Om världen är en hönsgård

Sen kväll vid ett stökigt skrivbord. Har pysslat lite, fast kanske inte sådär fritt och flödande som jag egentligen längtar efter – fast har så svårt att riktigt få tag i just nu. Men ändå. Allt pyssel är bra pyssel – tror jag. Jag tänker så bra när händerna har något roligt att sysselsätta sig med.

Det börjar närma sig jul och nyår och i vanlig ordning kommer jag in i någon slags fas då jag tänker och grubblar väldigt mycket. Var står jag just nu? Vad gillar jag läget här, egentligen? Vad väntar runt knuten? Vad VILL jag ska vänta runt knuten?

Den där sista frågan känns som en nyckelfråga just nu. Särskilt i förlängningen: ”Vad är det jag vill få ut av livet, egentligen?” Vet du vad du vill få ut av livet? Vet de flesta? Eller skyndar vi bara framåt längs vår snitslade bana, följer vår rutin och löper i vårt ekorrhjul utan att fråga så mycket? ”Det blir så jobbigt av sådana frågor”, säger någon Ja. Det blir det ju. Men hur jobbigt blir det att möta faktum att man aldrig ställde dem – när den dagen kommer då det är för sent?

Jag frågar nu: Vad vill jag ha ut av mitt liv? Vad är viktigt för mig? Egentligen?

Är det att åstadkomma något stort, något beständigt, imponerande, något som väcker andra människors respekt – kanske rent av långt in i historien efter att jag är borta? Är det att ”bli” något?

Nej. Jag är redan det enda ”något” jag vill vara. Och det jag vill är att få respekt för det jag redan är och alltid har varit. Inte utanpåverket – prestationer, utbildning, yrke, status – krafs och socialt bijouteri. Jag vill att människor som inte ids ta reda på vem jag är, ger fan i att låtsas att ni vet, eller rent av hitta på och brodera ut.

Jag gör mitt bästa för att åtminstone leva ärligt. Jag har grundligt inventerat mig själv genom åren, och är nog ganska medveten om vad jag har – både på plus- och på minuskontot. Jag jobbar häcken av mig med det jag har svårt för, respekterar människor omkring mig som gör detsamma och försöker vara konsekvent med att aldrig döma någon. Jag har ingen rätt att göra det. Var och en kämpar med sina demoner, svagheter, krämpor och bördor.

Men jag vill ägna min energi åt att göra mitt bästa – inte åt att dölja mina svagheter eller försöka verka bättre än jag är. Varför skulle jag göra det? Det vore ju att säga åt mig själv att jag måste dölja mina svagheter, att jag borde försöka verka bättre än jag är. Att jag faktiskt inte duger som jag är.

Jag skrev redan för flera år sedan om fasadspel och min massiva tröttma på dessa tomma spel och masker vi ikläder oss för att skydda våra skörheter. Och på sätt och vis stämmer fortfarande det jag skrev då. Jag vet bättre än att vända mig själv ut och in för att gömma skam och skröplighet, försöka låtsas bättre än jag är. Men världen nu är lika skev som då – om inte värre. Och förmågan att respektera varandra – den är tydligen fortfarande bara knuten till prestationer, yta och hårdputsade fasader. Svaghet och brister är bannlysta och måste hållas gömda bakom stelt leende masker.

Är det så vi vill ha det? Vill vi ha en värld där vi sorterat bort utrymmet och acceptansen för vår egen mänsklighet? Där vi blåser upp oss själva som kaxiga stridstuppar för att verka stora och starka och tuffast i hönsgården – fast vi egentligen är livrädda att någon ska se vilka spinkiga stackare vi egentligen är, under fjädrar och annat krafs vi har att brösta upp oss med.

Jag känner inte en enda människa som skulle svara ja på den där frågan. Ändå ser jag ständigt hur folk befäster och återskapar den där kulturen. Tuppfight-kulturen. Av obetänksamhet förstås. För att man tänker ”äh, vad gör det?” – utan att inse att det verkligen gör något. Utan att inse att det vi gör, varenda handling, vartenda ord, varenda tanke vi tänker – är en signal. Till oss själva och alla människor vi möter. Och den signalen påverkar hur vi tillåter oss själva att tänka och agera. Och hur vi tillåter varandra att tänka och agera. Den signalen ÄR vår kulturella prägling.

Och den spelar roll.

9 comments
  1. Min finaste tänkbara komplimang just nu måste vara att jag låter dina blogginlägg markeras med Behåll som oläst. Jag skumläser annat, som jag inte tagit bort bevakning på, men ditt går det inte att göra så med, så jag behåller dem till en dag då jag lyft min nätdiet. 🙂

    1. Vet du – jag tar det där verkligen som en komplimang, bugar och bockar! Jag går och filar på en nätdiet för egen del också – möjligen ett nyårslöfte/ambition för 2011, vi får se. Jag ser dig och andra som nätransonerar som förebilder!

  2. Mycket klokt. Jag har haft liknande tankegångar ibland. Skrapar man lite på ytan så är den kalla statusvärlden något som i princip ingen trivs med, men ändå är det så svårt att bryta mönstret. Och det är klart, att ta första steget och visa sina svagheter öppet för just den där kalla världen, det kräver en hel del mod.

    1. Det är sant. Fast jag tänker att man inte måste flasha sina svagheter för hela världen heller – bara inte dölja så paniskt/energiskt. Bara – låta vara. Det är ju också ett sätt att låta sig själv vara, så att säga.

      Men ja – världen behöver mer mod, kanske inte minst i det där lilla vardagliga.

  3. Sv: Ja! Adding. 🙂

  4. En tankeväckande spaning.

    Jag tänker så bra när händerna har något roligt att sysselsätta sig med.

    Själv tänker jag så bra när jag sitter på tråkiga konserter. Tveksamt om Filharmonikerna vill använda just det i sin marknadsföring men undras ändå om man kan lära sig något om sin kreativitet genom att notera när den blomstrar?

    1. När jag går på bio måste jag ha papper och penna med mig, för jag får såna kreativa flow-anfall under förtexterna att jag måste ha nåt att rafsa ner det på. Än har jag inte gjort något med det nedrafsade, men ändå – det brukar vara ganska skojigt att läsa efteråt…!

      Men det du skriver förklarar ju varför folk går på tråkiga konserter – jag kanske skulle testa det någon gång…? 😉

Lämna ett svar till Nattyxne Avbryt svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *