Gör något helt annat!

Jag följer mitt eget gamla hederliga råd: Om du kör fast med det du gör – gör något HELT annat. Om du försöker skriva något – rita det istället. Gör ett bryt, släng in en pingvin. Något som inte alls hör till.

Det är som att stiga upp ur sängen när du inte kan sova, istället för att ligga kvar och vända och vrida, och bara bli mer och mer stressad över att inte somna. Gör nåt annat. Vi tror alltid att vi är målsökande robotar, att den kortaste vägen alltid är en rät linje och att det är något fel på oss om det inte funkar, om vi inte kan pressa oss framåt, vidare, till det önskade resultatet.

Bah. Vem fan vill vara en robot?

Ibland tänker jag att vår tid undervärderar människan, genom att hålla henne mot ett helt irrelevant ideal – mot maskinen, de räta linjernas rationalitet och tidseffektiva arbetsprocesser. Vi är inte maskiner, så varför ska vi mätas mot dem?

***

Igår läste jag – i boken Sapiens av Yuval Harari, som jag skrev om häromdagen – att det inte är sannolikt att vi, arten Homo Sapiens, finns kvar om 1000 år. Harari skriver det i en bisats och utan källa, så jag kan inte bedöma hur välgrundat antagandet är, men vilken nyhetssändning som helst är nog för att få mig att känna att det nog kan ligga något i det, att vi gräver vår existentiella grav med vår kollektiva egocentricitet och snävsynthet.

Hursomhelst – tanken fick mig att haja till. Tusen år? Mot människoarternas historia, som Harari skildrar i skalan hundratusentals år, är tusen år ingenting.

Och vi ödslar tid på att jämföra oss – och framför allt varandra – med maskiner?

Jag tänker på vad döende individer sägs önska sig eller ångra – det brukar handla om att ha följt sitt hjärta, tillåtit sig att känna mer, älska mer, dansa mer, skapa mer. Inte fan ligger någon inför döden och önskar sig att ha varit mer som en robot, mer effektiv, mer rationell.

Vi är mänsklighetens dödsbädd. Vi har tusen år kvar. Hur vill vi leva dem?

***

Jag följer mitt eget gamla hederliga råd, den här semestern: Om du kört fast – gör nåt helt annat. Så jag ritar. Följer en onlinekurs i teckning, den första sedan bildlektionerna i skolan. Steg för steg, enkla exempel – mina bilder blir ändå skeva och eländiga. Min hand ritar inte vad mitt öga ser, vad mitt inre önskar. Jag lyckas inte nyansera skuggningarna eller tänka på att lägga linjerna i rätt riktning. Jag svär och suddar, vänder blad, börjar om. Det är i alla fall att göra något helt annat.

Och någonstans i bakhuvudet, i ögonvrån, det mest perifera synfältet – där ser jag något ta form, lösgöra sig ur slentrianen och de invanda mönstren. En visshet.

Om du kört fast – gör nåt helt annat.