var det nåt med den här filmen som inte riktigt… hängde ihop. Vi tittade på varann och undrade ”Vad tusan handlar den här filmen om?” – ännu en halvtimme in i filmen visste vi inte.

Efter att ha sett hela filmen, mot slutet mestadels gapskrattande åt hur taffligt gjord den var, kan jag meddela att Courageous är en ren propagandafilm för amerikansk bibelviftande konservativhöger. Och det är ingen subtil propaganda vi pratar om här, det är tjocka lager av kladdig gudsfruktan och stelbenta normer som kletats på en bra skranglig struktur till berättelse…

Och det påminner mig om en av grejerna jag reagerade på under New York-resan; amerikansk medieretorik.

(Jag vet, det här blir lite bakvänt när jag inte hunnit visa bilder eller berätta något annat, mer normalt om den där himla resan… Men nu blev det så, så då får det vara så. Turistbilderna får vi ta en annan gång.)

Första morgonen i New York var vi så jetlaggade att vi vaknade kl 04 på morgonen och kände oss utvilade. Detta innebar nu inte att vi studsade ut på stan i gryningen, utan vi låg kvar i sängen och såg på TV. Amerikanska morgonnyheter. Och reagerade båda två på sättet att presentera nyheter, många gånger utan ens antydan till försök till objektivitet. Det fanns särskilt ett program som var helt uppenbart republikansk propaganda, och där en panel satt i morgonstudion och hånskrattade åt den sittande regeringens politik.

(Därtill med argumentation som fick nackhåren att resa sig – bland annat var sjukvårdsreformen Obama-regimen försöker genomföra en styggelse, för hur skulle det se ut om läkare och sjuksköterskor tvingades jobba gratis för att ge vård åt alla som inte har råd med försäkring, va, va, va? Sjukvård är, enligt amerikanskt synsätt, ett privilegium, inte en rättighet. Poliser är en rättighet för alla – och jobbar väl, såvitt jag vet, inte gratis – men sjukvård är ingen rättighet. Ehh…?)

Och jag tänkte, både då jag tittade på nyhetssändningarna i New York och igår när jag såg den där propagandafilmen vi råkat hyra av misstag, att det är bra lätt för mig att sitta här och tänka ”jävla propaganda”, när jag är van vid att tänka kritiskt och förväntar mig objektivitet åtminstone hos nyhetsjournalister. (Jag sväljer nog en hel del propaganda i andra filmer, men då får det vara lite mer subtilt gjort i alla fall…) Men om man sett den här typen av medvetet vinklad rapportering hela livet, och bara den här typen av vinklade rapportering? Om det vinklade och skeva är norm, hur ska man då veta vad som är ”rakt”. Hur ska man kunna bilda sig en egen uppfattning, om allt man får att utgå från är vinklat och skevt och förvrängt…?

När jag var sjutton började jag brevväxla med en kille i Florida. Pappersbreven har sinat, men idag är vi vänner på Facebook och har åtminstone fortfarande kontakt den vägen. Han har sunda värderingar (enligt mig, dårå), om än ett lite annorlunda sätt att argumentera än jag är van vid. Men vad som är verkligt intressant är att hoppa in i och följa politiska diskussioner som han har med sina amerikanska vänner… Jag har lärt mig vid det här laget att inte lägga mig i, för europeisk argumentation i en amerikansk diskussion blir… bara komplicerat.

(Jo, jag lägger mig fortfarande i ibland, när jag inte kan låta bli. Man är ju inte mer än människa…)

Efter en av skolskjutningarna, då amerikanska konstitutionens gudagivna rätt att bära vapen var ett självklart aktuellt diskussionsämne, kom samtalet att till stor del handla om hur man skulle tolka Thomas Jeffersons formulering av konstitutionens andra tillägg (som reglerar rätten att bära vapen). Tillägget antogs av amerikanska kongressen år 1791 och reglerar alltså ännu 222 år senare amerikansk vapenlagstiftning så starkt, att det verkar helt omöjligt att komma åt vapnen i USA.

Då kan jag bara tänka på den där hårdvinklade, okritiska medieretoriken som fick nackhåren att resa sig på mig för att jag vet om något annat, men som antagligen passerar genomsnittsamerikanen som en självklarhet.

Och jag tänker – var i hela håvete ska man börja…?

***

Disclaimer: Jag är inte enormt påläst om amerikansk medieretorik, det jag skriver här är egentligen enbart baserat på min egen reaktion på nyhetsskildringen vi mötte i USA för några veckor sedan, och så de tankar som väcktes igår när lördagsfilmen visade sig vara en propagandafilm för konservativa värderingar.

Magkänsla och reflektion – inga hårdfakta. Det ska vara så. OK? OK.

Kommentera

Obligatoriska fält är märkta *.