En gammal bild får bli dagens postning. Fri för tolkning, men den har något jag tycker om. Dynamik och stabilitet. Stillhet och – åtminstone upplevd – rörelse.
Annars är det dåligt med fotograferandet just nu. Har kameran med mig överallt, men den hänger där den hänger över axeln. Inspirationen tryter, milt uttryckt.
Kanske behöver jag nya impulser även där?
Jag ligger uthälld i soffan snarare än i något som skulle kunna liknas vid sittande ställning, och verkmästarn i Huvudkontoret har egentligen redan tackat för sig och gått hem för dagen, men en kort liten tanke ska jag skriva ner i alla fall – mest för att det var så lustigt att jag snavade över den just idag.
Igår skrev jag ju om att jag tycker ensambloggandet känns stagnerat och ”gjort”, att jag längtar efter något som leder vidare – till något nytt.
Idag läste jag i en av böckerna till nuvarande kursen: ”…när vi reflekterar på egen hand sker det inom ramen för vår befintliga förståelse. För att vi ska kunna frigöra den låsningen behöver vi oftast någon impuls utifrån.”
Och det är ju faktiskt precis det jag skrev om igår. Mitt reflekterande på egen hand sker – förstås – inom ramen för min befintliga förståelse av verkligheten – men jag börjar faktiskt själv att känna att det är lite trångt innanför det där pannbenet, och att jag skulle behöva någon ”impuls utifrån” för att röra om bland allt jag annars bara tar för givet.
(Boken heter för övrigt Ledning och förståelse (Bokus, Adlibris) och är en rätt flummig historia. Fast jag tycker nog att den är flummig på ett intressant och tankeväckande sätt, i synnerhet om man gillar sociologiska flummerier. Och det gör ju jag. Jag är väl mer tveksam till hur jag ska kunna applicera bokens teorier på kursens rapportprojekt, men det är ju en annan sak.
Den handlar om ledarskap, men också om mänskligt lärande och utveckling, och om hur vi ser och förstår världen omkring oss. Författarna citerar bland annat Peter Gärdenfors som jag kommit i kontakt med i samband med diverse kognitionskurser. Och då kvittrar det lite extra i mitt nördiga inre – när kunskaper från olika håll smälter samman, visar paralleller och applicerbarhet på helt olika områden.)
En annan tanke ur den där boken är denna:
”…ju större frihet ledare och medarbetare har att välja handlingssätt, desto större utrymme blir det för personernas oreflekterade grundantaganden och preferenser att få genomslag i handlandet.”
Klura på den ett tag. Jag återkommer!
Alltså, det här med #blogg100 – jag vet inte… Hittills har jag, åtminstone enligt egen tolkning, uppfyllt kriterierna – det vill säga bloggat dagligen utom när jag varit halvdöd av matförgiftning. Men jag kan inte påstå att det väcker någon form av inspiration eller blogglust. Snarare skepsis.
Dels är det sociala medier-grejen som börjar kännas lite allmänt trött – men det kan vi ta i ett annat inlägg, för det är ett helt tema för sig. Dels är det nog jag själv som känner mig lite trött.
Jag skriver. Det är inte det som är problemet. Den här veckan har jag börjat på flera texter som är som jag vill ha dem och som jag tror kan bli bra när de blir klara. Men de blir ju inte klara på en dag precis – och jag har verkligen ingen lust att forcera dem, nöja mig med good-enough och trycka ut dem som de är.
Jag vill ge dem tiden att bli klara. Jag vill ge mig tiden att bli klar.
Jag kan skapa innehåll under tidspress. Jag kan koka textsoppa på en spik och servera den som exklusiv consommé. Där är det inte många som slår mig på fingrarna, och jag har inte direkt något att bevisa när det gäller den sortens textproduktion.
Been there, done that, tishan är redan urtvättad. Jag är helt enkelt inte där längre.
När jag stängde bloggen i vintras gjorde jag det för att jag var trött på mina gamla invanda mönster. Göra som jag brukar. Jag ville göra något nytt. Något annat. Fast med bloggen stängd gjorde jag inte heller något nytt, det blev snarare inget gjort alls. (Inte i det avseendet i alla fall. Nåt blir väl alltid gjort, om man nu ska vara petig.)
Texterna jag börjat skriva på den här veckan är sådana texter som jag länge velat skriva, och som jag har pratat om att skriva – men det har bara inte blivit av. I vintras tänkte jag att jag skulle starta något nytt, en ny plattform för en ny slags texter. Den tanken har jag kvar, och kanske blir det så också.
Men mest av allt känner jag att det nya jag letar efter behöver komma utifrån. Från utanför mig själv, menar jag. Jag tror att ensambloggandet – åtminstone i den omfattning jag bloggat under de senaste 12 åren – har nått en slags vägs ände. Visst kan jag fortsätta med personliga reflektioner här och för mitt eget höga nöjes skull – men… Nej, jag vidhåller nog att den här bloggen gjort sitt. Egentligen.
Jag tänker på en blogg jag läste back-in-the-day, en associationsdriven pingpong-blogg av Johan Miderberg och Navid Modiri. Jag minns inte i detalj, men jag har för mig att den handlade om tiden vi lever i, kulturen omkring oss och om hur allt samspelar. När min vän Linda myntade det fantastiska uttrycket ”växeldra” tänkte jag på den där bloggen, och tänkt att det var just växeldragandet som gjorde den så speciell. När den ene målat upp en bild spann den andre vidare – i egna färger och former, med egna infall och idéer. Och sen tillbaka igen. Som att växelvis måla en tavla, i ord och idéer.
Tio år senare är det just den bloggen jag minns – av alla jag läst. Som gjort ett intryck. Mest formen, sättet att skriva – dynamiken, energin och hur idéerna växte fram synergiskt mellan de båda skribenterna. Växeldragandet.
Något sådant skulle jag vilja göra nu. Växeldra kring skrivande och idéer istället för att alltid uppfinna alla hjul själv.
Fast det här med #blogg100… Jag vet verkligen inte.
En av de saker jag sörjer mest i min stulna/borttappade/mystiskt försvunna pysselutrustning är den lilla fina emaljerade akvarellasken som jag varit så glad åt. Den var gjord för att rymma 8 halvkoppar, men jag hade – efter inspiration från nätet, givetvis – hackat den så att jag lyckats trycka ner hela 14 halvkoppar i asken, trots att den var liten nog att utan vidare rymmas i en jeansficka. Å så glad jag var för den…
Men – den asken tillverkas inte längre så den kommer jag aldrig att kunna ersätta. Ack och ve.
I väntan på att lyckas bestämma mig för vad jag vill ha för portabel akvarellåda framöver, gick jag idag till lokala färghandeln och införskaffade lite temporärt godis så länge. Jag hade en plåtask för halstabletter liggande – en ask jag egentligen köpt för att jag gillar plåtaskar och tänkte att ”en sån måste man ju kunna ha till nåt… nån gång”. (Pepparmintstabletterna som var i gav jag inte mycket för, däremot.)
Och sedan min gode far fattat tycke för ett märke av ryska akvarellfärger jag tagit med mig vid ett tidigare besök, gick jag redan och sneglade på de där färgerna och var nyfiken på att testa dem jag också. (White Nights heter de, och är lite roliga på så sätt att de kostar nästan ingenting alls, vare sig hemma eller här. Ändå är de inte så dumma att måla med.)
Inför sverigeresan nu i helgen hade jag inhandlat ett nytt litet gäng färgkoppar åt fadern – och då fick jag syn på den där tablettasken igen, som bara låg där och skräpade. Och se – när jag provade med pappas färgkoppar i asken kunde jag raskt konstatera att asken verkade som klippt och skuren för nio helkoppar.
