Man hittar en liten pensionspeng. Det är en gammal tjänstepension från ett kortare jobb jag hade en gång. Småslantar, men ändå. Pengen är placerad i obligationsfond, vilkens avkastning varje år med några hundralappar understiger fondens avgifter. Jorå, redan där kan vi fyra upp argumentationsmaskineriet till svavelos och gröna rökslingor ur öronen.

Men låt oss bara gå vidare. Jag har bestämt mig för att äntligen göra något åt det där. Även om det är en liten slant, så kan det komma att komma en dag då en liten slant utgör skillnaden mellan blodpudding och kattmat. Alltså – jag går in på bankens webbsida för att ta reda på en mejladress. Det är nådens år 2011.

Hos Telefonbanken, 0771-365 365, kan du göra alla dina bankärenden, till exempel handla med aktier, starta pensionssparande eller ansöka om bolån. Det enda du behöver är en telefon och en digipass.

En digipass är bankens koddosa för access till internetbanken. Jag har en sån, någonstans – men eftersom jag inte har något konto i den där banken (som företaget jag jobbade åt för en halv eon sedan, placerade alla anställdas tjänstepensionspengar i) längre, har jag ingen aning om vad jag hade för kod – och om den funkar längre, efter så många år. Dessutom kan jag inte ringa 0771-nummer. Om det är för att jag bor utomlands eller på grund av nån ”Sperrung” hos min tyska telefonoperatör minns jag inte, men det är grundligt uppkollat – det går inte.

Jag letar vidare efter en vanlig jävla mejladress. En bit ner på sidan står det:

Skicka e-post

Yes! Låter ju lovande, precis vad jag letar efter! Men icke – för sen kommer det:

På Internetkontoret kan du skicka frågor som rör dina bank- och försäkringsärenden.
Logga in på Internetkontoret för privatpersoner
Logga in på Internetkontoret för företag

Jag måste alltså logga in för att kunna skicka ett mejl. Logga in med ”digiboxen” som jag inte minns koden till. Jag följer länkarna, i hopp om att finna någon vilsekommen mejladress trots allt, men nej. Om digiboxen inte fungerar ska man ringa. Ett 0771-nummer.

Nåväl – det är ju trots allt 2011, självklart vet banken hur viktigt det är att finnas i sociala meeeedier:

Kundservice på Facebook, vardagar 8-22.

Vet ni hur det funkar? Jo, banken har en så kallad företagssida på Facebook, där man kan ställa sina frågor i ett öppet flöde. Förutsatt, förstås, att man först har ”gillat” sidan. Vad tror ni? Gillar jag den här banken? Vill jag inför mina 228 facebookvänner låtsas att jag gillar den här banken, låta den rymmas ens i ett litet, flyktigt skrymsle av mitt personliga varumärke?

Skulle inte tro det.

Till slut fick jag skicka banken en tweet. Den löd: ”Jag har en felplacerad pensionsförsäkring jag behöver göra nåt åt, har ingen tillgång till SEB-kontor och kan ej ringa 0771-nr.” De svavelosande tiraderna fick inte plats i 140-teckentexten, vilket väl var lika så gott det.

Vilken slags svar jag kan hoppas få på min tweet törs jag inte ens fundera på. Ett av svaren i ”kundservice”-flödet på Facebook inleddes: ”Jag förstår att du är frustrerad för den tuffa situation du hamnat i och jag vill beklaga för de problem det medfört för dig.” – vilket fick min interna floskelsensor att vrida sig i smärtparoxysmer. Har vi verkligen inte utrotat den sortens ihåliga kundtilltal än?

Bah. 2011 va? Man kanske skulle ta fram gåspennan och författa ett brev med lacksigill, att befordra med lakej till banken istället. En pergamentrulle, månne? För de moderna kommunikationsmetoderna fungerar definitivt inte tillfredsställande hos den banken.

(Idag blir det långläsning – tekopp rekommenderas varmt!)

Jag läste ett par texter om bloggande häromdagen, och konstaterar att temat återkommer med ojämna mellanrum. Jag tror att det är sunt att man tar en titt på sitt nätliv då och då – precis som man slänger en flukt i hallspegeln innan man rusar ut i livet på morgonen. För att kolla att man ser ut som folk – allra helst som sig själv.

Helt klart är att Himmel &  Ord egentligen gör och är så fel en blogg någonsin kan göra och vara, och därmed är evigt dömd att aldrig uppnå den fyrsiffriga besöksstatistikens himmelrike. (Tresiffrigt händer ibland, men oftast håller jag mig i tvåsiffriga gärdsgårdsserien.)

De klassiska råden om hur man driver en blogg som besökarna flockas kring, brukar bland annat vara:

• Att nischa sig till ett ämne man brinner för och kan mycket om, samt
• Att uppdatera ofta, minst en gång om dagen

Uppdatera ofta har jag väl förvisso gjort, periodvis. Men jag har också upptäckt att jag blir en gladare bloggare när jag inte gör det, när jag låter inläggen komma av lust, och dessutom helst få några dagar på sig att växa fram. Och jag skriver ”bättre” när jag är en glad bloggare. Jag gillar – förstås – att skriva bättre, så då blir jag givetvis ännu gladare. Und so weiter.

Däremot har jag funderat över de här kokboksinstruktionerna när jag går igenom min egen RSS-läsare. Ett tag var RSS-läsaren en källa till ständig inspiration, kunskap och glädjeämnen – men idag scrollar jag mig igenom den mest av gammal vana. Hur kunde det bli så – och varför?

Personligen får jag en känsla av att det blivit så för att många av de bloggar jag läser faktiskt följer reglerna.

Sociala medier och den stora kostymen

Jag tänker såhär: hela sociala medier-grejen fick alltför fort på sig en alltför stor kostym. Det blev bransch innan fröet ens hann slå rot ordentligt. Användarna, ”kunderna” var inte på banan innan man skulle börja slå mynt av det. Och inom denna bransch är ryggdunkarna alltför ogenomträngliga för att något nytt egentligen ska bli sagt – det blir same shit different day, oändligt omärkliga variationer på samma tema.

För ämnet är inte outtömligt – tvärtom.

Jag följer inga varumärken. Herregud – som om jag frivilligt skulle vilja få mina webbflöden igentäppta av reklam från allsköns försäljningskåta företag? Men det är ju precis vad som händer om jag lägger till ett företag i min feed, eller min Facebook, och de följer den enkla regeln att uppdatera ofta, helst varje dag. Gudarna ska veta att de är många som gör det – och oftast är det bara ren reklam. Moderskeppet är ett företag jag följer via Facebook, och som jag tycker tillför mig något. Det kan ju bero på att de är ett kunskapsföretag – de säljer sin kunskap, och de säljer den genom att ge små, naggande goda smakprov på den. Helt rätt!

Men alla andra då? Alla som krystar ur sig något, vare sig de har något att säga eller ej? Även om det de kan komma på att kläcka ur sig bara är en omskriven version av det de sa igår? Jag betackar mig. Min tid och min energi är värdefullare än så.

Och jag är långt ifrån unik på den punkten. Jag såg en artikel för lite sen (men sparade inte länken, min idiot) som handlade om att den genomsnittlige webbanvändaren följer 5 varumärken. Fem! Jag är med andra ord ganska genomsnittlig – och man kan börja fråga sig hur stor den där kakan som varumärkena slåss om egentligen är.

För 1-2 år sen stämde jag glatt in i kören som sjunger de sociala mediernas lovsång. Idag hummar jag med och ler – men känner en sorgsen oro i hjärtat. För jag får en känsla av att vi kommer att kväva fröet, potentialen att skapa något nytt och bra, långt innan det hinner slå några rötter värda de stora trummor vi slog på då, i tidernas gryning när sociala medier var da shit som skulle lösa allt.

Det var en svårartad antiklimax när jag, efter att under klang och jubel ha föredragit min fina förstudie på jobbet, fick se den förpassas till en malpåse sedan den nya organisationen fått en kommunikationsdirektör som anser att sociala medier är en fluga och varumärkesstrategi bara är till för dem som säljer varor, samt en kommunikationsstrateg som tycker att ”Facebook är svårt”.

Jag tror att det var i den vevan jag insåg att om sociala medier är en frälsning, så är det en frälsning världen inte är redo för. För ingen är beredd att tänka om och göra de eftergifter det handlar om. Släppa kontrollen, lägga mer tid på att lyssna och mindre på att prata. Alla vill fortfarande prata och göra sina ”magiska budskap” hörda. Man har greppat det fina med att distribuera budskap via de sociala kanalerna – men inte att pudelns verkliga kärna handlar om lyhördhet, inte om ”viral spridning”.

Kill your darlings

Visst, när de som talar blir många måste den som lyssnar sortera och prioritera. Och det är ju bra. Var och en lyssnar på det den är road av.

Men det skrämmande är att det verkligen har gått stor inflation i det som sägs. Bloggarna, facebooksidorna, pratarna blir fler och fler – men det blir alltmer sällsynt med verkliga glädjefynd bland det som sägs. Det pratas och pratas och pratas – men hur många säger egentligen något som är värt att lyssna på? De flesta låter sina guldkorn, de verkligt läsvärda, tänkvärda, inspirerande och varumärkesbyggande inläggen och nyheterna drunkna i en syndaflod av SEO-taggat babbel, som bara handlar om att ”vara där”. Det är lite som att sitta kvar till den trôkiga efterfesten, bara för att vara säker på att inte missa något – fast man egentligen inte vet vad man gör där överhuvudtaget.

Mitt recept: Våga gå hem.

Våga låta nätet vila från din ständiga närvaro, våga låta ditt varumärke bära sig själv medan du laddar om. Säg de bra grejerna, var närvarande med det som verkligen BÄR ditt och ditt varumärkes värde. Strunt i resten. Ärligt talat. Att fylla luften med prat vinner inga poäng, inga nya kunder – och efterfesten blir inte roligare ju senare natten (eller tidigare morgonen) blir.

Jag tror att Judith Wolst är något på spåret i texten jag länkat till, även om hennes text egentligen bara handlar om hennes eget bloggande. Jag tror att det någonstans längs vägen kom att bli för mycket teknik, för mycket metod, för mycket ROI-statistik och för mycket Rätt/Fel-parameter. Blogglädjen – glädjen i att skriva/uttrycka och mötas kring det sagda – försvann någonstans på vägen, när sociala medier kom att handla om att nå mål och följa upp resultat.

Idag drunknar vi alla i samma syndaflod och den blir bara djupare. Patentlösningen lyder ”Nischa mera!”, men jag är inte säker på att jag köper den lösningen. Det är en linjär lösning – och ni vet ju vad jag tycker om sådana. De ser himla tjusiga ut på papper – men i praktiken är vi nog alla rätt glada att folk inte funkar så på riktigt.

Vårda dina kunder/läsare. Respektera deras tid och engagemang.

Jag tror inte att närvaro har det odiskutabla värde som man får en känsla av om man läser ”regler” och förståsigpåar-bloggar. Jag tycker att det visar på en rätt dyster människosyn om man verkligen anser att ens presumtiva kunder är en skara Pavlovska hundar som ska förmås att dregla genom att ringa i en strategiskt placerad klocka på Facebook.

Värdet ligger fortfarande i vad du säger, hur du säger det – och vad det du säger väcker hos dina kunder. Det handlar inte om ”Kom och köp, konserverad gröt”-budskap här. Det handlar om att ha saker att säga som dina kunder vill fortsätta ta del av, därför att det berikar deras webbliv att ta del av just dina ord, bilder, tankar, erbjudanden. Men de är upptagna, stressade, trötta människor. De blir inte ett dugg gladare av att du pressar på dem en ny version idag av det du sa redan igår – och i förrgår.

Säg hellre något bra en gång i veckan – än något färdigtuggat varje dag.