Vi avbryter härmed ordinarie sändningar på temat semester, lathet och böcker, för ett kort men ilsket inlägg om tyska läkare – specifikt barnläkare.

Eller ”läkare” borde jag skriva, för kvacksalvare (lite ironiskt ändå, att ordet kvacksalveri är hämtat från just – tyskan…!) är vad de är. I Tyskland har de ”bästa” läkarna dubbel utbildning: Dels en skolmedicinsk utbildning, dels en alternativmedicinsk. Vår barnläkare har en sådan ”dubbelkompetens”, kräver privat sjukförsäkring och varje besök kostar i runda slängar €150. Plus kostnader för de mediciner hon skriver ut, naturligtvis.

Som den svenska familj vi är, kommer vi inte till läkaren vid första nysningen – utan först när de varit förkylda i några veckor och eländet inte verkar gå över. Hon skriver ut ”mediciner”, tre fyra olika sorter – och jag vet givetvis inte vad något av alltihop är, jag bugar och bockar och går till apoteket för att hämta ut. När jag kommer hem läser jag på förpackningarna: Homöopatische ditt och Herblische datt. Nässprejen innehåller saltvatten istället för avsvällande medel. (Ett kungarike för en flaska Nezeril!)

OM jag nu hade ringt doktorn så fort mitt barn nös, så hade dessa preparat säkert varit bra nog att lugna mina franska mammanerver, medan barnet bekämpade förkylningen på egen hand. Men som sagt – nu är vi en svensk familj, och går inte till doktorn förrän det faktiskt behövs.

(För er som inte vet – homeopatiska mediciner är i princip utspätt vatten. Du tar ett ämne, späder med 10 delar vatten, och sen tar du den nya mixturen och späder med 10 delar vatten – och så gör du så 10-1000 gånger. Ju fler gånger du späder desto ”starkare” medicin, heter det. Jo tjena.)

Vår barnläkare är tydligen helt såld på det där (skräpet). För tre veckor sedan kom jag dit med vår sjuåring, som då varit rejält förkyld i tre veckor – och då menar jag inte småsnorig, utan ordentligt förkyld. Han hade inte – och har fortfarande inte – haft feber, det var egentligen det som gjorde att jag avvaktat så länge som jag gjorde. Jag tänkte att det går nog över av sig själv – för så resonerar en svensk förälder. Jag är inte säker på om en tysk förälder tänker likadant. Jag kom hem med allt detta – svindyra – skräp som hon skrivit ut. Och gissa vad? Sonen är fortfarande förkyld.

Nu är vi övertygade om bihåleinflammation – en idé som vår ”läkare” slog ifrån sig direkt när jag frågade för tre veckor sedan. Nej, nej, nej – envis förkylning bara. Jo tjena – igen.

Så nu är vi på jakt efter en ny läkare. En som tror på riktiga mediciner den här gången, tack!

Nyår blev alltså en märklig historia i dett Jennyanska residenset – och efter att ha gjort några håglösa försök att följa något filmiskt mästerverk, gav vi upp och beslöt ta seden dit vi kommit och se vad tyskar tittar på medan de inväntar tolvslaget. Vilket var schlager, skulle det visa sig.

Alltså – som svensk kan ju jag slänga mig med att kalla mig schlagernörd bara för att jag tycker ett Melodifestivalen är det roligaste som händer svensk TV på hela året, och att Eurovision Song Contest är en kul-turtradition värd att bevara genom att troget bevaka dess alla delfinaler, semis och kvasis hit och dit varje år. Men här i Tyskland är schlager något annat – här är schlager en genre, oberoende av nationella eller internationella musiktävlingar. Det är lite fascinerande, faktiskt. Så var det säkert i Sverige också för 10-20 år sedan, men numera ÄR schlager liksom synonymt med dessa musikevenemang och inget annat. Och en bra schlager enligt svenskt mått mätt ska ju definitivt inte låta som en schlager, utan mera som vilken poplåt som helst, typ.

Klippet är från någon sommarkonsert, men nyårsvarianten såg ungefär likadan ut. Och jag blir så fascinerad över den här artistfiguren. DJ Ötzi… Medelålders, skulle på något sätt kunna platsa som Hulk Hogans brorsa och utstyrd i slitna jeans, lärarkavaj och vit mössa (den är tydligen en gimmick, för den hade han på nyårskonserten vi såg också) – och så sjunger karln den smörigaste schlagern i mannaminne… Och i publiken uppstår spontan allsång.

Just allsången förtjänar faktiskt några ord bara den: Det är klart att man skulle kunna tänka sig att just det här är en konsert där allsång liksom ingår i konceptet – sådana program har vi ju faktiskt i Sverige också. Visst. Men – redan för några år sedan, när familjen semestrade i den hårt tyskinvaderade  staden Bibione i nordöstra Italien (Åk inte dit förresten! Det finns inget italienskt kvar i den stan, ni kan lika gärna semestra i Tyskland…!) blev vi stående och fascinerat studerande det tyska kulturlivet i schlagerns och allsångens tecken: Det var på en sådan trottoarservering som kantar gatorna i de flesta turistorter, där man hyrt in en musiker, som satt och rev av den ena tyska schlagern efter den andra på sin keyboard. Och publiken älskade det – förstås. De satt där med sina pizzor (hurra för Italien!) och ölsejdlar och skrålade med i varenda låt, inte en strupe torr – eller tyst. Så det är något med den tyska folksjälen och allsång!

(Svenska charterturister gör mycket dumheter, det säger jag ingenting om. Men allsång sjunger de inte…!)

Lite senare under nyårsnatten, medan vi väntade på att 6-åringen skulle somna om efter nyårsraketerna, råkade vi hamna på en shoppingkanal, där man gjorde nonstop-reklam för en CD-box (ja, jag veeeeet – men det här är ju Tyskland, dårå…!) med bara schlager. SÅN schlager…

Som sagt – djupt fascinerande. Jag säger inte att jag tror att alla tyskar lyssnar på schlager här, men det är helt klart en levande musikgenre här – som jag knappt tror att ens dansbandsmusiken i Sverige kan matcha.

Ett stycke kulturell kollision, helt enkelt, på självaste nyårsnatten!