Höst ute, höst inne – höst i hjärtat, höst i sinne. Är det inte lite så just nu? Eller är det bara jag som känner ruskväder och blöta liksom tränger sig in i själen? Jag försöker tänka på det som är bra med hösten – fast det är enklare ibland. Idag sken solen – fast inte hade jag tid att göra något vettigt av soltimmarna. Det är väl det som är problemet. Alltför mycket måsten, alltför lite tid att strosa i solskenet. Jag som verkligen borde ha tid med sådant. Men det har jag inte.

Nu ska jag inte gå händelserna i förväg – för nu är jag på väg in i ett inlägg jag tänkt skriva. Men jag ska inte börja på det kvart i tolv på kvällen, utan det får komma någon annan kväll, helt enkelt.

Bilden är från Rövarkulan i Skåne – och jag kan själv inte förstå att den bara är två veckor gammal. Jag är glad att jag fick mig lite svensk höst till livs – för här sprakar inte färgerna på samma sätt, de gör bara inte det. De flesta av höstlöven ligger som en grönbrun sörja i regnslasket på gatorna, och mina farhågor att löven här tänker falla av UTAN att byta om till den rödorange praktdräkten som gör hösten till höst i mitt stilla sinne, verkar tyvärr besannas. Undantag finns förstås – jag hittade ett fint blad i förra veckan, som jag var tvungen att ta med mig. Nu ligger det i min tyskbok, och jag vet inte riktigt vad jag ska göra med det. Fast jag blev glad när jag hittade det på tysklektionen i förmiddags.

Som sagt. Fler ord blir det inte idag – kanske en annan kväll.