Om målmissiler och såriga bokomslag

Allra först: Det jag ska skriva nu handlar inte om dig eller något du sagt eller gjort. Jag är inte sur på någon, och jag strävar inte efter att peka ut någon eller säga ”alla som gör såhär är dumma”. Inget sånt.

Jag kom att tänka på det här bara, och det fick mig att fundera på var det kommer ifrån – och vad det har att säga om oss, vårt sätt att tänka och vara. Vår kultur. Kultur är en sån där grej som är svårt att få syn på, eftersom vi alltid är och lever mitt i den. Men ibland glimtar det till, och man får en skymt av den – och tillfälle att reflektera.

OK? Alla med så långt? OK, då kör vi.

***

Förra veckan försökte jag viga så mycket tid som möjligt åt kreativitet och experiment. Det var min ”ego-tid” och det var vad jag ville göra med den tiden. Jag gjorde små rutor av pastellfärg på papper, och  limmade skrynkligt silkespapper på en pappask i hopp om att göra den lite roligare… eller nåt.

(Oklart vad jag hade för tanke där, faktiskt – men strunt i det…)

Förutom att försöka göra så mycket kreativa grejer som möjligt, försökte jag verkligen att lägga så lite fokus som möjligt på ”vad det ska bli”. Pastellrutan jag gjorde och visade här till exempel, försökte jag någon dag senare göra om på omslaget till en ny anteckningsbok jag tänkt använda i sommar. Det gick jättebra, ända tills jag skulle dra av maskeringstejpen och fick halva bokomslaget med mig, i strimlor. På tre ställen. Tjahapp…?

Normalt sett skulle det vara rätt knäckande, när man lagt tid och energi på att göra något – och så fuckar man upp i det allra sista steget, när man var nöjd med alltihop… Men jag försöker verkligen att inte tänka så. Den ligger här nu, den där boken – sårig och sorglig, och jag tänker att jag ska nog komma på nåt sätt att lappa ihop den ändå. Dä orner säj, som min värmländska väninna brukar säga.

Och just till den väninnan skrev jag att jag funderar på varför vi alltid är så fokuserade på resultatet, vad saker och ting ska bli – sen när det är klart. Istället för att tänka ”vad kul det var att göra det där” eller ”vad spännande att testa nåt helt nytt” eller… ja, vad som helst. Bara inte ”vad ska det bli”?

Och det gäller inte bara pyssel och skapande, det är överallt. ”Vad ska du bli när du blir stor, lille vän?” Mig frågar folk ideligen vad jag pluggar ”till” och om jag är ”klar” snart. Alltid målfokus – vägen dit och kunskapen i sig är ointressant.

Målfokus anses väl dessutom vara ett väldigt fint och positivt laddat ord idag. Processfokus å andra sidan – finns det ens nåt som heter så…?

Vad jag menar är att vi sätter blicken lite väl långt fram ibland. Vi fäster den vid vad vi uppfattar som målet – och låser den där. Hårdfokuserar, sänker huvudet, rusar på. Locked on target, som en målsökande prestationsmissil.

För det första: Hur närvarande är en målsökande missil i ”här och nu”…? Vart tar processen vägen om den reduceras till en rät linje mellan START och MÅL? Vi kan säga oss att ”vägen är resans mål”, men vi lever fan inte så – eller hur?

För det andra: Vad händer om missilen faktiskt missar sitt mål…? Vi är ju faktiskt inte högteknologiska precisionsraketer, utan människor – med mänskliga felmarginaler.

Om jag med missilfokus rivit av maskeringstejpen från min anteckningsbok med fina pastellmålade regnbågshimlen och molnen – bara för att se målbilden rivas upp i pappersrevor och trasiga ytor…? Hur hanterar vi misslyckanden, om vi bara ser till målet och aldrig till processen att ta oss dit?

Jag tänker att vi säger till våra barn att ”det är inte så farligt, det gör inget att det gick tokigt” – men hur trovärdiga är vi egentligen, när vi helt uppenbart har en annan uppfattning om allt vi själva (och andra vuxna) gör…?

Jag har ingen aning om hur jag ska laga min anteckningsbok, men jag tänker att jag kommer nog på nåt. Eller så kommer jag inte på nåt, och den får vara som den är. Kanske tejpar jag bara ner de värsta flikarna och låter det vara. Som lärdomsplåster och påminnelser om de här tankarna.

För jag tror att det här är saker som nog tål att funderas på – och relateras till både det ena och det andra omkring oss.

(Det ser värre ut i verkligheten.)