”Varning för starka bilder”

I kölvattnet efter att USAs specialstyrka spårat upp och dödat Osama bin Laden, går nu diskussionerna kring om man bör visa bilder på den döde terroristledaren eller inte. USA har lagt locket på och menar att man inte ska göra det för att inte provocera fram ytterligare hat från grupper som är lojala mot den döde. (Jag vet inte riktigt om jag köper den förklaringen, men jaja – världspolitiken ska jag lämna därhän.) Svenska Aftonbladet visar däremot bilder från platsen, och bilder av de andra personer som dödades i attacken.

Och sen ställer man frågan till läsarna: Är det rätt att visa bilderna – samtidigt som chefredaktören går ut och förklarar varför Aftonbladet anser att det är rätt att visa bilder på dödsskjutna människor i tidningen, inklusive nätupplagan.

Det här är en annan fråga jag tänkt skriva om förut men inte kommit till skott med. Nu blir det så tydligt, när jag kan länka till exempel. Jag tycker att det är fel att visa sådana bilder. Jag hävdar – bestämt – att det inte tillför någon väsentlig information, och att nyheter kan förmedlas alldeles utmärkt även utan bilder på döda och/eller lemlästade människor i medierna.

När jag var liten var jag sjukt allmänbildad. Jag var hemmabarn och tyckte om att leka framför TV:n – släpade ut mina Sindydockor och legolådor och ritblock och grejer till TV-rummet och kunde spendera hela förmiddagen med att låta Utbildningsradions program utgöra en slags ljud- och bildfond som jag tittade på mer eller mindre aktivt, beroende på vad det handlade om. Men det sjönk in, jag lärde mig saker.

På kvällarna såg jag nyheterna. Det var väl inte det roligaste programmet jag visste, men mamma och pappa tittade på nyheterna och för min del var högsta prio att slippa gå och lägga mig, så då var till och med nyheterna att föredra. OCH – på den tiden var det okej för en åtta-nioåring att titta på halvåttanyheterna. De kunde prata om krig och döda människor – vilket var otäckt nog – men man slapp SE.

Och återigen – jag lärde mig saker, viktiga saker om världen, genom de där nyhetssändningarna.

Idag vet man aldrig vad som kommer på TV-nyheterna, och jag skulle inte låta mina barn se ett nyhetsprogram, trots att jag vet hur värdefullt det skulle kunna vara. (OK, så länge vi är i Tyskland är det ingen riktig ordning på nyhetstittandet ens för oss vuxna – men det är en parentes i sammanhanget. Det här handlar om saker jag tänkt kring svenska nyhetsmedier – främst TV, kanske.)

På senare år verkar det inte finnas några gränser för vad som är okej att visa. Jag har sett döda människor i TV, döda barn, jag har sett en film där en far och en son förtvivlat försöker gömma sig undan skottlossning. Jag har sett en alldeles fasansfull bild av en människa med ett nyss avslitet ben – förvisso på nätet och inte på TV, men ändå. Som vuxen känner jag inte att jag tar till mig nyhetsskildringen mer eller bättre, att det kommer närmare mig ju blodigare det är. Snarare tvärtom.

För att fördjupa min förståelse och skapa engagemang för de pågående oroshärdarna i världen är det inte blodiga bilder som ska till – utan helhet, bakgrund, analys.

Det finns säkert de som vill argumentera att det inte är meningen att barn ska titta på nyheter för vuxna, och menar att Bolibompa har egna nyhetssändningar för barnen att titta på. Jovisst. När jag var liten hette programmet Barnjournalen, numera är det väl Lilla Aktuellt om jag inte minns fel. Men det är inte samma sak. Barnnyhetssändningar är bra – men blir lätt spretigt, för att man har en halvtimme i veckan på sig att gå genom allt som händer i världen. Och ofta blir det lite väl tillrättalagt, dessutom. Det är inte fel att barn får (och kan) ta del av världen och samhället som det nu är. Det är de som ska ta över den här världen – och jag tror att förmågan till idealism och vision grundläggs i barndomen. Men då måste ju barnen också få vara med och se hur världen verkligen ser ut. Och då måste jag som förälder veta att nyheterna illustreras med bilder som barnen klarar av att hantera. Så är det inte längre.

Och jag tycker att det är en stor förlust.

4 comments
  1. Å, jag har inte alls tänkt så mycket på det här som du har gjort, men nu när jag läser vad du skriver så håller jag med. Jag har inte så bra koll på skillnaden från ”förr” utan kan mest konstatera att jag själv ser på nyheterna mer sällan än jag skulle vilja – bland annat på grund av att jag inte fixar att se det de visar. Jag har inte insett att det egentligen kanske mest handlar om HUR nyheterna presenteras. Det är ju i alla fall inte så att jag vill gömma mig för vad som händer i världen och låtsas som om allt det onda inte finns… men vissa bilder gör för ont att se helt enkelt. (Nu senast råkade jag se hemska, hemska bilder från Libyen.)

    Däremot har jag tänkt på att jag tycker att det är svårt att veta hur man ska göra med barn och nyheter. Jag vill att Linus ska få börja lära sig mer om vad som händer ute i världen, men jag skulle aldrig sätta honom framför de vanliga nyheterna. Och hur gör man då? Det är klart att vi pratar om saker hemma och våra barn vet nog i alla fall ovanligt mycket om Egypten pga min brors engagemang. Linus låg till exempel och läste lite i hans nyskrivna bok ”Arvet efter Mubarak – Egyptens kamp för frihet” de första kvällarna efter att han fått sitt alldeles egna exemplar och han sa att det var jättespännande. Men det var nog lite för svårt också och han gav snart upp. =)

    Men förutom det specialområdet så är vi rätt dåliga på att prata om världshändelser tillsammans med barnen och att börja titta på nyhetssändningarna tillsammans känns inte riktigt aktuellt än.

    1. För mig handlar det nog inte så mycket om att vilja ”aktivt” få barnen att titta på nyheter, men jag gillar det där naturliga att vi tittar, och barnen ser om de är i närheten… Svårt att förklara, men jag tyckte att det kändes naturligt utan att bli krystat – men jag får inte till det så med mina egna barn…

  2. Jag är ”gammal” men avstår från att se på nyheterna just därför att man bara blir förtvivlad av att se allt elände som visas upp. Det räcker SÅ bra med att höra om det utan alla vidriga bilder!

    1. Ja, för mig känns det snarare som om bilderna trubbar av sinnet MER – för att man helt enkelt inte klarar av att ta in. Och tillför något? Nej, knappast.

Lämna ett svar till Jenny Avbryt svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *