Idag har jag varit hos doktor och fått bannor. För att jag tränat för hårt. Vad ger ni mig för odds på den va…? Men han sa så, herr doktorn. ”Sluta styrketräna, du har tillräcklig muskulatur och behöver inte mer. Du siktar väl ändå inte på att se ut som Schwarzenegger, heller? Börja yoga istället!” Ord och inga visor, doktorns order!
Det är nacken som krånglar, och ger mig en huvudvärk som icke låter sig beskrivas med ord, men i princip får mig att vilja klösa av mig huvudet. ”Oje…!” var sköterskans kommentar när hon skulle tejpa om min cementnacke med ”kinesiotejp” som jag provar just nu och som ska hjälpa musklerna att slappna av. Fråga mig inte hur det funkar riktigt, men jag kände mig desperat nog att prova ungefär vad som helst.
Och ja, jag ska prova yoga också. Gu hjälpe mig (och de arma satarna som kommer på på samma yogaklasser som jag, och kommer bli tvungna att kämpa för att inte skratta ihjäl sig åt skröpeltanten som rör sig lika gracilt som ett kassaskåp på tandpetarben), men jag ska fanimej prova det också.
Jag yogade faktiskt förut. För 10 år sen eller så, före barnen. Inte särskilt länge – ett år kanske. Jag var inte överdrivet gracil då heller – och då var jag ju UNG! Fast han pratade faktiskt om det där också, doktorn. Om att det är rätt tufft i början, när man är stel och alla rörelserna är ovana, och man inte ens lyckas komma i position, än mindre röra sig när man väl är där. Allt medan alla andra rör sig som smidiga ormmänniskor omkring en… Minst 6 månader menade han, för att komma in i yogaträningen.
Men tja. Varför inte. Träningsgnistan har falnat en del på sistone, mycket för att jag fått sådana problem med nacke och huvudvärk efter träningen. Det är svårt att masa sig till träningen när man vet att man kommer få ont i huvudet så man knappt fungerar i flera dagar efteråt – ungefär lagom tills det är dags att gå och träna igen.
Och sen tänker jag, inte utan sorg, på vad det säger om min kroppssyn att jag faktiskt gjort just det. Gått och tränat, fått ont, knappt fungerat, och gått och tränat igen. Och fått ont. Och knappt fungerat igen. Om och om igen. Jag sa till doktorn ett par månader, men det har nog varit så i åtminstone ett halvår redan…
”No pain, no gain.” Lite ont får man väl ta, herregud. Det är bara en dålig ursäkt för att slippa träna. Jag läste någonstans, fast minns inte var och det var länge sen som tusan, att det där är en typiskt svensk inställning till träning och kroppsvård. Att vi svenskar vill straffa våra kroppar i trim, ser smärta och värk som positiva kvitton på att vi kämpat hårt nog, gett kroppen vad den tål – och lite till. Jag kan inte bedöma om det är ”typiskt svenskt” eller inte, men jag har ju helt uppenbart gjort just så i det här fallet. Att jag fick så ont att flera dagar efter varje träning var förstörda, det hörde liksom inte till saken. Dålig ursäkt, intalade jag mig.
Fast grejen är – det var ingen ursäkt. Jag ville ju inget hellre än träna – glädjen i att få och kunna röra på sig är något fantastiskt att ta vara på. Som en väninna sa för några år sen: Tänk att kunna säga åt sin kropp att hoppa, och den bara frågar: ’Hur högt?’…! Det behöver man inga ursäkter för att ”slippa”, heller.
En tanke slår mig. Tänk om grunden till alla ursäkter, och våra eventuella behov av ursäkter, ligger i just det där synsättet – typiskt svenskt, eller typiskt samtiden eller typiskt vad det nu än är – att kroppen ska straffas i form, och ”no pain, no gain” och allt vad det är. För mig hänger det ihop med det som jag skrivit om förut, att vi börjat blanda ihop hälsa med kroppsideal, och sätta likhetstecken mellan sund och smal, på ett ofta direkt osunt vis. Det här är en annan aspekt av det.
– Vad är ditt träningsmål? ville läkaren veta. Gå ner i vikt?
– Bli stark och sund, sa jag. För även om alla ideal och normer och mallar säger att jag borde gå ner några kilo i vikt, vägrar jag sätta det som mål. Vägrar. Och folk säger något om min inställning, märker jag att den är svår att förstå och acceptera för många. Vikt är ju… viktigt! Men läkaren köpte det rakt av, och det var ofantligt skönt! Slippa argumentera, slippa försvara att jag inte har en aning om vad jag väger, och inte har någon avsikt att ta reda på det heller. När jag lever bra, kommer kroppen att justera vikten till vad den tycker är bra – och då är det bra, oavsett vilken storlek på kläder jag då kommer i, och oavsett vilken siffra det står på vågen.
I början var det superkul att träna som en galning. Vi brukade skoja hemma om att jag lämnade gymmet i slamsor och att de fick skicka in reparationsteamet för att återställa maskinerna när jag var klar med dem. Sen var det nog mer jag än gymmet som var i slamsor, och motivationen sjönk. Jag bannade mig själv för att vara lat och karaktärslös, att jag skyllde på dumheter för att slippa. Fast egentligen var ju träna jätteroligt, så varför skulle jag ens vilja slippa undan med dåliga ursäkter?
Det är en inlärd retorik, alltihop. Vi har lärt oss att se på träning som något som ska vara mer eller mindre plågsamt, göra ont och liksom härda kroppen genom smärtan. No pain, no gain. Se på elitidrottarna, i med lite smärtstillande bara och kör vidare! Bit ihop! Fuck motivation, sånt är bara för veklingar, du är väl starkare än smärtan?
Är jag? Borde jag vara det? Borde inte frågan hellre gälla om smärtan är starkare än glädjen, och om den verkligen borde vara det?
Det finns en sådan oändlig glädjereserv i träning och rörelse. Men ibland tänker jag att vi glömmer bort den glädjen, för att vi helt enkelt lär oss att se och uttrycka oss i prestationstermer kring träningen. Vi lär oss att jaga siffror, mäter hela tiden resultaten – och väldigt sällan processen. (Jag har tidigare skrivit om resultat- kontra processfokus i fråga om kreativitet – men det är i princip samma tankar som här.
Jag känner redan hur det här inlägget lite grand är som att svära i kyrkan – och vem är jag att ha en åsikt överhuvudtaget, en småfet, långt ifrån topptränad medelåldring, utan tillstymmelse till formell friskvårdskompetens. Men lugn. Jag säger inte att vi ska sluta träna eller försöka förbättra våra respektive hälsolägen genom att röra på oss, och var och en blir salig på sin fason. Men när jag nu fick bannor av läkaren, ironiskt nog för att ha tränat för hårt, kom jag att tänka på den där artikeln jag inte längre kan hitta, om att vi har en träningskultur byggd kring piska och prestationsmål snarare än morot och processtänkande.
En annan intressant aspekt är att jag aktivt har strävat efter, och faktiskt inbillat mig att jag hade uppnått ett processtänkande kring min egen träning. Dagens läkarbannor krossade den illusionen – och fick mig också att fundera på hur hårt de här vanorna egentligen sitter… Inget ris till någon alltså, jag är ju minst lika illa däran själv! Jag tycker bara att det är intressant att vända på tankegångar ibland.