Fuktskadad lyktfest

Min tanke var att ni skulle få lite finstämda höstbilder från en trevlig tysk tradition idag:

Varje år vid den här tiden brukar det arrangeras Laternenumzug där barn och vuxna går längs gatorna med kulörta papperslyktor i händerna och sjunger om att tända ljus i mörkret. Första tyskåret var vi med i ett lykttåg tillsammans med yngstingens dagis, och i år tänkte jag att det kanske är sista gången vi är här och kan vara med, så jag bestämde på ren impuls att vi skulle gå med. Förra året såg vi tåget från balkongen och barnen var lite ledsna för att vi missat det – men i år hade jag koll, här skulle inte missas något!

Det var bara det att det berömda Hamburg-vädret bestämde sig för att gästa lanterne-tåget det också – med piskregn och snålblåst. Kameran var bara att glömma, jag hade fullt upp med att hålla ordning på paraplyet som ville blåsa bort hela tiden och barnen som kämpade med sina allt blötare papperslyktor.

Fast jag var tvungen att skratta lite, för där gick vi – ett hundratal huttrande barn och vuxna, med slokande blöta papperslyktor (de flesta med elektriska ljus, alltid något…!) genom vattenpölar och lervälling, efter polisens tappert spelande marschorkester och – en brandbil som ledde karavanen. För den händelse att någon papperslykta skulle fatta eld… i hällregnet.

Förlåt, men det var faktiskt lite roligt – även om kringvarande föräldrar verkade ha svårt att se vad jag gick och skrattade åt!

Souveniren utkvitterad

Här är den. Den Ultimata Tysklandssouveniren jag pratade om igår:

Fuehrerschein

Det känns helt sjukt. Ett tyskt körkort, med mitt namn och mitt fejs på. Något jag aldrig, aldrig trodde jag skulle få se. Om du så hade frågat mig så sent som för en månad sedan hade jag inte trott på det. Men där är det.

Jag antar att jag kan skaffa ett svenskt körkort när vi flyttar hem igen – å andra sidan lär jag inte vara tvungen att göra det. EU som EU…? Vi får väl se om andan faller på nån gång innan 2028, när kortet annars måste förnyas nästa gång.

Så nu har jag definitivt en synnerligen personlig souvenir från Tüsklandsäfventüret. Ett tyskt körkort. Med mitt namn på. Who’d have thought…?

(Stör mig lite på att de snodde mitt gamla svenska körkort – jag hade ju velat ha det kvar. Mitt första svenska körkort ligger i någon skokartong nånstans, hade liksom räknat med att ha en obruten svit av gamla körkort där. Det skulle skickas till Sverige, sa de. Men vad ska Sverige med mitt gamla utgångna körkort till??)

Den Ultimata Tysklandssouveniren

Imorgon ska jag åka och kvittera ut Den Ultimata Tysklandssouveniren. En grej jag aldrig, aldrig trodde att jag skulle ha i min ägo – någonsin. Det ni.

Jag säger inte mer än så, för jag är fortfarande övertygad om att något kommer att gå åt pepparn innan jag har den bisarra lilla tingesten i mina händer…

Men vi får se. Imorgon eftermiddag. Förhoppningsvis.

To be continued…

Utskälld på tyska

Idag har jag blivit utskälld av barnens judotränare. Jag var tvungen att be henne upprepa, för det hela var så bisarrt att jag inte trodde jag förstod rätt först, men jo – hon var faktiskt irriterad på mig, och stod och försökte läxa upp mig.

Mitt brott bestod i att jag beträtt den heliga judomattan med mina moderliga fötter – utan skor, märk väl!

Men det var ju faktiskt de, hon och hennes kollega, som var ledare här, och de kunde minsann avgöra om ett barn behövde tröst eller inte. Föräldrar som klampar in gör de övriga barnen förvirrade, och de hade ju faktiskt satt sig i ring och förväntade sig tystnad och Ordnung i leden.

Nu tror du säkert att jag ställt till med någon stor scen mitt i träningen, agerat fotbollsmorsa i judotappning och skällt ut andra barn och föräldrar och startat upplopp allraminst. Nejdå.

Jag hade sett från avstånd hur lillsonen varit ledsen, visste inte riktigt varför, för de var i bortre änden av salen och det var svårt att se. Men jag såg att han bet ihop och kämpade vidare, tappert. Men ledsen var han fortfarande, det syntes, och någon ring ville han inte sitta i. Jag hade vinkat honom till mig, sagt det är okej, kom du. Han viskade att han hade ramlat på rumpan, killen han brottats med (eller vad heter det i judo? Kämpfen säger de på tyska, men ”kämpat med” låter ju bara fjantigt…?) var stark och hade dängt honom i mattan hårt, rakt på rumpan och det gjorde ont.

Jag frågade lite om det gjorde ont i ryggen (nej), om han tappat andan (ja), om han fått tillbaka luften igen (ja) och sa att jag sett att han tränat vidare fast han var ledsen och att jag tyckte det var bra och starkt gjort av honom. ”Vill du gå och sätta dig i ringen nu?” sa jag sen, och då gjorde han det. Lite utanför först, och sen tillsammans med de andra. Alltihop tog gissningsvis ca 3 minuter och ledarna kan knappast haft något större problem att hålla samling under tiden – om det var mig det hängde på menar jag.

Men jo. Så får föräldrar INTE göra – tränartjejen var mycket upprörd. Och inte blev hon mindre upprörd när jag lugnt svarade: ”Du, om jag tror att mitt barn har ont någonstans, då kommer jag.”

Hon började argumentera emot, sa något om sin och kollegans kompetens att se vilka barn som behövde tröst och inte*, så jag upprepade helt enkelt: Om jag tror att mitt barn har ont någonstans, så kommer jag, och det kommer jag att göra nästa gång också.”

Hon skakade indignerat på huvudet åt mig när jag gick därifrån.

Kulturkrock?

Judokille

 

*) Jag iddes faktiskt inte försöka förklara för henne – på tyska – att senast ett av mina barn gjorde sig illa på hennes träning fick han en lätt hjärnskakning, och det lade hon minsann inte alls märke till.

…och storhandla på svenska

”Sie haben aber einen sehr guten Appetit, Frau Li…!” pustar leveransmannen från onlinemataffären sedan han kånkat upp ungefär hälften av min beställning till lägenheten två trappor upp. Han tar stöd mot dörrposten med händerna och står och flämtar en stund, som för att accentuera hur gräsligt mycket mat jag beställt.

Jag skrattar förstås, för han säger det på skämt – fast jag tänker också ”Tyskar! De har då aldrig förstått det här med svensk storhandling!”

För så är det. Tyska kassor i mataffärerna har tio meter långa band före kassörskan, och sen en liten avställningsplats stor som en frukostbricka för de färdigskannade varorna. På bandet före kassörskan ska många kunder kunna rada upp sina inköp, prydligt uppställda med streckkoden på rätt håll. Efter kassörskan are they on their own. De flesta vräker tillbaka varorna i kundvagnen, och packar sedan halvt dubbelvikta in i bakluckan på sin bil ute på parkeringen. The German Way.

(När Lidl kom till Sverige hade de också sådana kassor, men fick givetvis på tafsen av de svenska kunderna – och har såvitt jag vet fått bygga om.) 

Mina matkassar innehåller råvaror för 4 planerade middagar, mejerivaror och frukostgrejs, frukt och grönt samt diverse stapelvaror, tvättmedel, sköljmedel och sånt där. Inget konstigt, egentligen.

”Sehr guten appetit”, va? På grund av det där lilla…? Aktarej om jag ger mig på att verkligen storhandla någon gång…!