Om det inte redan framgår, så kan jag berätta att det plötsligt känns mycket roligare att blogga igen. Detta att ha allt samlat på ett ställe – förlåt mig, o ni eventuellt ordningssamma läsare där ute, som månne tycker att var sak på sin plats och sleven i grytan – det är såhär jag vill ha det.
Kanske är det också, trots allt, något litet som håller på att vakna inom mig, sträcka ut en skygg nos från sitt gömställe och försiktigt sniffa efter dolda faror i morgonluften. Kanske. Den som lever får se.
Nu stundar hursomhelst en veckas tystnad, då bloggografen drar till Mallis för att njuta sangria, tapas, sol och bad. Om än möjligen inte precis i den ordningen. Prio ett är frukostbuffen, helt klart. Ahh, långfrukost med extra allt, och barnen kan själva hämta sig så många pannkakor de vill och jag behöver inte steka dem och sen lukta pannkaksos i håret hela dan.
Därefter – lathet, en konstform jag ämnar praktisera till fulländning.
Lite sol, lite bad, lite pool, lite hav, lite glass, lite cerveza-por-favor – och sedan: Middagsbuffé. Jag förväntar mig att den består av tapas – förvisso storköksmodifierade, för att utfodra hotellets alla charterturister till rimlig lönsamhet (200-300 % per kuvert?) – men ändå tapas. Just nu kan jag gå med på det mesta – bara jag slipper laga maten själv.
Bagaget är redan incheckat på flygplatsen – kanske redan instuvat i planet?
Taxin är beställd. Halv fem. Uscha.
Men sen så… Sen börjas det!
Hasta la vista baby! Och hola salto på er så länge!