Sedan vet man aldrig något om

I bilen, på väg norrut efter tre veckors sol glittrande i hav, hetsläsning och massiv lathet, kollar jag mejlen på telefonen. Det snurrar på rätt ordentligt när nästan 3 veckors epost rasslar ner i inkorgen.  Men att av mejlen sticker ut, och får min mage att knyta ihop sig. Javisstja. Det där.

Jag läser, men stänger sen ner, försöker oläsa och glömma bort. Det går sådär. Förstås. Jag har ju faktiskt redan ägnat hela sommaren åt att otänka och glömma bort. Nu är det kanske faktiskt dags att ta fram tankarna och putsa fram beslutet ur dem som jag egentligen redan vet finns där – på samma sätt som en bildhuggare vet att skulpturen finns i stenen redan innan man mejslat fram den.

Någon timme senare – fortfarande i bilen, för Tyskland är långt och Autobahn sträcker sig som ett ändlöst grått band framför oss – läser jag en text som går rakt in i hjärtat och i ett slag putsar bort det mesta av de omgärdande tankeslingor som omger beslutet jag vet att jag måste ta. Den gör det genom att påminna om livets skörhet och ändlighet, och om hur lite vi vet om vad som egentligen är dröm och verklighet när vi rusar på genom livet – som om vi ägde tiden istället för tvärtom.

Det hinner gå ytterligare ett drygt dygn innan jag svarar på mejlet. Mina gamla bekanta – men aldrig vänner, aldrig någonsin – Luther och Don Quijote gör sitt bästa för att påkalla min uppmärksamhet, få mig att tänka om. Men jag lyssnar inte. För en gångs skull vet jag att de bara står för lögn och tomhet. För en gångs skull väljer jag att följa min egen vilja, istället för att prioritera inbillade plikter och tänka ”sen, nästa gång – blir det min tur att bestämma”. För en gångs skull inser jag (och vågar erkänna) att nuet är allt som finns och allt jag har. ”Sedan” vet man aldrig något om.

 

5 comments
  1. Du förvaltar ord som ingen annan jag känner. Även det sorgliga blir vackert och jag ler när jag läser vad du skriver – även om leendet inte var tänkt att finnas där kanske. Men dina ord går alltid rakt in i hjärtat 🙂

    1. Tack! Jag försöker möjligen värma upp lite inför skrivkursstart – men jag försöker nog också väcka blogglusten till liv lite igen. 140 tecken i all ära, men någon ordkonst ryms inte!

      För mig var det här inte alls ett sorgligt beslut, även om inlägget nog gick mer i moll än jag avsåg. Men ibland måste man ha kontrast för att urskilja nyanserna i själva motivet.

      Kram och tack för snälla ord!

  2. Oj det var länge sedan jag läste din blogg, varför har jag inte haft tid med den, för den är så inspirerande att läsa

    Återkommer strax jag lovar och drar en lättnadens suck när jag läser att du inte gått på Don Quijote och Luthers önskningar!

    Tänker på dej!

  3. Ja-a som jag sa så gillar jag sättet du skriver på så jag var tvungen göra reklam för DIN blogg på MIN blogg. Välkommen dit.

    1. Hej! Och tack för snälla och värmande ord – både här och där! Att du inte läst min blogg på länge kan bero på att jag inte skrivit så flitigt i den på sistone, fastnade i 140-tecken/status/snabbmatfällan – men försöker klättra ur det där nu. Få skriva och bre ut sig i text är inte så dumt egentligen…! 😉

Lämna ett svar till Jenny Avbryt svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *