Ja, det finns alltid saker att skriva om.
Jag har faktiskt en slags baktanke med att delta i #blogg100-utmaningen och damma av bloggen precis just nu: Det finns saker jag kommer att vilja skriva om och reflektera över den här våren. Som att bubblan jag levt i de senaste fem åren är på väg att… brista? Nej, inte brista, så dramatiskt blir det inte. Hoppas jag. Snarare lösas upp och upphöra, som en kokong som tjänat ut sitt syfte. Jag vet inte hur mycket egentlig transformation som egentligen försiggått därinne, hur mycket jag egentligen förändrats under åren – men det finns väl bara ett sätt att ta reda på det.
Under sommaren flyttar jag tillbaka till Sverige, och börjar jobba igen.
Jobbet blir både samma och nytt – jag går tillbaka till samma organisation men till en ny avdelning och en ny tjänst. Den största förändringen – ja, förutom att vänja sig vid att jobba på ett kontor med kollegor och kontorslandskap och ringande telefoner hela dagarna igen – är att jag lämnar kommunikation som arbetsfält.
Det gick lite som på ett bananskal – myndigheten har omorganiserats om i flera steg medan jag varit tjänstledig, och i någon av alla dessa omorganisationer hamnade jag på en annan avdelning, som sen i sin tur ombildats och organiserats om. Jag skulle förstås kunna protestera – i samband med första omorganisationen fick jag mejl från indignerade kollegor som menade att jag absolut måste ta upp saken med facket när jag kom tillbaka.
Men jag väljer att inte göra det. Jag väljer att åka med det här bananskalet och se var jag hamnar. Det känns inte fel, tvärtom. Det känns nytt och spännande och lite som det jag skrev igår, om att öppna bloggen igen: Rätt utifrån var jag befinner mig just nu.
Det är ett bananskal, helt klart. Men är det något jag lärt mig om bananskal, så är det att de icke ska föraktas. För man vet aldrig helt säkert vart de leder – men de leder alltid någonstans.
(Dessutom rimmar den nya placeringen, på en avdelning för verksamhetsutveckling, finfint med utbildningen i organisation och ledarskap som jag går nu – och som jag har tänkt försöka fortsätta parallellt med jobbet, i åtminstone någon utsträckning. Fråga mig inte hur det ska gå till, men det är det roligaste av allt jag läst och jag vill inte släppa det riktigt ännu. På sikt tänker jag att jag gärna skulle vilja kombinera alla mina fält: språkvård, kommunikation, användbarhet och ledarskap, och då tror jag att jag hamnar ganska rätt nu.
Fast det där blir ju senare förstås, till en början är jag nog nöjd om jag lyckas lista ut hur man hittar i lokalerna och hur man använder en PC, jag som uteslutande jobbat på mac de senaste åren…!)
Hur det känns? Dödsläskigt förstås. Men också roligt.
Och dags. Helt klart dags.
Under åren i Tyskland har jag fått gott om kommentarer om hur mycket självdisciplin det måste krävas för att distansplugga så intensivt som jag gjort. Det är helt sant. Varje måndagsmorgon är det jag som måste ta mig i kragen och sätta igång med vad-som-nu-ska-göras. Strukturera arbetet, tidplanera, researcha och leverera. Jag är både chef, producent och kund, samtidigt. Så ja, det är tufft och krävande. Rollkonflikt är bara förnamnet, och självdisciplin är ett måste.
Men det som verkligen varit tufft har varit att jobba ensam hela tiden. Att det inte finns någon att växeldra med, ingen att diskutera med, ingen som släpar ut en på lunch när ögonen snurrar i huvudet och deadlinepaniken ryker ur öronen. Det finns bara jag. Jag som är en introvert person och alltid trivts i mitt eget sällskap – fem års ” isolering” har definitivt varit i överkant till och med för mig.
Fast det där med introversion och ensamjobb är ett ämne som får avhandlas i ett alldeles eget inlägg, tror jag.
#blogg100_2015, inlägg 2