En slags recension: Extremely loud & incredibly close

Jag har kommit av mig lite, både med bokkommenterandet och själva läsandet. Vad kan jag säga – maj är en hektisk månad. Men snart stundar sommarlovet, och då ska här läsas – sju kvart i timmen, minst!

Jag har redan nämnt Extremely loud and incredibly close, det gjorde jag när jag fick hem den och lyckligt upptäckte att den var illustrerad. För en vecka sedan läste jag ut den också – och den senaste veckan har jag ägnat åt att processa den. Vad tyckte jag nu egentligen? Jo, jag tyckte om den. Jag tyckte rent av mycket om den.

Det här är en bok som tänjer på de litterära begreppen, och det är åtminstone i min värld något oerhört värdefullt. Alltför många böcker stöps i form, skrivs utifrån ett urgammalt recept på ”husmanslitteratur” – och bjuder egentligen inte stort mycket mer än en variation på ett tema.

Ibland tänker jag att det är min leda med den gängse romanformen som gör att jag inte hittar någon skrivlust som jag kan få att vara längre än en kvart eller två. Jag vet inte om det är så – men den här boken hamnar i samma inspirerande fack som Magnus Florins Ränderna, som jag tydligen inte kan sluta tjata om. Båda böckerna utmanar den litterära formen – och det är egentligen det som gör att jag tar dem till mig.

För det gör jag, även om ”Extremely close…” egentligen är en ganska rörig historia, vars upplösning egentligen inte är mer än ett enda (eller egentligen flera stycken) antiklimax. Jag brukar tycka att den sortens berättelser är frustrerande, att de kräver mer än de ger tillbaka – men här var jag hela tiden intresserad av vart berättelsen skulle ta vägen härnäst, för förutsägbar var den verkligen inte!

Huvudpersonen är nioårige Oskar, som två år efter som fars död i 11-september-attentatet i World Trade Center, hittar en nyckel i sin pappas garderob – och blir besatt av att hitta låset nyckeln går till. Samtidigt handlar det om hans farföräldrar, som är märkta av ett helt annat trauma, och deras relation. Berättelserna vävs med flera, mycket olika berättarröster. På sina ställen känns stilgreppen möjligen lite konstlade – där det poetiska formspråket vinner, förlorar karaktärerna en smula i trovärdighet. Och jag köper det, för att det skapar en läsupplevelse utöver det vanliga – men jag köper det inte lika förbehållslöst som jag gör med Ränderna, till exempel.

Sen funderar jag på detta med att läsa en bok på originalspråk kontra att läsa den på mitt eget språk. Det är inget väsentligt fel på min engelska, skulle nog påstå att jag läser, skriver och talar engelska så obehindrat som man kan som icke-infödd och icke-bosatt i ett engelsk-talande land. Men engelska är lika fullt inte mitt språk. Och medan många läsnördar starkt förordar att böcker ska läsas på originalspråk i möjligaste mån, så är jag nog böjd att säga att för mig är en bra översättning att föredra – därför att läsupplevelsen blir mer omedelbar när berättelsen inte måste gå omvägen om en ”intern översättning” innan den når min hjärnas fantasi- och inlevelsecentra.

Därför är det med stor sorg – och mången svavelosande ed, kan tilläggas – som jag noterar att det är halvt omöjligt att köpa en översatt bok på svenska, bara några år efter utgivningen. Extremely loud and incredibly close gavs ut på engelska 2006 – på svenska gissningsvis 2007. 2011 gick översättningen inte att få tag på…!

Jag brukar undvika att läsa böcker som höjs till skyarna just när de ges ut – jag vill hellre läsa dem senare, när proffstyckarna tystnat och låter mig höra vad jag själv tänker om boken. Men ska det innebära att jag måste läsa på ”fel” språk, så kanske jag måste tänka om – och det känns oerhört stressande. Nu såg jag att Jonathan Safran Foers Allt är upplyst, som gavs ut före Extremt högt och otroligt nära (som ”Extremely loud…” hette i svensk översättning) ska ges ut på nytt i höst. Kanske kommer även en ny upplaga av ”Extremt högt…” – man kan åtminstone hoppas.