Det började med att jag bestämde mig för köpa ett riktigt bra objektiv till min systemkamera. Men sen började systemkameran krångla – inte jättemycket och bara ibland, men det blev ändå att jag började inse att den kanske inte kommer att hålla för evigt, trots allt.
Och köpa dyrt glas att skruva på en skraltig kamera kändes ju dumt, så då började jag titta på nytt hus, kamerahus alltså. Så följde en period av ”jamen å ena sidan, fast å andra sidan” och räknande och budgeterande och grejande. Sen råkade jag slänga ur mig en fråga på ett fotoforum, och fick rådet att kika på en systemkamera från Sony.
Sony?
Det kändes jättejobbigt, hela idén med att byta system sådär – men kameran jag fått tips om (Sony A77 heter den, för den som är nyfiken) verkade onekligen som mycket godis för pengarna, jämfört med Canons motsvarigheter. Plus en sån där riktigt bra optik på köpet, ungefär som den jag tänkt köpa från början. Så nu blev det mer ”jamen å ena sidan, fast å andra sidan”, räknande, budgeterande och ett intensivt frossande i video-reviews på YouTube.
Sen brakade min rygg ihop. Bara tillfälligt, några dagars ynkande bara – men tillräckligt för att jag skulle börja fundera på hur smart det egentligen är att kånka runt på en stor tjockkamera – med glas till. Vi hade börjat prata om att resa bort över min 40-årsdag senare i vår – och jag funderade på hur mycket kamerautrustning jag egentligen ville kånka runt på under de dagarna…
Jag började titta på en sån där spegelfri systemkamera – också en Sony, för övrigt, Nex-6 heter den. Killen som tipsade om A77:an har själv närmast övergett tjockkameran, och använder en sån där lattjo liten pryl istället. Med synnerligen gott resultat.
SÅ – nu började givetvis ytterligare en period av ”jamen å ena sidan, fast å andra sidan”, frenetiskt review-tittande, räknande och budgeterande.
Nu vet jag allt tekniskt krafs som finns att veta om båda Sony-modellerna OCH Canons hela produktlinje – och är ändå mer förvirrad än någonsin och vet absolut inte vad jag ska eller vill. Vad behöver jag? Vad vill jag? Vad ska jag alls med en kamera till? Vad vill jag fotografera? Varför vill jag fotografera? Har jag något att säga med mina bilder? Vill jag verkligen fotografera?
Jag har ju knappt fotograferat något sen vi flyttade hit. Jag såg framför mig att jag skulle upptäcka en ny stad, ett nytt land, med kameran i hand. Varför blev det inte så?
Jag slutade bli nöjd med bilderna jag tog, tyckte allt bara blev fult och ointressant. Jag var med på en Kelby Worldwide Photowalk här i Hamburg 2010, men var för blyg för att våga prata med någon på min då rätt knackiga tyska – utan gick ensam och kände mig dubbelt misslyckad för att jag vare sig vågade prata med någon eller tog några vettiga bilder.
Och sen tror jag att tröskeln var ett faktum. En hög en, med taggtråd högst upp.
Frågan är om någon kamera hjälper mot sådana trösklar. En kamera är ett verktyg, den ska vara en förlängning av mitt öga, i min hand. Inget mer, inget mindre.
För att forcera trösklar behövs andra verktyg.
Och så den gnagande frågan… Borde jag hellre lägga ner allihop? Om jag inte riktigt vet vad jag vill fotografera, eller varför, eller är särskilt bra på det – eller ens obevekligen drivs att envist och oförtrutet ta reda på saken – då kanske det redan är förbi, och jag försöker hålla fast vid helt fel saker? Av helt fel skäl?
Som en vän sa en gång, i ett liknande sammanhang: ”Det blev några kreativa år, och det får man vara nöjd med.” Kan det vara så? Hur vet man?
hej du!
åh, vad jag tycker att det är roligt att få läsa lite av dig varje dag igen :)! men du, du tänker på tok för mycket ibland… om jag frågar så här: händer det någon gång att du stannar upp och tänker att det här skulle jag vilja ha en bild av? och det spelar ingen roll vad det är – barnen, landskap, en snygg vägg, en snöflinga eller precis vad som helst. att bestämma innan vad det är man är intresserad av att fota är ju helt onödigt och bara begränsande. huruvida det blir ”bra”, ”snyggt” eller har ett ”budskap” spelar heller ingen roll. liksom att ställa sig frågan varför du vill fotogrefera det i så fall. du fotar den grejen enbart för att du vill. sådana där andra saker spelar bara roll om man arbetar med det, tävlar, går kurser eller envist vill visa upp dem på en blogg. bara för att visa upp och få bedömt liksom.
vet du, jag har i princip alltid min tunga kamera i väskan. ibland händer det att jag stannar upp och tänker att det här vill jag faktiskt ta en bild av. jag bara vill och jag struntar fullkomligt i om den blir snygg eller berättar en historia eller fan och hans moster. däremot ser jag till att ta den så som jag ser den. för bilden är helt och hållet för mig. andra gånger stannar jag upp och tänker ”wow” och jag har en kamera i väskan… fast jag tänker inte plocka fram den just nu. jag har ingen lust. så står jag kvar en stund och tänker inte alls på kameran. jag ångrar mig aldrig då heller. de enda gånger jag ångrat mig är när jag inte haft möjligheten att välja om jag ska ta fram den eller inte.
nu blev det långt igen, men om du svarade ja på min allra första fråga så tycker jag att du ska köpa dig en kamera. och då ska du helt gå på känsla. håll den i handen, prova att ta en bild och bestäm dig för vilken som känns bäst bara. inte mer läsande och funderande och vägande hit och dit. om svaret blev nej. strunta i det. inte för att de kreativa åren är över, utan för att du just nu inte är road av att samla på dig en massa bilder. du vill göra annat helt enkelt. men jag hoppas innerligt att du inte svarar nej för att du sitter och funderar över de där onödiga sakerna (varför och jag har svårt att välja och nej, jag är inte tillräckligt bra).
kram,
Tack för din fantastiska kommentar – som jag funderat mycket på, även om jag dröjt några dagar med att svara på den – du sätter fingret så bra på saker, och får mig att konstatera både likheter och olikheter i hur du och jag fungerar, och båda gör faktiskt lika stor nytta i hela beslutsprocessen.
För det första: Klart jag ska ha en kamera. Det måste jag bara! Händer det ibland – du, det händer hela tiden, jag är för nyfiken för att INTE registrera spännande saker hela tiden. Problemet för mig är att jag oftast registrerar ögonblicksbilder – och min fotografsorg är att jag rätt sällan hinner eller lyckas fånga just det jag tycker är intressant på bild. Om det är teknisk skicklighet som saknas, eller att ögonblicket allt för snabbt är förbi, eller att jag helt enketlt inte har en kamera till hands – det varierar. Skulle säga ganska jämn fördelning mellan de tre.
Men att jag skulle gå med tjockkamera i handväskan JÄMT – nej, det kommer inte att hända. Och att jag har kamera i mobiltelefonen hjälper inte mycket det heller – även om jag skulle kunna bli bättre på att använda iFån-kameran. Det är inte ett ”verktyg” jag trivs med. Jag trivs med reglage, mekaniska grejer att vrida, knäppa eller skruva på – som på en systemkamera. iFånen har ingenting sånt, och det gör att jag inte får nån ”känsla” för det jag gör – för min känsla sitter på något sätt i händerna.
De senaste dagarna har jag lekt lite med Canonkameran igen – den funkar fortfarande, strular bara ibland. Den är rätt trevlig att greja med – fast den är gammal och har trist/snäv optik (fotar allt – ALLT – med fast 50mm, och det är okej fast jag tror att jag skulle trivas lite bättre med en vidare lins) och allt vad det nu är. Så – just nu har jag den, och väntar med nytt. Vad jag ska ha med till New York vete tusan, det får vi väl se då.
haha… fick just ett mejl från mr & mrs smith med titeln ”you’re thinking too hard… refresh your mind”. jag med tydligen ;). det problemet löser man uppenbarligen bäst med att checka in på ett fasligt dyrt och tjusigt select hotel. bara så att du vet.
det ordnar sig, det här :).
kram,
Haha – jamen vad bra att veta, dårå! 😀
Ylva skrev precis det jag tänkte så jag skriver bara under på hennes och lägger min röst där.
Japp, hon är klok hon – långt klokare än jag! Tack till dig också!