Om elefanter i grannskapet

Barnen har somnat, lägenheten är lugn och tyst. Jag pyser av vakuumkorken på vinflaskan i köket och häller upp en skvätt i ett litet, nästan cylindriskt glas – lämpligt för soffhäng och badkar.

Och så tänker jag på en text jag läste idag, och som jag gärna vill att du läser också. Först och främst för att det är en bra text, förstås. Men också för att det är en bra text om något vi är förbannat dåliga på att prata om: Alkohol och alkoholism. Hur vi förhåller oss till alkoholen, gör den till självklar norm och identitetsförstärkare. Hur naivt vi många gånger förhåller oss till något som kan leda till så stora problem – och som faktiskt också gör det, för väldigt många.

Men nejdå. OSS händer det ju inte. Och inte någon vi känner heller. Man brukar tala om ”elefanten i vardagsrummet” – att alkoholism är lika uppenbart närvarande som om det skulle stå en elefant mitt i vardagsrummet, men ändå låtsas vi som om vi inte ser. Nå, jag skulle vilja påstå att den elefanten inte bara står i våra vardagsrum och blänger – de finns i varje grannskap, varje umgängeskrets och varje nätverk. Men neeejdå, vi ser ingenting.

Visst fan ser vi – men vad gör vi?

Jag tänker på en person… Vi råkas då och då, vägar som korsas i vardagen. Jag vet inte mycket om hen egentligen, har aldrig sett hen full eller ens påverkad. Vi umgås inte på det sättet. Ändå reagerar jag för att varje samtal inom fem minuter kommer in på ämnet alkohol, på ett eller annat sätt. Varje gång. Var vi än befinner oss när vi börjar prata, vad vi än börjar prata om. Inom fem minuter. Varenda gång.

Fest, fylla, bakfylla, vin, dricka…

Hos mig har själva vokabulären rostat bort. Vanorna är förvandlade till mossbelupna, ovårdade minnen, strödda i ett mörkt hörn av min mentala bakgård. De finns där, men de är inget jag bryr mig om – eller har behov av att plocka fram och pilla på på gamla dar. Jag skruvar obekvämt på mig, byter samtalsämne. Funderar på vad jag borde göra – men kommer fram till att det inte finns något jag kan göra. Det är ju bara som vi snackar. Och att snacka om fest och alkohol är ju en fullt accepterad norm. Vem är jag att komma och döma något jag faktiskt inte vet något om. Men reagerar inombords gör jag. Varje gång.

Det är inte första gången jag funderar på de här sakerna. Jag skrev redan förra påsken om  de trånga sprithyllorna i varenda t-banekiosk här i stan, och hur jag någonstans känner en slags stolthet över att Sverige inte har den ”friheten”. (Och förstås en förhoppning om att det ska få förbli så.)

Dagen efter sa någon till mig att för somliga är alkoholism en sjukdom, för andra är den ett symtom.

Från artikeln hänger framför allt den här raden kvar i mina funderingar. Det är en tanke jag inte stött på förut, faktiskt – men jag tror att den kan stämma på lite av varje. För några räcker det att ”spola kröken” – för andra är krökandet mest ett uttryck för något annat. Beroende är ett självskadebeteende, och sådana känner jag åtminstone väl till – och vet att de går djupt, djupt ner i själen, och handlar om långt mer än vad som syns på ytan. Så många sätt vi har att gestalta vårt självförakt, vår rädsla och ångest! Och runt omkring går människor och låtsas inte se.

Jag har ingen egentlig poäng med det här inlägget – förutom att rekommendera Backmans artikel, förstås. För mig väckte den funderingar om saker jag ser och möter – men också reflektioner kring annat, associationer. Kanske väcker den också något hos dig. Jag hoppas att den gör det.

2 comments
  1. Jag tror de flesta av oss har någon i vår omgivning/umgängeskrets som dricker för mycket, och ja, oftast vet vi om det – men det är svårt att ta upp!

    Många använder olika symptom som en ursäkt att få dricka alkohol, ”hade jag inte ont/var ensam/deprimerad/ångestfylld” skulle jag inte dricka. Jag tror det finns ett antal människor som blev alkoholister och att ovanstående symptom (eller valfritt, annat symptom) var inkörsporten. Därefter har det eskalerat till alkoholmissbruk som är en sjukdom i sig, oavsett hur det började. Har man ett pågående missbruk vet man faktiskt inte hur man skulle må utan drogen (förutom att de flesta mår dåligt när de är abstinenta).

    1. Klok reflektion och jag håller med!

      Men bara så jag inte uttryckt mig oklart: Jag tolkade inte citatet, och menade inte att få det att låta så heller, som ringaktande alkoholism/alkoholproblem i sig. Jag menar att det säkert kan finnas några där det inte räcker att bara sluta dricka, för grundproblemet/ångesten ligger djupare än så, och kommer att finnas kvar. Och antagligen är det än svårare för de människorna att bli friska – eftersom det finns fler ”lager” under det som syns/märks, dvs själva alkoholproblemet.

Lämna ett svar till Jenny Avbryt svar

Din e-postadress kommer inte publiceras.