Jag börjar ana en ”major hangup” vad gäller fotografering i den här stan. Eller – snarare vad gäller att fotografera den här stan. Jag vet inte vad det är. Jag tar kameran, oömma kläder och gott humör med mig, och ger mig av med öppet sinne och foträta skor. Ger mig tid. Strosar förutsättningslöst. Låter slumpen välja väg.
Reträtten känns alltid lika neslig. Minneskortet ekar halvtomt i kameran. Hågen skvalpar i knähöjd. Die schönste Stadt der Welt, va? Var fan då??
En del ligger förstås i stadens historia. Så mycket som en gång fanns, finns inte mer. Det som byggts sedan kriget kännetecknas av brådska. En brådska att återuppbygga, fylla igen luckor och begrava onda minnen. Och så den praktiska brådskan förstås – folk måste bo, arbeta, leva. Staden måste leva – så bygg, bygg, bygg.
Jag bor i ett av de där husen. Det är byggt på femtiotalet, över källaren till huset som stod här förut. Utanpå ser det helt klart ut som ett hus, men akustiken inomhus vittnar om att det i själva verket rör sig om ett flervåningstält. Brådska, bygg, bygg. Folk måste bo, staden måste leva.
Mest av allt sedan vi flyttade hit, funderar jag på hur man lever med och präglas av sin historia. Av den historien. Tysk TV visar ändlösa rader krigsdokumentärer, skoningslöst ältande det som hände – nästan nyss. På gatorna lyser snubbelstenarna, med sina historier om bortförda människor. Maken frågade en kollega om hon tänkte på det där. Hon svarade att hon inte ville bli anklagad för det som hände. Hon är i min ålder – självklart anklagar ingen henne. Hon var inte med. Men hennes svar är defensivt.
Jag går runt i staden, muttrande och småsvärande över att jag aldrig tycks hitta det där jag letar efter – det där som riktigt når och väcker min lust att höja kameran, och så funderar jag på hur alltsammans hänger ihop. Hänger det ihop? Jag ser de själlösa hastbyggena, trötta betongbyggnader med utsikt över hamnens ordnade myller av lastkranar, och jag tänker på att tyskarna och deras liv verkar så praktiskt orienterat. Funktion och rationalitet über alles. Folk måste bo, staden måste leva. Lösning: infrastruktur, handel och export. Räta linjer, funktion och effektivitet – se så, geht los!
Jag vet inte. Jag fabulerar vilt här, en okunnig nykomlings fria fantasier.
Men det saknas något, känner jag när jag traskar runt med kameran muntert (till att börja med åtminstone, men för varje timme allt mer i moll) dinglande mot bröstet. Jag ska inte säga att det saknas själ, det vore alltför kategoriskt. Allt som lever har själ.
Men allting här verkar så jävla praktiskt, så rätvinkligt, funktionellt och kantigt. Ge mig onödiga krumsprång, bus och impulser för böfvelen! Men det enda bus jag hittar är destruktivt, maniskt graffiti – och stadsfinansierade väggmålningar.
Tanken som slog mig, den möjliga, potentiella kopplingen som uppstod i min fantasi under den här fotopromenaden var, att den som tyngs av skuld kanske inte riktigt tillåter sig bus och krumsprång. Den som tyngs av skuld vill göra rätt för sig, varken mer eller mindre. Man vill följa räta linjer, och vara säker på att man går kortaste vägen till en funktionell målsättning. Att plötsligt tala om skönhet, lust och fritt skapande – annat än i rent produktiv mening – kanske känns… förmätet?
Jag menar inte att jag tror att tyska människor går och tänker såhär. Vad jag funderar på är om det finns sådana drag invävda i kulturen – omedvetet, som all kulturell prägling. Om det följer av att födas, leva och bo i flervånings gipstält med akustik à la resonanslåda, byggda i hast för att skyla ärren efter det ofattbara…?
Som sagt – jag fantiserar. Det är väl ett tafatt försök att känna in och förstå miljön omkring mig. Det där som jag aldrig lyckas få grepp om.