(White Nights säljs bara i helkopp, och de är också lite odrygare. Det är inte så att de har mindre pigment, som färger i ”studiekvalitet” brukar ha. Det är snarare så att de är lite som ett mellanting mellan ”kakfärg” och tubfärg i konsistensen – och går åt lite fortare än exempelvis Winsor & Newtons färger.)
Sagt och gjort – idag tog jag min tablettask och gick till godisaffären för att plocka ut en palett på nio färger av lösviktsgodiset… jag menar av de lösa färgkopparna. Fast det kändes faktiskt ganska mycket som att stå i gottaffärn och välja smågodis…! Erkänn att det ser ganska smaskigt ut…? 🙂
Jag är ju egentligen inte så väldigt hemma på akvarellmålning, utan mer nyfiken på att försöka lära mig. Det var inte alldeles enkelt att välja nyanser. Jag menar – vilken ”palett” behöver jag? Vad passar mig och mitt sätt att måla? Jag vet ju knappt vad jag håller på med… Fast jag begrep åtminstone bättre än att bara välja ”fina färger” och försökte tänka att jag skulle ha varma och kalla toner av varje färg, eller åtminstone möjlighet att värma upp eller kyla ner nyanserna genom att blanda med någon annan färg.
Jag försökte också tänka färger för så kallad ”urban sketching”, vilket jag inte kan påstå att jag utövar, men vilket väl är vad jag drömmer om att kunna göra. Stadsfärger alltså. Men vad är det för färger på en stad egentligen…? Femtio nyanser av betonggrått…? När jag ser färgerna så här på min hemkluddade färgkarta, tänker jag att de känns lite i klatschigaste laget, om jag inte i första hand tänker mig att måla av graffitiväggar. Kanske jag borde ha valt jordigare, mer nedtonade färger?
Färgkopparna sitter fast med varsin glue-dot* på undersidan, men de går ju ändå att peta bort om jag vill byta ut någon färg framöver. Det kanske jag kommer att göra – de kostar ju i princip ingenting, så det känns inte som en katastrof om jag ändrar mig. Vi får se – jag märker väl när jag börjar använda dem. Men nu har jag i alla fall en portabel akvarellåda igen – tills när jag nu får tid att ta mig ut och skissa/måla på stan igen. Det känns fint. EN ordning återställd i alla fall!
(*Alla pysslingar vet vad glue-dots är – men för er andra: Det är en slags gummiartad lim-plutt (ursäkta fackterm) man köper på rulle, och som är bra att fästa ungefär allting med.)
Fokus just nu är ungefär överallt utom där jag vill ha det.
Och strängt taget inte där heller, eftersom tankarna ändå envisas med att röra sig dit där de vill vara, istället för att hålla sig där som tingens tillstånd tvingar dem att vara. Jag kan inte klandra dem. Det hade oroat mig mer om de snällt och med okritisk lydnad fokuserat på att leta orderbekräftelser i tio års mailskörd, för att försöka matcha mot bank- eller PayPal-betalningar. OM de fortfarande går att få fram i systemen.
Mina tankar idkar sund civil olydnad, och det gläder mitt åldrande rebellhjärta.
Men visst, jag är ju inte mer än människa. Jag svär också långa svavelosande haranger över att administration, hälsovurpor och allehanda brandutryckningar brer ut sig över mitt liv och tar alltför mycket av tid jag definitivt velat ägna åt annat. Åt fotograferande. Reflekterande. Skapande. Bloggande. Levande.
(Jaja, förvisso pluggande också, och det är också viktigt – för att inte tala om bra mycket roligare än att leta kvitton… Men det får jag ju vackert hinna med oavsett.)
Jag har inte tid med det här. Jag har viktigare saker för mig. Saker att göra, att fundera på, skriva om, njuta av. De där sakerna som mina tankar vill syssla med istället för själadödande kvittoletande. Där jag vill att mitt fokus ska vara, denna sista vår i Hamburg.
Så – jag sänker pannbenet och kör vidare. Friheten hägrar som en lockande morot framför en trilskande åsna. Snart så. Snart. Ska bara…