Ett passande slut på Mr Y

Jag har redan berättat att jag valde den här boken helt på måfå, en kollega undertecknar sina nätkommentarer med nicket Mr Y, och det var i princip det som fick mig att vända på boken och läsa baksidan. Där stod om en antikvarisk bok som bär på en förbannelse, om en försvunnen professor och därtill utlovades anrättningen kryddas med agenter, sex och tidsresor. Jag väntade mig faktiskt inte Nobel-kvalitet – men ärligt talat… Det här kan faktiskt vara den sämsta bok jag någonsin ödslat min tid på att läsa.

Faktum är att jag ganska snart beslöt mig för att inte ödsla min dyrbara tid på att läsa den – den var bok nummer två som jag började läsa under semestern, men först som nummer fem, sedan jag plöjt genom hela den övriga medhavda läsprovianten, tvang jag mig att läsa ut eländet – i brist på bättre. Då hade jag dessutom redan vittjat hotellets bokhylla, men där fanns bara tyska och isländska (!) titlar.

(En av böckerna innehöll för övrigt en samling tyska porrnoveller, vilket jag var tvungen att garva lite åt – undrar om de som lämnat den boken där hade en trevlig semester, och önskade sina semestrande medmänniskor detsamma? Tyskar må verka förutsägbara på ytan, men rätt som det är blixtrar de till…!)

Nöden har ingen lag – följdaktligen läste jag ut berättelsen om Ariel Manto som i ena stunden är sexgalen för att i nästa anse att hennes sexaptit är självdestruktiv och smutsig. Författarinnan måtte ha läst en bok av (eller om) Sigmund Freud, konstaterar jag – med ögonen rullande åt den karikatyrartade huvudpersonen. Vad gäller berättelsen kan jag inte låta bli att undra vilken cocktail av sprit och ”magic mushrooms” som fick den att verka som en god idé när den klottrades ner på en barservett, och varför i hela friden ingen under hela skriv- och publikationsprocessen vaknade ur ruset och gnuggade fyllan ur ögonen länge nog att inse att det här faktiskt inte håller.

Det undermåliga språket ska inte helt skyllas på författaren – här måste översättaren blandas in i sörjan. Och förlaget, som inte förstod sig på att anlita en korrekturläsare. Stavfel, kommateringsfel, meningsbyggnadsfel, syftningsfel. Boken är som en flora över språkfel – en guide till hur man inte skriver. Det finns en felmarginal när det gäller översättningar och korrekturfel, jag menar översättare och korrekturläsare är också människor, alla gör fel ibland. Men den här boken… Här vore det nästan enklare att räkna de korrekta sidorna, sidor där vare sig författaren eller översättaren snubblat över sina egna verbala plattfötter – om någon nu orkat med sådana projekt.

Den här boken förpassas nu till den lokala pappersinsamlingen, på det att den må omvandlas till tyskt toalettpapper. Det känns på något sätt som det mest passande slutet på Mr Y.

4 comments
  1. Det är ju så att Du själv för ett par år sedan initierade mig i Louise de Bernieres berättarstil via: ”Kapten Correllis mandolin”. Verket gav mersmak då ”våglängden” stämde utmärkt. ”Fåglar utan vingar var nästa och jobbigare, men inte sämre och ”Red dog” enklare, men inte sämre. Jag skulle gärna vilja hitta Ditt utlåtande om samme författares: ”Partisanens dotter”. Eller, om Du händelsevis inte läst den ännu, när så skett.

    1. Vet du – jag är dålig på att läsa flera böcker av samma författare. Jag tänker då och då på Kapten Corellis mandolin – men jag har inte kommit så långt att jag letat fram någon ytterligare titel av honom. Adlibris har ingenting inne på svenska – fast ah, nu ser jag att författaren åtminstone är britt, då funkar ju ett engelskt original (om man nu inte vore så lat, förstås…). Jag trodde han var fransman – läsa en översättning till fel språk vete fan om jag ger mig på.

      Men Kapten Corelli var något extra. Jag som inte uppskattar vare sig krigsskildringar eller kärleksdravel – den här var bådadera, och hamnar säkert på min all-time-top-10.

      Jag ska botanisera på Bokbörsen vid tillfälle, kanske finns Partisandotran där. (Fast jag har inte rått på de tre konstaplarna ännu…!)

      1. (Nej, smak och bak och det där. Mig veterligt skrev Flann O’Brien bara en bok till (litegrann i samma stil) och det ska nog till motsvarande ”kontaktyta” för att man ska gilla få någon glädje av läsbesväret. Släng boken! 😉

  2. P.S. Jag glömde göra en smart övergång från dålig läsning till bra. Associationerna gick mycket fortare än jag.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras.