Det mörka tornet, slutrecension (korta varianten)

För ett par år sedan menade min skrivande väninna att nu var det kört, hon kunde lika gärna sluta skriva helt och hållet, för den ultimata romanen, den hon önskade att hon själv skrivit var redan skriven. Av någon annan. Och inte bara det, den översteg vida alla förhoppningar om förträfflighet hon ens i sina självsäkraste ögonblick kunde hoppas på att själv uppnå.

Med exakt samma känsla, på en och samma gång uppfylld, hänförd och intill ekande tomhet resignerad, slog jag idag igen sjunde och sista delen i Stephen Kings romansvit om Det mörka tornet. Varken mer eller mindre, så känns det.

Jag kommer (givetvis) att försöka sammanfatta och recensera mer utförligt så småningom, men för ögonblicket ville jag bara säga er detta. Till er som ännu har serien kvar att upptäcka: Jag avundas er.

***

Och som jag skriver det här inser jag: I min välfyllda bokväska ligger även den bok som fick min väninna att hota med att lägga ner penna och tangentbord i resignation. Det är sant som det är skrivet: ”Ka är ett hjul.”

1 comment
  1. Aha, okej då, jag får väl ta mig an delen efter Revolvermannen inom kort … Kul att höra!

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras.