Recensioner i presens – och en bok i perfekt

Jag har brukat banna mig själv för att jag ofta velat recensera böcker innan jag läst ut dem, att jag tar ut händelser i förskott och går igång på att skriva om böcker jag kanske nätt och jämnt kommit till mitten av. Så kan man ju inte ha det – hur ska det se ut, recensera på så lösa boliner, nej vet du vad…! Och så tvingar jag mig att avstå. Vänta på det goda tills det är i rättan tid, när jag läst sista sidan och rätteligen kan ha en uppfattning om hela boken – se tillbaka på den som en enhet.

Fast när jag väl lämnat boken har jag ju lämnat den. Då är jag inte längre där, i den, uppfylld av den och full av bubblande tankar och känslor om den. Det är ju de tankarna och känslorna som gör att jag vill skriva om boken. Väntar jag tills efteråt har jag redan missat tåget Jag vill inte göra någon saklig summering eller moget överväga bokens disposition, tema och språkliga kvaliteter. Jag vill fånga upplevelsen av boken, just medan jag har den.

Och jag är ju ingen kulturskribent så jag får faktiskt göra som jag vill!

Två böcker har jag läst ut hittills i år, de ska få sina efterrecensioner. Sen ska jag börja skriva om böckerna jag läser, snarare än böcker jag läst.

***

Det var en tweet som fick mig att Bokus-googla boken Arv och miljö av Vigdis Hjorth, en tweet som reflekterade kring familjeförhållanden och varför boken blivit så populär. Jag hade inte hört talas om den – är väl i allmänhet ganska dålig på att hålla mig informerad om aktuell bokutgivning och vad som är ”populärt” – men impulsköpte eboken och läste den som årets andra bok.

Den har verkligen ett säreget språk – korthugget, repetitivt, bitvis nästan mässande. Stora delar av berättelsen bygger på ett detaljerat refererande av turer och korrespondens i en arvstvist mellan vuxna syskon i en familj med en historia av onämnbara hemligheter och brutna relationer. Den verkliga konflikten vävs in som avvikande trådar i väven kring arvstvisten, som ingenting egentligen handlar om.

Det är säreget, men väldigt effektivt. Jag dras med och in i berättelsen om en familj som formerar sig kring den onämnbara elefanten i rummet, där äldsta systern blir parian som får bära skulden för familjens splittring, när hon i själva verket är offret. De logiska krumsprången resten av familjen ägnar sig åt för att rationalisera kring det man inte vill se, inte vill tala om, inte vill erkänna finns där, gör mig bitvis illamående. Det är som att det inte finns bara en elefant i det där rummet, det finns två – den andra elefanten är där för att dölja den första.

Språket håller läsaren lite på armlängds avstånd, ändå är det omöjligt att värja sig från den här boken. Den drabbar en – kanske särskilt genom kontrasten mellan det säregna språket och den känslomässigt outhärdliga berättelsen.

Betyg: 4

Recension: Det måste vara här av Maggie O’Farrell

Böckerna Det måste vara här och Vinden genom nyckelhålet

Det här blir en recension särskilt tillägnad er som läst mina senaste och tänkt ”Herregud, vilken grinig människa som sågar allt hon läser…” Den här gången får jag nämligen visa att det FINNS böcker som finner nåd för mitt kritiska läsaröga…!

Den här boken gillade jag. Det är en berättelse som väver samman många berättelser till en, och gör det ur många olika perspektiv. Det är de båda huvudpersonerna, vars liv berättas ur flera tidsperspektiv; det är deras barn som berättar både sina föräldrars och, åtminstone delvis, sina egna. Det är också andra personer som svävar in och ut ur berättelsen, och utgör fondväggar, resonanslådor och motpoler till familjeskildringen som är berättelsens kärna. Några av dem finns med som trådar i varpen som nästan genast löper ur bild och är borta, men de finns där och bidrar till berättelsens djup med hisnande människoöden och obesvarande frågor.

Jag brukar inte gilla släktkrönikor – jag tycker att de är för deprimerande och tungsinta, att de många gånger närmast frossar i människors litenhet inför sina öden och tyngden i sina livsval. Och när jag beskrev den här boken för min man, lät den här verkligen inte som något undantag. När jag hörde mig själv beskriva den blev jag förvånad, för jag uppfattade ju boken som ljus och levande, en lätt och svävande berättelse om en familj i olika nyanser. Men bokens teman rymmer verkligen livets alla kontraster och avgrunder, den lyckas bara på något sätt kamouflera tyngden till rörelse, och mörkret till så ständigt närvarande skuggor att man ofta glömmer bort hur mörka de faktiskt är. Och det är ju så det oftast är – det är ju så våra skuggpartier förvandlas till elefanter i våra rum, som vi lever runt och kring, men ändå på något sätt lyckas förtränga för det mesta. Tills de dyker upp och tar plats, när vi minst anar det.

Varje kapitel i boken berättas ur olika personers perspektiv, och det är vuxnas och barns perspektiv om vartannat. På samma sätt växlar tidsperspektiven, så att vi i ett svep får ta del av berättelser från 1940-talet fram till idag. Det blir lite rörigt – ett tag tänkte jag att jag borde ha haft ett anteckningsblock bredvid mig medan jag läste, och göra en tidslinje över vad som skedde var och med vem – men jag gillar det ändå. Det är det som ger djupet i berättelsen, de många rösterna, de många berättelserna och alltings närvaro och sammanblandning utan att nödvändigtvis vara linjärt och kronologiskt ordnat.

Så – den här boken får fyra starka och rakryggade stjärnor. Den femte stjärnan uteblir av skäl jag inte tänker gå in på – eftersom jag ändå tycker att du ska läsa den här boken.

***

I bilden ovan syns också boken jag redan hunnit börja på efter att jag läste ut Det måste vara här.

Det är Stephen Kings Vinden genom nyckelhålet, den åttonde boken i serien om Det mörka tornet – den King vill placera in mellan den fjärde och femte boken i den ursprungliga serien. Eftersom jag nu läst alla sju, och bara har den här kvar fick den bli ensam King-representant den här semestern. Det är ju en tradition att läsa King på semestern – och det är främst sedan jag läste just Det mörka tornet-serien som den traditionen kom till. Jag plöjde en eller två av böckerna på semestern, och sedan hann jag inte läsa så mycket mer under året som gick till nästa semester, utan det blev då som berättelsen gick vidare.

Nu kommer filmen (den första i alla fall), och det kan bli tufft att hinna läsa seriens drygt 4000 sidor innan filmen går upp (eller det har den kanske redan gjort förresten?). Men jag rekommenderar ändå böckerna – före filmen. Det är en mastig serie, men den är värd besväret.

(Jag kommer att se filmen, men inte utan oro. Många gånger är King-filmatiseringar djupa besvikelser, då filmmakarna tyckt sig vilja göra en ”twist” så att filmen skiljer sig från boken, och eftersom man vanligen gjort det genom en alltför bokstavlig tolkning av fenomenet ”skräck”. Kings storhet är för mig att han alltmer utvecklat en finkänslighet och nyansrikedom hos skräckfenomenet, så att många av böckerna är ganska subtilt oroande där filmerna mer eller mindre klampar på i storstövlar och inte verkar ha fattat någonting alls. Jag hoppas att King inte låtit dem skruva alltför hårt på hans livsepos…)

Recension: Katherine-teorin av John Green

Ännu en bok lades till handlingarna igår, denna gång John Greens ”Katherine-teorin”. John Green skrev The fault in our stars (på svenska Förr eller senare exploderar jag) som jag läste för några år sedan men nog aldrig recenserade den gången. Och den var ju bra, så när jag nu snubblade över en av hans andra böcker på en bokrea kändes den som ett givet tillskott i bokkassen till semestern.

Men mja… Jag blev nog aldrig så särskilt road av den här boken. Inte på långa när som med The fault in our stars. Den var enkel och lättläst, vilket spelar en viss roll för böcker man ska läsa på en strand i 42 graders värme, men jag tyckte nog mest att den var pratig och missade rikliga mängder uppenbara mål.

Boken handlar om Colin som är ett ”underbarn” med hög IQ och som därför sedan barnsben drillats av sina föräldrar till att fylla rollen som ”särskilt begåvat barn” och med en framtidspotential som vuxet geni. Nu har Colin gått ut gymnasiet och brottas med insikten om att han faktiskt inte verkar ha full geni-potential, utan ”bara” är en helt vanlig tonåring, förvisso med hög inlärningsförmåga, men också med hela sin identitetsbild byggd kring målet att ”bli geni” – och sina sociala förmågor drabbade av hans livslånga kamp för att nå ”markörer”, dvs utbildningsmål.

Detta är en av de ”uppenbara mål” som jag tycker passerar helt oproblematiserat: Att hans föräldrar drivit honom att utveckla sin identitet kring 10 timmars studier/dag, för att uppnå vissa ”markörer” dvs studiemål, för att detta ska göra underbarnet till ett vuxet geni. Det är föräldrarnas, i synnerhet pappans, ambitioner sonen satts att jaga – till den grad att han vid 17 års ålder inte känner sina egna. Detta lämnas helt oproblematiserat, trots att boken handlar just om hur Colin gått vilse i sig själv och blivit alltmer deprimerad över att han kanske inte är något ”geni” trots allt.

I Greens gestaltning är dock alla ungdomar rappa i käften och med en naturlig frimodighet – även om de råkar ha levt med ett mycket begränsat socialt liv. Hur nu det skulle ha gått till. För mig blir det lite för optimistiskt – ett barn som studerat 10 timmar om dagen sedan 4 års ålder och helt identifierar sig som ett ”underbarn”med siktet inställt på att bli ett ”geni”, identifierar sig som ensam, med bara en enda vän – som råkar vara en stor, varm och übersocial humorist som fattar tycke för den ständigt studerande Colin – men ändå hunnit ta sig genom en linje på 19 flickvänner vid 17 års ålder, samtliga med namnet Katherine…?

Förlåt, jag vet att jag är en hopplös kritiker, men jag lyckas inte med bästa vilja i världen hitta någon trovärdighet i det där. Och då talar jag ändå som en person som identifierar mig en hel del med Colin – förmågan att använda viljestyrka till att gå mot mål och fokusera. Men det kanske är just därför jag blir kritisk – jag vet att myntet har två sidor, medan Green försöker skildra det med bara en.

Man känner igen Greens karaktärer, det hurtfriska, humoristiska men samtidigt filosofiska. Kids som tänker ett steg längre, djupare. Jag gillar det. I The fault in our stars tolkade jag som en del av den galghumor som krävs för att leva och vara ung med kronisk cancer som en skugga över allt man gör. Här känner jag mest att karaktärerna är lite för mycket karbonkopior av den andra boken – att de gestaltar författarens karaktär snarare än sina egna.

(Vilket vid närmare eftertanke gör att Green påminner oroväckande mycket om Colins pappa.)

Nåja, en lättläst och både fysiskt och mentalt lättviktig strandbok – jag dog inte av leda och jag kom igenom den med viss behållning. Om Simma med de drunknade fick tre kluvna stjärnor måste jag åtminstone ge den här boken tre tvärsäkra och glänsande.

Under Katherine-teorin i bilden skymtar boken som ska få följa med till stranden idag: Det måste vara här av Maggie O’Farrell, som jag bara läst en bok av tidigare: Bara Alice, som jag läste på flyget mellan Stockholm och London 2001 då jag veckopendlade mellan jobb och man. Tårarna rann när jag läste slutet och brydde mig inte ens om att medpassagerarna tittade en smula underligt på mig. Högt ställda förväntningar? Moi..?

***

(Det går onekligen lite trögt med läsandet den här semestern, men främst därför att jag måste prioritera en del kurslitteratur för att ha en sportmössa att hålla tempot med 100 % jobb och 50 % plugg ett år till. Det är helt okej, jag läser ju trots allt en utbildning jag verkligen gillar och brinner för – men jag måste säga att jag tycker litteratururvalet för hösten lämnar en hel del övrigt att önska. Men de böckerna ska få ett eget inlägg, när jag hunnit bilda mig en ordentlig uppfattning om alla.)