En omöjlig recension: Ränderna av Magnus Florin

Ja, det blir en omöjlig recension – för hur recenserar man en känsla, en upplevelse? Min kan aldrig bli detsamma som din – och Magnus Florins bok Ränderna är en bok som jag tror måste upplevas, på ett väldigt subjektivt plan.

Det är morgon. Jag står vid ett övergångsställe. På andra sidan är ett hus, där jag har varit förut. Jag ser på ränderna. De vita strecken på den svarta gatan. Jag ska gå över gatan och in i huset till en trappa. Jag ska gå uppför trappan, steg för steg. Jag ska hålla höger hand på ledstången. På tredje våningen är rummet.

Så börjar boken. Och fortsätter i samma stil. Jag vet inte vad riktiga litteraturkännare kallar den här boken – jag kallar den prosapoesiroman, vilket är ett ord med medveten rundgång. Det är prosa – fast poesi… fast en roman, eller kanske en biografi? Jag vet inte så noga – men det spelar ingen roll. Det jag vet är att den här boken – som helt klart är en sådan jag skrev om för lite sedan; en som kräver – berör mig på ett sätt som jag inte kan påminna mig om när (eller om) det hänt förut.

Jag förundras över berättartekniken. Hur den är drömsk och otydlig och surrealistisk och verkar utspela sig ömsom i ett mycket förvirrat sinne, ömsom i en slags verklighet – och ändå hela tiden driver på framåt. Man tror att man är vilse i berättelsen, men det är man aldrig. Berättelsen leder framåt, genom dimma och töcken, utan att tveka eller förirra sig. Det är oändligt fascinerande.

Boken handlar om en man. Han heter Magnus Florin och han letar efter något. Han letar efter ränder – och han letar efter något han förlorat för så länge sedan att han inte riktigt minns vad det är. Ränderna påminner honom, och ränderna finns överallt.

Ungefär så skulle jag beskriva handlingen i boken. Det låter ganska banalt när man skriver ut det sådär – men det är i bokens uttryck jag berörs. Jag rafsade ner några rader i en anteckningsbok just efter att ha läst ut de sista sidorna i boken och skrev bland annat att ”Det är en gestaltning av det ogestaltbara” – och jag tror att däri ligger en beröringspunkt för mig. Alla de känslor, förnimmelser och minnen jag bär omkring på – utan att lyckas göra något av… Här får de ändå något slags indirekt gestalt, eller åtminstone en kvittens på att sådana känslor finns, och att prosagestaltning ensamt inte förmår uttrycka dem.

Så – det här är nog en av de starkaste läsupplevelser jag haft, om än på ett subtilt plan jag inte fullt ut kan förklara. Ändå är det inte okomplicerat att rekommendera den. Jag är ganska säker på att många skulle avfärda boken som märklig och flummig – precis som jag ofta avfärdar poesi som inte når in på just min frekvens, så att säga. Men den här når in – i mig.

Inga fler bilder. Jag saknar dem. Jag oroas av att det som varit pålitligt och haft sitt förlopp nu har upphört. Jag saknar inte bara bilderna i sig, utan även de yttre skeenden som hängde samman med dem. Det var förutsett att det skulle ta slut, men det skedde så oväntat tvärt. Jag känner mig tomhänt och villrådig. Men det finns en möjlighet till fortsättning. Att jag tar en ny kontakt med M och säger att jag behöver fler bilder… /…/ Men slutligen finner jag en njutning i att inte ta det steget. Bilderna är slut. Låt det stanna vid det.

Det här stycket klingade så starkt i mig när jag läste det – jag blir själv precis sådan när betydelsefulla processer tar slut. ”Tomhänt och villrådig”. Just så. Jag vet också bättre än att ta det där steget, vet att det som är slut är slut, det kommer inte tillbaka för att man försöker gå tillbaka. Men ibland kan vilsenheten ta över, och överskugga den där ”njutningen” av att inte ta steget tillbaka, försöka återskapa den trygghet man en gång hade. Någonstans känner jag nog en slags tröst i att någon annan än jag kunnat skriva det här stycket, att jag inte är ensam om att känna så.

Jag läser i princip aldrig om böcker. En utläst bok är en förbrukad bok. Det har hänt att jag som vuxen har läst om böcker jag redan läst som barn, men det är ju också en slags ny läsupplevelse – boken blir ny, för att jag läser den med ”nya ögon”, vuxenögon. Det har hittills aldrig hänt att jag läst om en bok jag redan läst som vuxen. Men jag tror, att Ränderna kan bli den första boken jag läser flera gånger, som vuxen. Den känns inte förbrukad, tvärtom lockar den mig nästa mer nu, än innan jag började läsa första gången.

4 comments
  1. Spännande, jag blir nyfiken, vill läsa!
    (För ett tag sedan började jag skriva på en prosapoesibarnbok (helt nytt ord för mig men det låter som ett ord för vad texten är) och lagt den åt sidan flera gånger, kanske ska jag mejla den till dig och se om du råkar fortsätta …?)
    Kram
    /L

    1. Ja – du är en person jag tror skulle gilla och fascineras av den här boken. Läs den – värt några timmar i en soffa, definivt!

      Jag har lekt med tanken på en växelskriven text, som inspirationsprojekt – din prosapoesibarnbok kanske kan bli något sådant? Jag leker gärna, helst utan ambition att få något klart… 😉

  2. Jag tycker boken låter jättespännande (men så gillar jag ju poesi också). Tänkvärd och med vackra formuleringar. Sånt gillar jag! Den finns inne på vårt bibliotek, så det får nog bli en tur förbi där i helgen.
    Tack för senast förresten! Kram/Malin

    1. Ja, har du chansen så – testa! Den är på 102 sidor, så det är ingen tegelsten att ta sig genom för att ge en lite annorlunda bok en chans…!

      Tack själv – det var jättemysigt. Pysslet ligger ännu ouppackat i väskan och jag är så nöjd ändå… Det kanske blir liggande där tills tyska pysselträffen jag äntligen fått bokat in mig på om några veckor!

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras.