Kontakt

himmelochord @ gmail . com

Arkiv

Jenny på Twitter

Bah! Homöopathischer Quacksalberei!

Vi avbryter härmed ordinarie sändningar på temat semester, lathet och böcker, för ett kort men ilsket inlägg om tyska läkare – specifikt barnläkare.

Eller ”läkare” borde jag skriva, för kvacksalvare (lite ironiskt ändå, att ordet kvacksalveri är hämtat från just – tyskan…!) är vad de är. I Tyskland har de ”bästa” läkarna dubbel utbildning: Dels en skolmedicinsk utbildning, dels en alternativmedicinsk. Vår barnläkare har en sådan ”dubbelkompetens”, kräver privat sjukförsäkring och varje besök kostar i runda slängar €150. Plus kostnader för de mediciner hon skriver ut, naturligtvis.

Som den svenska familj vi är, kommer vi inte till läkaren vid första nysningen – utan först när de varit förkylda i några veckor och eländet inte verkar gå över. Hon skriver ut ”mediciner”, tre fyra olika sorter – och jag vet givetvis inte vad något av alltihop är, jag bugar och bockar och går till apoteket för att hämta ut. När jag kommer hem läser jag på förpackningarna: Homöopatische ditt och Herblische datt. Nässprejen innehåller saltvatten istället för avsvällande medel. (Ett kungarike för en flaska Nezeril!)

OM jag nu hade ringt doktorn så fort mitt barn nös, så hade dessa preparat säkert varit bra nog att lugna mina franska mammanerver, medan barnet bekämpade förkylningen på egen hand. Men som sagt – nu är vi en svensk familj, och går inte till doktorn förrän det faktiskt behövs.

(För er som inte vet – homeopatiska mediciner är i princip utspätt vatten. Du tar ett ämne, späder med 10 delar vatten, och sen tar du den nya mixturen och späder med 10 delar vatten – och så gör du så 10-1000 gånger. Ju fler gånger du späder desto ”starkare” medicin, heter det. Jo tjena.)

Vår barnläkare är tydligen helt såld på det där (skräpet). För tre veckor sedan kom jag dit med vår sjuåring, som då varit rejält förkyld i tre veckor – och då menar jag inte småsnorig, utan ordentligt förkyld. Han hade inte – och har fortfarande inte – haft feber, det var egentligen det som gjorde att jag avvaktat så länge som jag gjorde. Jag tänkte att det går nog över av sig själv – för så resonerar en svensk förälder. Jag är inte säker på om en tysk förälder tänker likadant. Jag kom hem med allt detta – svindyra – skräp som hon skrivit ut. Och gissa vad? Sonen är fortfarande förkyld.

Nu är vi övertygade om bihåleinflammation – en idé som vår ”läkare” slog ifrån sig direkt när jag frågade för tre veckor sedan. Nej, nej, nej – envis förkylning bara. Jo tjena – igen.

Så nu är vi på jakt efter en ny läkare. En som tror på riktiga mediciner den här gången, tack!

Fotografisk hang-up

Jag börjar ana en ”major hangup” vad gäller fotografering i den här stan. Eller – snarare vad gäller att fotografera den här stan. Jag vet inte vad det är. Jag tar kameran, oömma kläder och gott humör med mig, och ger mig av med öppet sinne och foträta skor. Ger mig tid. Strosar förutsättningslöst. Låter slumpen välja väg.

Reträtten känns alltid lika neslig. Minneskortet ekar halvtomt i kameran. Hågen skvalpar i knähöjd. Die schönste Stadt der Welt, va? Var fan då??

En del ligger förstås i stadens historia. Så mycket som en gång fanns, finns inte mer. Det som byggts sedan kriget kännetecknas av brådska. En brådska att återuppbygga, fylla igen luckor och begrava onda minnen. Och så den praktiska brådskan förstås – folk måste bo, arbeta, leva. Staden måste leva – så bygg, bygg, bygg.

Jag bor i ett av de där husen. Det är byggt på femtiotalet, över källaren till huset som stod här förut. Utanpå ser det helt klart ut som ett hus, men akustiken inomhus vittnar om att det i själva verket rör sig om ett flervåningstält. Brådska, bygg, bygg. Folk måste bo, staden måste leva.

Mest av allt sedan vi flyttade hit, funderar jag på hur man lever med och präglas av sin historia. Av den historien. Tysk TV visar ändlösa rader krigsdokumentärer, skoningslöst ältande det som hände – nästan nyss. På gatorna lyser snubbelstenarna, med sina historier om bortförda människor. Maken frågade en kollega om hon tänkte på det där. Hon svarade att hon inte ville bli anklagad för det som hände. Hon är i min ålder – självklart anklagar ingen henne. Hon var inte med. Men hennes svar är  defensivt.

Jag går runt i staden, muttrande och småsvärande över att jag aldrig tycks hitta det där jag letar efter – det där som riktigt når och väcker min lust att höja kameran, och så funderar jag på hur alltsammans hänger ihop. Hänger det ihop? Jag ser de själlösa hastbyggena, trötta betongbyggnader med utsikt över hamnens ordnade myller av lastkranar, och jag tänker på att tyskarna och deras liv verkar så praktiskt orienterat. Funktion och rationalitet über alles. Folk måste bo, staden måste leva. Lösning: infrastruktur, handel och export. Räta linjer, funktion och effektivitet – se så, geht los!

