Hoppas du är smal

Ingen ser på mig och tänker anorexia eller ätstörning, det kan jag försäkra.

Det gjorde de inte för 18 år sedan heller, men likafullt var jag sjuk då och i ett antal år därefter. Men eftersom jag aldrig kom till det utmärglade, livshotande stadiet, var det aldrig någon som tog signalerna på allvar. Mina klasskamrater kommenterade att jag borde äta, att jag inte borde gå ner mer, men de nöjde sig med mina bortförklaringar. Mina föräldrar försökte tvinga mig att äta, lagade mat, lirkade, tjatade och grälade. Utan resultat.

Jag tog mig ur sjukdomen, mestadels av egen kraft (var den kom ifrån vet jag inte riktigt, men den har alltid funnits där när jag mest behövt den och minst anat att den fanns). Idag tänker jag sällan på den där tiden – förutom när jag snubblar över saker omkring som pekar på den där oförmågan vi människor har att se varann, i tid.

Kort tillbakablick: Det började med en pojkväns pikar om att jag var tjock, och jag intalade mig att jag kunde vara hos honom en hel helg utan att behöva äta (Vad tusan var hans föräldrar för jävla nötter som inte reagerade?). Plötsligt hade jag gått ner de kilon som kanske faktiskt var lite för mycket – och fick en enorm kick. Folk såg mig, berömde, kommenterade… Självförtroendet fick sig en välbehövlig boost… och jag hade funnit ”drogen” som var nyckeln till alltihop: Kontroll.

Snart hade jag memorerat en komplett kaloritabell och den tillåtna dagsnivån sänktes för varje vecka. 500 kcal om dagen. 400 kcal om dagen. 200 kcal – men bara om jag tog en 2 timmar lång löprunda i skogen efteråt. Som värst åt jag en apelsin – varannan dag. Det märkliga var att jag även då tyckte att jag åt tillräckligt – sjukdomen hade satt min inre logik ur spel. Och jag lyste av stolthet över hur duktig jag var, hur jag övervunnit kroppens besvärliga signalsystem som försökte få mig att äta mig mätt.

Först blev jag vän med hungern. Jag kunde sitta i timmar och stirra på klockan medan den rev och slet i mig. 8 timmar sedan jag åt. 9 timmar. 11 timmar. 12 timmar – ”nej, jag går och lägger mig istället. Jag kan lika gärna äta imorgon”.

Sen lämnade hungern mig. Utan att göra något väsen av sig, gjorde den sorti och jag saknade den inte. Jag hade segrat. Jag och min nya bästis: Kontroll.

Jag vet inte riktigt hur mycket jag gick ner. Jag vet att det gick fort, och jag vet att jag hade minnesluckor på slutet. Jag tror att det rörde sig om 25-30 kilo på ett drygt halvår. Jag var 18.

Sista året i gymnasiet gick jag inte ner mer i vikt. Jag låg stilla på en undernärd nivå – men kämpade med ångesten istället. Jag bannade mig själv för att jag förlorat karaktären (och kontrollen!) och inte längre klarade att låta bli att äta. För att hungern kommit tillbaka och nu inte längre var min vän. Nu var den en lömsk och lismande djävul som lurade mig att falla för frestelsen att äta.

Mina nya bästa vänner blev höger pek- och långfinger. Jag hetsåt inte och de ynkliga små mängderna mat jag fick i mig var ett helvete att försöka få upp igen, men jag var envis redan då. Kontroll. Jag var fast besluten att ta kontroll över de spratt min kropp försökte spela mig – som att äta när jag var hungrig. Jag vann – igen.

***

Det här är en del av min historia. Som jag sa – det är inget jag tänker på, men nog har det format mig och mitt sätt att tänka och relatera till människor, inklusive mig själv. Jag har många starka triggerpunkter förknippat med den här tiden, inte minst vad gäller människors förmåga (eller val) att se varandra, eller låta bli. Hur kan en högpresterande 18-åring tillåtas gå ner 30 kilo på ett halvår utan NÅGON reagerar eller agerar på något sätt? Måste en uppenbart sjuk månniska nå den punkt där sjukdomen blir livshotande för att bli sedd? När anorexian gått så långt att omvärlden äntligen reagerar, när kroppen ser ut som en anorexiakropp – då har den redan gett bestående skador, både fysiska och psykiska.

Få sjukdomar är så behäftade med förutfattade meningar och snävsynta attityder som anorexia, eller ätstörningar generellt för den delen.

De flesta handlar om att anorexia skulle ha med mat att göra – eller vikt. Men maten har inget med saken att göra. Ingenting. Mat, viktkontroll – allt det är bara symptom, ett uttryck för ångesten, det verkliga såret. Anorexia handlar uteslutande om behovet att kontrollera.

Man upplever kaos omkring sig, världen snurrar för fort, är för obegriplig, svårgripbar eller helt enkelt förvirrande. Och mitt upp i den där mäktiga strömmen av LIV som dånar omkring en, så hittar man en enda sak som man kan kontrollera. Maten – och i förlängningen sin egen kropp. Kroppen får stå symbol för livet, och man inbillar sig att man genom att kontrollera kroppen kan kontrollera livet.

Handen på hjärtat – världen ÄR ett rätt förvirrande ställe, fast det är liksom aldrig riktigt comme-il faut att erkänna det. Inte när man är tonåring, och verkligen har alla skäl att vara förvirrad. Inte när man är vuxen och borde veta bättre än att lyssna till bakgrundssurret snarare än sin egen inre röst. Vi pratar om sjuka ideal, men kan ändå inte sluta jaga – utseendet, pengarna, prylarna… Ytan. Det som egentligen är ingenting – men man gör det till ”allt” för att det är kontrollerbart. Nyckelordet är kontroll, hela tiden kontroll.

En annan fördom, eller missuppfattning, är att anorexia är en sjukdom som uteslutande drabbar tonårstjejer. Det är inte sant. Ätstörningar är ett av många uttryck för dagens psykiska ohälsa, och den bryr sig inte om ålder. Därför skär det extra i mig, när vi möjligen reagerar på ungas och tonåringars kroppsideal och försök att kontrollera sin vikt genom olika former av självsvält – men när en vuxen kvinna gör exakt samma sak, då pratar vi om karaktär och duktighet. Visste man vad ätstörningar handlade om, så skulle man kanske inse att det är just det – just duktighetsbekräftelsen som är själva knarket, kicken som driver kontrollbegäret vidare – och vidare.

***

När jag mådde som sämst, skrämde jag slag på alla omkring mig. Mina närmaste ”vänner” backade undan och försvann, visste inte vad de skulle göra, och valde att låta mig sköta mitt. Jag har ingen kontakt med dem idag, och har inget intresse av att få sådan kontakt heller. Vad ska man med fega vänner till?

Så. Vad gör man – om man märker att någon i ens närhet börjar få ett överdrivet kontrollbehov, det kan givetvis handla om annat än om mat, men ätstörningar är det jag ”kan” och har erfarenhet av, så jag håller mig till det.

Ärligt talat, gör vad som helst – bara du gör något. VAR där, visa att du ser, visa att du bryr dig. Alltihop handlar om självkänsla, så visa att du ser och tycker om din väns personlighet, trivs i hans/hennes sällskap, tycker om för den han/hon är. Fråga – hur är det? Hur har du det? Kan jag göra något? Ska vi hitta på något tillsammans?

Var där. Det behöver inte vara svårare än så. Ibland är det svårare än så, och då handlar det mer om att se till att din vän får hjälp – och fortfarande visa att du finns där. Vård och vänskap utesluter inte vartannat – man behöver båda delar.

***

Det här inlägget har blivit lite av en ”propp”. Just för att det var så viktigt för mig att skriva det, så låste det alla andra skrivtankar. Jag ville att det skulle bli det bästa jag skrivit, men… just nu tror jag mest att jag vill lösa undan proppen och få gå vidare. Jag mår inte dåligt av det som var, men det är inget jag har lust att uppehålla mig alltför länge vid heller. Så – nu får ni storyn som den är. För den här gången. Kanske kommer den igen, i någon annan form – vid något annat tillfälle.

***

Angående rubriken: Några kompisar till mig skrev C-uppsats om en informationskampanj om anorexia. Jag var på Söderpromenad med en av tjejerna vid samma tidpunkt, hon hade sin kamera med sig – och på ett ställe skulle vi tränga oss genom mellan en kyrkvägg och en grindstolpe av något slag vid Katarina eller Maria kyrka (lär mig aldrig vilken som är vilken). Och där hade någon skrivit, med vit penna på väggen: Hoppas du är smal. Det blev titeln på deras uppsats, och en självklar rubrik för det här inlägget.

8 comments
  1. grymt bra inlägg!!!
    Även slutklämmen -dagens leende =)

    Tycker det är hemskt när omgivningen står handfallen och familjen försöker tvinga än att äta, för man hittar änd alltid vägar ur de. Däremot önskar jag att även mina kompisar varit lite mer handlingskraftiga, vågat dra med mig på saker, inte slutat frågha efter ett nej eller två, ’ven om det är högst förståligt!!! Kanske attd e ändå försökte, vissa isf, men att jag, i min självupptagenhet, inte hade den minsta lust att lyssna eller reagera..

    1. Åh, nu skäms jag – jag har missat den här kommentaren helt, skulle givetvis ha svarat när du skrev den…! Det knepiga med anhöriga och vänner i en sådan situation är att de blir så skrämda – och rädda människor gör konstiga saker. Krånglar till saker som inte behöver krånglas till – eller gömmer sig. Det är olyckligt, för just då behövs de ju som bäst.

  2. <3.
    (Katarina kyrka, för övrigt. Klottret finns inte kvar längre. )

    1. Tack för korrigeringen! Jag tror jag har lärt mig vilken som är vilken av kyrkorna nu – men då kom jag förstås inte ihåg vilken av dem det var som vi var vid…! Ja, se lantisar, va…? 😉

  3. En sådan tänkvärd läsning. Som tonåring i just 18-års åldern vill man bara passa in. Vågar inte sticka ut och vara annorlunda. Och framför allt är man otroligt egocentrisk. Jag tror att det kan förklara varför vänner drar sig undan lätt i denna situation och inte vågar stå på sig även om man ser vad som händer mitt under näsan på en. Ångest..rädsla.. så skrämmande ord när man är 18. Inget man vill kännas vid.Har våra ideal blivit bätrte under dessa år som gått..?? Nej de har blivit ännu värre. Både kraven på hur du ska se ut och vara är tuffa idag. Ännu mer än när vi var 18 tror jag. Din berättelse är verkligen upplysande på vad som händer under ytan..under den vackra fasaden..där är allt inte solsken och gröna skogar. Men vem vill ta idet?? Vem vill hjälpa dessa vilsna och rädda själar att hitta hem??
    Stor kram på dig Jenny och tack för att du delar med dig av detta. Dina tankar och känslor. Fick mig att reflektera en hel del.
    ~Linda~

  4. Jenny, läste inlägget i din inaktiva blogg och såg sen den här :). Ett sådan gripande inlägg.
    Min 13-åriga son har Anorexia och som mamma är man helt maktlös. Vi är inskrivna på SCÄ som självklart hjälper till massor men det är ändå sonen själv som måste göra jobbet (vilket han inte gör just nu).
    Har du några tips vad man som förälder kan göra för att hjälpa sitt barn? Vad hade du velat att dina föräldrar hade gjort när du led av ÄS?

    1. Oj. Den omöjliga frågan… Jag vill så gärna ge dig ett svar som du skulle känna dig lugn och trygg med, ett magiskt svar. Fast jag vet att vi båda vet bättre än så.

      Jag tänker att om ni redan har ”kavalleriet” inkopplade och får hjälp och stöd därifrån, så är föräldrarnas roll att stå pall, att vara föräldrar no matter what. Det man behöver är stabilitet och en trygg grund att stå på, för att ORKA uppbringa den kraft och energi som kommer att krävas för att bli frisk.

      Förbered er också för det faktum att sjukdomen sitter i huvudet, i tankarna och känslorna, och egentligen inte har så våldsamt mycket med maten i sig att göra. Det har att göra med hur han upplever världen omkring sig.

      Jag kikade in i bloggen och såg att dina inlägg handlar mycket om att få i honom mat – det får jag instinktivt en orosrynka mellan ögonbrynen av. Jag tycker att det är vårdens sak, att tjata om mat och hur mycket han äter och varför han inte vill eller KAN äta så mycket som han behöver. Du som förälder ska bara vara hans trygghet, en värme att vila och vara trygg i.

      Att pressa ner mat när man har ångest vrålande i varenda muskel och varenda cell i kroppen blir inte lättare för att ätandet blir ett tvång. Som jag ser det – fast jag ska givetvis inte lägga mig i de direktiv ni får från SCÄ, och jag har alltså ingen som helst erfarenhet av ätstörningsvård – är er roll att prata med honom, förstå honom, vara den goda kraften som är motpol till den onda som ångesten utgör.

      Jag ser framför mig lite grand hur du står framför din son, med uppkavlade ärmar för att övervinna sjukdomen. Tänk istället att du ska gå bredvid honom, hand i hand, ett steg i taget. Tillsammans.

      Du KAN inte tvinga honom att äta. Han måste vilja. Han måste välja att äta – och välja att leva. Jag tror inte att det finns genvägar där – inte om man ska vinna långsiktigt mot sjukdomen. Sjukdomen bryter i första hand ner förmågan att tänka logiskt och sunt kring kroppen och vad den behöver – att själva kroppen bryts ner är egentligen en bieffekt, snarare än ett egentligt symptom. Det är självklart att ”få i honom mat” blir prio ett – men det är inte maten som kommer att göra honom frisk. Frisk blir han av självkänsla och återfunnen livsglädje, och av att långsamt återfå perspektiven.

      Jag önskar er allt gott och lycka till i er kamp.

  5. Det bästa med dina skriverier är att de lämnar mig så hudlös.
    Det värsta är att de lämnar mig så hudlös.
    …och jag gråter. Jag önskar att ångest inte fanns, att människor såg och bekräftade varandra, att ”snäll” inte var nästintill ett skällsord… och att alla trasiga fick bi hela igen.

    Tack för att du belyser världen på ett så obarmhärtigt, fruktansvärt, vidrigt… och vackert sätt.

Lämna ett svar till Jenny Avbryt svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *