Recension: Barfota änglar av Linnea Willén

Alltså… Detta med baksidestexter på böcker. Det här är vad som står på baksidan av Linnea Willéns bok Barfota änglar:

20-åriga Linnea och 18-åriga Emma står inte ut med livet i Sverige så de bestämmer sig rymma och hitta en bättre tillvaro någon annanstans. De lämnar en lapp i lägenheten i Tomelilla där det står att de åkt frivilligt och att de inte vill bli eftersökta. De har hört att värdinnejobb på klubbar i Tokyo är välbetalda och spännande och med sina sista pengar tar de sig hela vägen dit. Verkligenheten blir inte alls som de tänkt sig. Bakom de neonglimrande fasaderna finns en värld av beräknande svek, utnyttjande, sprit och droger. Men Linnea och Emma har varandra, och tillsammans kämpar de för att överleva i den onda spiral som drar dem längre och längre ner i destruktiviteten.

Boken blev, mer eller mindre slumpmässigt, nominerad i en bokcirkel jag är med i. Ingen visste mer om boken än baksidestexten och jag blev själv inte särskilt berörd av den där texten, men eftersom jag varit i Japan som student, tyckte jag att det kunde vara intressant att läsa en bok som utspelades där. Jag såg framför mig en bok om två naiva tonårstjejer som möter en kall verklighet i Tokyos nattliv, att de skulle bli lurade, utnyttjade och råka illa ut DÄR.

Råkar illa ut på plats i Japan gör de naturligtvis också, men det är ändå inte det boken handlar om. Boken handlar om den destruktivitet de hade med sig redan när de kom, den handlar om Linnea, om livet Före Japan, I Japan och Efter Japan. Jag blev förvånad medan jag läste, förvånad över hur den här tunna lilla boken (116 sidor) kunde rymma en sådan avgrund, en människas allra svartaste verklighet. Men det är ju kanske bara en parallell till livet självt – till hur ingenting syns utanpå, vad en människa bär på och har att berätta om.

Boken är en sann berättelse. Linnea Willén är författaren, men också huvudpersonen i boken. Jag tycker att den är oerhört väl skriven – just under de förutsättningarna. Jag såg på någon av nätbokhandlarna en recensent som kritiserade att boken ”hoppar” mellan händelser – personligen tycker jag att det är berättelsens styrka, att den väver samman de tre tiderna i Linnéas liv, så att vi bit för bit förstår mer om bakgrund och sammanhang.

Det är flera veckor sedan jag läste boken, jag läste den i bilen på väg mot Italien – första boken jag läste på semestern. Jag vet att jag tänkte flera gånger medan jag läste att det är synd och skam att en så viktig och i grunden väl berättad historia inte kunnat få en bättre lektör. Det är väl lite fult av mig att skriva det här nu – för jag kommer inte ihåg exakt och kan exemplifiera vad det var jag tänkte på. Jag minns bara att den tanken återkom under läsningen. Att jag snubblade på saker i texten som jag tyckte borde ha kunnat rensas bort, med enkla medel. Språkfel säkert, men jag vet också att det var en lektör jag önskade mig – inte bara en korrekturläsare…

Men okej. Jag släpper det där – jag ska inte argumentera för något jag inte längre minns. Boken är ändå mycket läsvärd, berörande, viktig, väl berättad, fängslande… På sitt eget sätt också vacker. Och skrämmande. Oerhört skrämmande.

Läs den.