Hm. Det här börjar ju bra. Två dagar in på terminen och här sitter jag mitt i natten och kan inte sova för att jag känner mig stressad och uppjagad. Hur ska det sluta? Jag som var så pepp…? Eller ja, jag är väl fortfarande pepp – det är bara det där att klockan är halv två på natten och jag inte kan sova för att huvudet snurrar som en urflippad karusell. Och jag har inte ens den minsta lilla deadline i sikte.
Fast det är en väldigt rörig kursstart, det är det. I lärarnas huvuden är allt säkert mycket solklart och tydligt – men… Är jag verkligen ett obotligt strukturfreak om jag tycker att om ett kursmoment har två föreläsningar, borde dessa båda föreläsningar länkas upp på typ samma ställe? Inte den ena med länk på ett ställe, och den andra i en separat mapp, så att man dessutom måste länka upp en instruktion för att förklara hur studenterna ska hitta materialet…?
Jaja. Jag bråkar inte om saken, utan försöker ta det cool och tänka att det ordnar sig. Jag ska nog hitta allt – förr eller senare… (Fast det där med att ”ta det cool” går det uppenbarligen si och så med, kan man konstatera.)
Rörighet rubbar mina cirklar, så är det bara. I synnerhet rörighet som är ologisk och – i mitt tycke – fullkomligt onödig. När det vore så enkelt att… tja, göra rätt? Bananer för sig och äpplen för sig, samt morötter prydligt insorterade i storleksordning i härför avsedd behållare. (Jaja, okej, jag är väl ett obotligt strukturfreak dårå… So sue me!) Samtidigt antar jag att det där är en styrka jag har – känsla för struktur och vilka grejer som hör ihop (och inte).
En annan grej jag tänkte på i helgen är den gamla stereotypen att humanister är ett teknikskeptiskt släkte som ogärna beblandar sig med teknisk utrustning. Det är en stereotyp, men här och där finns rätt gott om humanister som själva verkar vilja hålla myten vid liv medelst ömsint mun-mot-mun-metod. Jag tycker själv att jag har tummen mitt i handen vad gäller teknik – men helt okunnig är jag inte där heller.
Jag tror att det är bra att göra mentala anteckningar om saker man upptäcker att man nog egentligen är rätt bra på – fast man inte alltid tänker på det. Sina fel och brister kommer man ju alltid ihåg, om inte annat är världen full av människor som tar varje chans att påminna en. Men allt man kan, och är bra på – det får man ofta hålla reda på själv.
Något jag märkt att jag faktiskt blivit sämre på – det är att skriva, ironiskt nog. NU, när jag ska bli språkpolis och allt! Men förr hade jag ett ständigt närvarande flow, krafsade ihop 4-5 hyggligt kvalitativa, eller åtminstone lite skönt och kreativt brokiga, blogginlägg om dagen – och det på nolltid. Fingrarna flög över tangenterna, och huvudet var ändå steget före hela tiden. Så är det inte längre, och det stör mig något alldeles enormt.
Bloggen var redan från början övningsbana för mig, fast jag nog periodvis nog råkat (försöka) göra den till något annat. Nu är det nog dags att den får bli övningsbana igen, en plats där taket hissats upp till någonstans strax under molntussarna och där orden får komma och gå och slå kullerbyttor som de vill.
(Ja. Jag är medveten om att jag sagt det här förut. Fler frågor?)
Frågan är som alltid om – och i så fall varför – jag ska skriva inför publik. Borde jag kanske hellre ”skriva på kammaren”, ensam och med stängd dörr? Få vara ifred med mina trilskande tröga ord? Men den öppna dörren är ju också en stark motor för mig. Så har det varit ända sedan jag började skriva blogg – för nu ganska jämnt 11 år sedan. Jag tror inte att rätt väg är att stänga den dörren. Tvärtom. Jag behöver vänja mig vid att den står öppen – och vänja mig vid allt som följer med en öppen dörr, på gott och ont.
Men det lär nog ta ett tag, att komma över den här… trögheten. Jag vägrar för övrigt att skylla den på åldern! Det är en fråga om ovana, helt enkelt. Jag har gått och blivit otränad – men det går förstås att göra något åt. Det är som att börja gymträna. Tungt och trögt och hutlöst segt med motivationen i början – men sen… Sen lossnar det!
Och med lite tur kanske även sovandet lossnar lite om jag ger mig på att försöka en gång till. Skam den som ger sig…
Den lilla grundläggande grupputvecklingsteori jag har med mig säger att det är helt avgörande med struktur och tydligt ledarskap i början av en aktivitet. Att tydligt presentera vad som ska göras och hur. Sen, när medlemmarna känner sig lite mer trygga och varma i kläderna, kan man låta allt sköta sig själv. Så just det har nog inte så mycket med ditt behov av struktur att göra, det är allmänmänskligt.
Skrattade för övrigt högt åt att sortera morötterna i storleksordning. Jag minns någon som visste på matskeden när hur mycket fil det fanns kvar i paketet i kylskåpet. Själv är jag glad om jag vet OM det finns fil eller inte 🙂
Åh, jag är normal – känns redan bättre! 😉
Det där med filmjölken minns jag inte heller, däremot flinade jag en smula i helgen när jag fick se att Linnéuniversitetet har en sal vid namn Weber…! Och det vet vi ju alla vad han gjorde när han var liten! 😀