Jag vet inte. Jag fabulerar vilt här, en okunnig nykomlings fria fantasier.

Men det saknas något, känner jag när jag traskar runt med kameran muntert (till att börja med åtminstone, men för varje timme allt mer i moll) dinglande mot bröstet. Jag ska inte säga att det saknas själ, det vore alltför kategoriskt. Allt som lever har själ.

Men allting här verkar så jävla praktiskt, så rätvinkligt, funktionellt och kantigt. Ge mig onödiga krumsprång, bus och impulser för böfvelen! Men det enda bus jag hittar är destruktivt, maniskt graffiti – och stadsfinansierade väggmålningar.

Tanken som slog mig, den möjliga, potentiella kopplingen som uppstod i min fantasi under den här fotopromenaden var, att den som tyngs av skuld kanske inte riktigt tillåter sig bus och krumsprång. Den som tyngs av skuld vill göra rätt för sig, varken mer eller mindre. Man vill följa räta linjer, och vara säker på att man går kortaste vägen till en funktionell målsättning. Att plötsligt tala om skönhet, lust och fritt skapande – annat än i rent produktiv mening – kanske känns… förmätet?

Jag menar inte att jag tror att tyska människor går och tänker såhär. Vad jag funderar på är om det finns sådana drag invävda i kulturen – omedvetet, som all kulturell prägling. Om det följer av att födas, leva och bo i flervånings gipstält med akustik à la resonanslåda, byggda i hast för att skyla ärren efter det ofattbara…?

Som sagt – jag fantiserar. Det är väl ett tafatt försök att känna in och förstå miljön omkring mig. Det där som jag aldrig lyckas få grepp om.

Ett schlagerkulturellt nyårsfirande

Nyår blev alltså en märklig historia i dett Jennyanska residenset – och efter att ha gjort några håglösa försök att följa något filmiskt mästerverk, gav vi upp och beslöt ta seden dit vi kommit och se vad tyskar tittar på medan de inväntar tolvslaget. Vilket var schlager, skulle det visa sig.

Alltså – som svensk kan ju jag slänga mig med att kalla mig schlagernörd bara för att jag tycker ett Melodifestivalen är det roligaste som händer svensk TV på hela året, och att Eurovision Song Contest är en kul-turtradition värd att bevara genom att troget bevaka dess alla delfinaler, semis och kvasis hit och dit varje år. Men här i Tyskland är schlager något annat – här är schlager en genre, oberoende av nationella eller internationella musiktävlingar. Det är lite fascinerande, faktiskt. Så var det säkert i Sverige också för 10-20 år sedan, men numera ÄR schlager liksom synonymt med dessa musikevenemang och inget annat. Och en bra schlager enligt svenskt mått mätt ska ju definitivt inte låta som en schlager, utan mera som vilken poplåt som helst, typ.

Klippet är från någon sommarkonsert, men nyårsvarianten såg ungefär likadan ut. Och jag blir så fascinerad över den här artistfiguren. DJ Ötzi… Medelålders, skulle på något sätt kunna platsa som Hulk Hogans brorsa och utstyrd i slitna jeans, lärarkavaj och vit mössa (den är tydligen en gimmick, för den hade han på nyårskonserten vi såg också) – och så sjunger karln den smörigaste schlagern i mannaminne… Och i publiken uppstår spontan allsång.

Just allsången förtjänar faktiskt några ord bara den: Det är klart att man skulle kunna tänka sig att just det här är en konsert där allsång liksom ingår i konceptet – sådana program har vi ju faktiskt i Sverige också. Visst. Men – redan för några år sedan, när familjen semestrade i den hårt tyskinvaderade  staden Bibione i nordöstra Italien (Åk inte dit förresten! Det finns inget italienskt kvar i den stan, ni kan lika gärna semestra i Tyskland…!) blev vi stående och fascinerat studerande det tyska kulturlivet i schlagerns och allsångens tecken: Det var på en sådan trottoarservering som kantar gatorna i de flesta turistorter, där man hyrt in en musiker, som satt och rev av den ena tyska schlagern efter den andra på sin keyboard. Och publiken älskade det – förstås. De satt där med sina pizzor (hurra för Italien!) och ölsejdlar och skrålade med i varenda låt, inte en strupe torr – eller tyst. Så det är något med den tyska folksjälen och allsång!

(Svenska charterturister gör mycket dumheter, det säger jag ingenting om. Men allsång sjunger de inte…!)

Lite senare under nyårsnatten, medan vi väntade på att 6-åringen skulle somna om efter nyårsraketerna, råkade vi hamna på en shoppingkanal, där man gjorde nonstop-reklam för en CD-box (ja, jag veeeeet – men det här är ju Tyskland, dårå…!) med bara schlager. SÅN schlager…

Som sagt – djupt fascinerande. Jag säger inte att jag tror att alla tyskar lyssnar på schlager här, men det är helt klart en levande musikgenre här – som jag knappt tror att ens dansbandsmusiken i Sverige kan matcha.

Ett stycke kulturell kollision, helt enkelt, på självaste nyårsnatten!