Den illustrerade världen

På vårt hotell på Mallis bodde bland annat en tysk tatuerare. Han fick mig att tänka på Ray Bradburys The illustrated man (som jag förresten måste föra in på Att-läsa-listan…!), han hade tatueringar över hela ryggen, magen och armarna. Antagligen på benen också – jag minns faktiskt inte. Men i princip hade han tatueringar över hela sig.

Även bland övriga medresenärer, som troligtvis inte jobbar i tatueringsbranschen, flödade det av tatueringar. Stora, små, svarta, färgglada, enkla, komplicerade, fina, fula.

Jag funderade på om det är vanligare bland tyskar att tatuera sig – men nu skriver Svenskans Idagsida om att de allt vanligare tatueringarna ytterst vittnar om att vi fått en annorlunda syn på våra kroppar – att huden inte längre är en oantastligt helig skrud som inte får fläckas av något som inte går bort i tvätten, utan ett ”klotterplank” och en kommunikationskanal. (Det var rätt många som började prata med tatuerarkillen om hans tatueringar, antagligen om sina egna funderingar på att skaffa tatuering. Så visst funkar det. Och för en ”branschman” blir det ju också ett slags gratisreklam – den vandrande motivkatalogen…!)

Svenskan skriver också:

Det är vanligt att människor födda före 60-talet förknippar tatueringar med trash och utanförskap, medan unga människor i stället ser dem som konst och ett sätt att göra kroppen vackrare.

Och det stämmer åtminstone på mig. En välgjord tatuering är snyggt – en ful tatuering… är en mardröm… För 20 år sedan köpte jag tanken att huden inte fick ”förstöras” med bläck – tänk om jag ångrade mig, och hu så fult när man blir gammal. Idag tänker jag att – so what? Jag ser inget heligt och oantastligt med huden – den ska vara funktionell, men det är den ju även med en utsmycknad av bläck. Och vad gäller motiv – jag är inte lika ombytlig nu som för tjugo år sedan. Ett motiv jag tycker om och vill smycka mig med idag är säkert lika mycket ”jag” om 20 år (och om 40…!).

Jag är ännu otatuerad. Mest för att jag tycker att jag är för fet – men den dagen jag orkar ta tag i vikteriet, står tatuering som högsta belöning vid målgång. Förutsatt att det sker före 40, dårå. Fast även 40 är väl lite på gränsen, antar jag…

Jag tycker att SvD-artikelns omvända fråga är rätt intressant – varför väljer man bort att tatuera sig? Jag växte upp med ett Pavlovskt ringande ”Usch så fult” så fort mamma såg en tatuering, vilket gjorde att jag var bra vuxen innan jag ens för mig själv lyckades erkänna att jag faktiskt tycker att det är snyggt. (Hm – läge att ringa psykologjouren…?) Så här går jag, snart 40 och alldeles för rynkig för att hålla på med sånt trams, och önskar att jag vågat när jag var 20 – och är faktiskt glad att kulturen svängt till större acceptans. Men det är jag det.

Vad tycker du? Om du skulle tatuera dig – vad skulle du välja för motiv, och var skulle du placera den? Om du absolut inte kan tänka dig en tatuering – vad är det som gör att du känner så? Berätta, jag är nyfiken!

9 comments
  1. Personligen tycker jag sällan det tillför nåt extra, mer än kanske som bild i sig, eller som teknisk ekvilibrism i sig, nån enstaka gång (t ex när man ser på L.A Ink).

    Jag ville tatuera en sak när jag var i tjugo-åren, men idag när fler är färglagda än inte, när det blivit totalmainstream (så att du t o m frågar varför man inte tatuerat sig, som om det var nåt självklart att göra det..) och folk ofta är gaddade med allehanda skräp de inte står för längre (tänk indianfjädrar, delfiner osv) eller som saggat eller bleknat fult så är jag EVIGT TACKSAM att jag inte gjorde det.

    1. Nå – frågan var ju saxad ur artikeln, därför att jag tyckte att det var intressant. I alla år har man frågat sig varför – men man kan ju lika gärna fråga varför inte… Tatuering har ju varit socialt kontroversiellt i alla år – men frågan är varför, egentligen?

      ”Totalmainstream”? Är det det verkligen? Jag skulle påstå att det är på väg in i salongerna, men totalmainstream skulle jag förbehålla sådant som H&M-klädsel, IKEA-möbler och liknande… Sådant som inte heller lämnar mycket utrymme för egna idéer, kanske. Vad vet jag.

  2. Jag är nog beredd att instämma i att allehanda kroppsutsmyckningar börjar vara mainstream – det är så många som har det att jag inte lyfter på ögonbrynen. Själv har jag en navelpiercing (till min mammas stora förskräckelse). Jag har alltid tyckte tatueringar är snyggt men inte lyckats bestämma mig för vad jag vill ha, ombytlig som jag är.

    1. Hehe – vänta bara tills du blir gammal och skröplig som jag, då är ombytligheten ett minne blott och du är trög som en gammal logdörr, precis som jag… 😉 Flåt och skämt åsido – faktum är att det är ju några år mellan oss och jag skulle inte heller ha kunnat bestämma mig för nåt när jag var sådär ung som du. 😀

      (Om jag skulle ha gissat skulle jag nog förr ha gissat att du hade en tatuering än en piercing, faktiskt. Där ser man – vilken koll man inte har…!)

  3. Jag har velat tatuera mig i sisodär alltid. MEN jag har fallit på att jag haft det där tänket att de blir så fula med åren och bla bla bla. För ett par-tre år sedan hände något relativt omvälvande i mitt liv och jag skulle just till att tatuera in en text på foten (som symboliserar den ”kampen”) då jag fick veta att jag var gravid. Sedan har det varit fullt upp med livet och när jag vid årsskiftet tog tag i saken igen, tom var för att prelboka en tatueringstid…fick jag veta att jag är gravid igen :). Så man kan undra om det är meningen eller inte.

    Kunde jag släppa rädslan för att jag ska ångra mig om några år, eller att det ska förändras till fula plumpar. Så skulle jag LÄTT göra en Sleeve. Det är såååå snyggt!!
    Synd för mig att jag inte är en såndär snygg 50-60-tals-hipp pangbrud som man brukar se dem på. …eller en tjock lastbilschaffis med för den delen 🙂

    Jag har alltid dragits åt tatueringar, men jag är kräsen. Tribal i svanken (hallåååå alla 18åringar för några år sedan) och indianfjädrar går fet-bort.

  4. Hm, jag tror att jag är för förändringsbenägen för att tatuera mig. Att huden kommer att hänga vad det lider och att motivet inte kommer att se ut som tänkt frå allra första början – ja det bekymrar mig inte. Vad som får mig att avstå är att göra något så permanent som jag ska leva med i resten av mitt liv om jag inte gör ett kirurgiskt ingrepp och avlägsnar det. Lite för definitivt för mig helt enkelt. Jag vet att det jag tycker om idag inte nödvändigvis kommer att vara det jag tycker om 20 år. Se t.ex. Kattas kommentar:
    ”Tribal i svanken (hallåååå alla 18åringar för några år sedan) och indianfjädrar går fet-bort.”
    Tjo! Jomen de 18-åringarna ville verkligen det då och tyckte att de var ok med att leva med en tribal i resten av sitt liv. Men tycke och smak förändras. För de flesta.

    Så, det närmaste jag kommer en tatuering är nog en henna-variant 😉

  5. Nepp. Vill inte. På något sätt har jag ett ointresse för att uttrycka saker permanent genom min kropp. Jag är inte ens särskilt intresserad av att klippa mig eller köpa skor. Boring me.

    Dessutom tycker jag sällan att tatueringar är snyggt.
    Men vissa budskap kan vara intressanta.

    Såg en flicka i Stockholm som hade tatuerat in Anna Bergendahls ”I don’t wanna win, I don’t wanna lose, I just wanna be myself.” – och det kändes just då lite fint, som att det var en mening hon verkligen ville stå för, och även om det var kort tid efter melodifestivalen kan jag tänka att det var häftigt att de orden slagit an så starkt hos någon.

    Och om jag skulle, mot all förmodan eftersom jag i grunden faktiskt inte gillar tatueringar, så känns det som att det enda jag kunde tänka mig att tatuera vore ”J’e ne regret rien.” (eller hur det nu stavas – haha – skulle ta reda på det noga i så fall). Ska man skriva något som är så hållfast, så skulle det vara det; jag ångrar ingenting. 🙂

  6. Jag kan inte säga att det är totalmainstream överallt, eller där du bor, men här i Svedala och Tjockhult är det totalmainstream ja, affirmativt. Man ser fler med än utan iaf.

    Och det inbegriper allt från gamla enstaka indianfjädrar/ små rosor/fjärilar/seriefigurer osv på axeln, fyla små lättel (oidentifierade asiatiska tecken, that is), tramp stamp (trajbäll i svanken) till sleaves och andra rockabilly-grejer.

    Tycker iaf jag.

  7. Näe, jättefult. tror aldrig jag sett en snygg tatuering. Och evigheten i det hela – nej tack.

Lämna ett svar till Kattta Avbryt svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *