Himmel & Ord

25 november 2011
av Jenny
4 kommentarer

Hemlängtan och rastlöshet

Tarotkort XII Le Pendu (den hängde mannen). Tarot de marseille.

XII - Den hängde.

En god vän frågade mig häromdagen om jag längtar hem. Jag hade just berättat att barnen åtminstone inte gör det, att minstingen knappt ens minns Sverige och dagis där – nu är allt skolan här och nu. Och det är bra, förstås. Men jag då? Jag som är den som har minst anknytning till Tyskland, Hamburg och livet här och nu. Jag lever min kvasitillvaro med hysteriskt intensivt pluggande framför den här förbannade dataskärmen, dagarna i ända. Jo. Det är verkligen dubbelt. Det är roligt, och jag trivs med det jag gör. Men tomheten är också påtaglig – för att inte säga påträngande – och det blir starkare hela tiden.

Jag lever i limbo – och jag tror att jag sagt det förut, att jag rent av var beredd på och välkomnade det när vi flyttade hit. Det var det jag behövde just då.

Nu börjar rastlösheten att hinna ikapp. Jag hänger där jag hänger, och kommer ingen vart. Det är säkert fortfarande nyttigt, och jag har garanterat alldeles för bråttom. Som vanligt. Tålamod var aldrig min bästa gren. Kanske just därför är den här limboövningen extra nyttig? Eller bara extra plågsam…?

Jag har alltid haft svårt att hålla mig kvar i nuet, jag är alltid på väg. Någonstans, någon annanstans – eller möjligen ingen särskild stans alls. Men på väg. Det är bra på sitt sätt – det är drivkraft, vision och en massa annat. Jag är envis som en jäkla iller, strävar, kämpar, tappar fotfästet, faller – och kommer igen. Viljan är stor och minnet kort.

Men det är också en förbannelse – en oförmåga att stå stilla och bara vara. En oförmåga att fullt ut förstå konceptet här och nu. Jag försöker, verkligen, men sen inser jag att jag nog skjuter en smula bredvid mål i alla fall. Det är en rastlöshet som aldrig tar slut. Jag försöker, är medveten om bristen – om förbannelsen jag lever med. Men det är svårt. Jag antar att rastlösheten är ett hälsotecken. Den är ju mitt normaltillstånd, och som sådant välkomnar jag det. Jag kände aldrig någon lättnad över att den för en tid var borta – bara tomhet. En pusselbit som fattades.

Äsch. Det är hopplöst att försöka förklara – dubbelheten, rastlösheten. Den är min, en del av mig – och så problematisk den nu är, så är jag inte mig själv utan den. Jag behöver den och behöver få använda den till något konstruktivt. Inte stoppa en propp i flödet och låtsas att det inte finns. Been there, done that – men t-shirten vill jag fanimej inte ha.

Så. Längtar jag hem då? Jag vet faktiskt inte om det är hem jag längtar. Men någonstans längtar jag. Bort, ut – loss ur limbohängandet jag redan ägnat mig åt så länge. Å andra sidan – hela lärdomen med Den hängde mannen är att det är i plågsamheten, den påtvingade väntan, som perspektiven förändras – och man verkligen ser världen ur nya vinklar.

Så – det är väl nyttigt dårå. Som stekt havregrynsgröt – plågsamt men nyttigt. Förhoppningsvis.

***

Och den uppmärksamme förstår givetvis att den här texten inte har med Tyskland eller själva utlandsboendet i sig att göra, utan med den fridinglande tillvaron i största allmänhet.

30 december 2010
av Jenny
2 kommentarer

Ready or not – here it comes: 2011.

Det är något med nyårskänslan som är annorlunda i år, något som inte verkar vilja infinna sig riktigt. Kanske är det därför jag så lätt fastnar i att stirra på 2010, och ta ut satsdelarna ur det som varit. Men framåt vet jag inte riktigt vad jag ska titta på. Vad vill jag egentligen med 2011? Och med resten? Med livet?

Den där frågan dyker upp allt oftare. Vad är det jag vill – egentligen? Vart är jag på väg? Vart skulle jag vilja vara på väg?

(Och nej, stå still känns inte ett alternativ – det är inte min grej. Åtminstone inte här och nu. Jag kan kasta längtansfyllda blickar mot människor som står stadigt i sina respektive nu, med rötter som sträcker sig långt ner genom jordskorpan, väl förankrade… Men jag är inte där än. OK?)

Jag har redan definierat 2010 i tarotkort – Eremiten och Den hängde. Och så har jag sagt att jag skulle försöka välja ut två kort att ta med mig in i 2011.

Många väljer ett ord inför det nya året. Inför 2010 valde jag ordet ”mod” – vilket kändes väldigt relevant i december 2009. Men under de senaste veckornas funderingar har jag kunnat konstatera att jag blivit fegare, inte modigare, under 2010. Visst, jag vet att flytta utomlands i sig är rätt modigt – och som människa kan man bara ta in SÅ mycket på en gång… Men jag märker mina egna tendenser, bevekelsegrunder och motiv. Jag försöker kanske också att ge akt på sådant som inte omedelbart syns utifrån. Min feghet är ännu i sin linda – men där vill jag försöka kväva den.

Hursomhelst – mot den bakgrunden känner jag väl inte att det där med Årets ord riktigt är min  grej. Jag gillar mina tarotkort, så jag håller mig till dem.

Ett tag ville jag välja Dåren som ett av mina två årskort, och Vagnen som det andra. Vagnen kan jag nog känna är ett klokt val – under 2011 kommer saker att behöva tas kontroll över, beslut fattas och vägar väljas. Och det är just den slags kontroll och styrkraft Vagnen handlar om. Förmågan att välja sin väg – och kraften att hålla en någorlunda stadig kurs.

Men Dåren…? Det känns som om jag redan ”valt” Dåren otaliga gånger – och vart har det lett? Ingenstans. Ingenstans alls.

Jag tänker att Dåren kanske inte funkar att välja som årskort eller fokuskort. Att Dåren inte funkar så. Han kan vara en katalysator för de processer vi behöver ta oss genom – men han ÄR inte en sådan process. Han är en påminnelse om vilka vi är innerst inne – och om modet vi redan bär med oss. Men i sig själv uträttar han inget.

Så. Bort med honom. Vad istället? Jo, efter moget (?) övervägande blir det här mina kort för 2011:

Jag vet – det verkar helgalet. Vem fan väljer Döden?

Fast här är det ju inte den sortens Död det handlar om. Mer en slags ”kill your darlings” – Feng shui, rensa i röran. Livsröran. Och det är en död, därför att det skrämmer som en död. Det är att välja bort saker man gjort sig van vid, börjat ta för givet – blivit bekväm med. Det är att välja bort – utan att fylla tomheten med något annat. Utan att fylla tystnaden med nya ljud.

Jag ska inte komma och påstå att jag väljer det kortet (och dess läxa) utan vånda – för det gör jag definitivt inte. Jag inser att jag måste syna väldigt många av mina invanda spår i sömmarna – och vara beredd att kapa trossarna till saker jag egentligen inte alls vill göra mig av med. Men jag måste – för att jag inte har rum för dem.

Om prylar säger man ibland att om man har för många, slutar det med att prylarna äger en – istället för tvärtom. Jag tror att samma sak gäller ”livsprylarna”, allt det vi ägnar vår tid och vår energi – och oss själva – åt. Jag vet att jag är luddig nu – det här är ännu bara halvtänkta tankar.

Alla de Dårar jag valt tidigare genom åren, alla dessa ständiga nystarter, alla infall, allt som plussats på genom så många vilsna år, utan att någonsin motsvaras av att rensa ut motsvarande… Allt det där tynger. De hänger som ett tredubbelt kvarnhjul kring halsen – och en del av det måste bort, eller så kommer det att knäcka mig. Eller åtminstone att hålla mig ur kurs.

Jag tänker som sagt en hel del just nu på vad jag egentligen vill ha ut av livet. Vart vill jag vara på väg? Och jag har aldrig varit osäkrare eller längre ifrån ett svar på den frågan. Men jag tänker åtminstone att det inte är saker som ska till – utan saker som måste bort, för att jag ska hitta rätt.

25 december 2010
av Jenny
En kommentar

En annan bild av grottöppningen

Jag skrev häromkvällen (-natten) om Eremiten, och visade en helt annan bild. Sen har jag funderat vidare på det jag skrev och lite annat – och konstaterat att den här bilden, som är hämtad ur Cosmic Tribe Tarot, egentligen stämmer bättre. För 2010 var ett år då jag ”klev ur”, kanske mest ur mig själv och in i det svarta, den negativa icke-ytan runtomkring.

Jag kan inte riktigt förklara det där, men det känns lite som om jag låtit mig upplösas en smula. Alla mina roller har förändrats dramatiskt, alla förutsättningar, miljöer, människor omkring. Det har känts lite som att slita bort en kontur jag tog för given. Det som fanns innanför konturen förflyktigades, och har surrat runt i tomma intet under det här året, utan att riktigt hitta substans och form igen.

Det låter ju inte speciellt kul – men det var inte heller något negativt. Bara ett sätt att hamna i det perspektiv jag tänker mig att jag befinner mig nu – och som jag tycker illustreras av Stevee Postmans fantastiska tolkning av tarot-eremiten. ”Grottmynningen” jag skrev att jag kikar ut genom är förstås jag själv, min tomma kontur. Och jag kikar in i den där gåtfulla, lockande världen, där centrum är en ståtlig ek under en dramatiskt blå himmel. Vad vill den säga mig? Vad rymmer den?

2010 var en resa i sig, men kanske faktiskt en resa utan mål – en slags katalysatorresa. Nu står jag vid den verkliga startlinjen, redo att kliva över tröskeln till den där världen. Den resan har inte heller något direkt mål, antar jag – men jag tror att den leder någonstans, den har ett Till. 2010 hade mest ett Från, ett minus. Ta bort saker, skala, rensa – vad blir kvar? Och vad kan man göra av det?

Så tänker jag i alla fall, och ville dela den här bilden med er – en av de absolut vackraste jag vet.

(Glöm inte besöka konstnären Stevee Postmans egen sida – äras den som äras bör!)

***

Och ja, jag vet. Jag borde förstås skriva ett inlägg om julafton – om skinka och klappar och gröt och Karl-Bertil… Men – ni vet ju redan hur en julafton funkar. Det var precis en sån julafton, här också. Allt väl på den fronten – intet att rapportera! Jag håller mig i de flummiga domänerna istället – där trivs jag bäst!

20 december 2010
av Jenny
Inga kommentarer

Retrospekt 2010: Årskorten

Om jag skulle välja tarotkort för att illustrera mitt 2010, så skulle jag välja de här två (och nu är jag lat och väljer bilder ur en gräslig version av Rider-Waite-leken – ids helt enkelt inte leta efter några snyggare…!):

Den hängde handlar om att kliva ur sin invanda verklighet – mer eller mindre mot sin vilja, och med en vidhängande, mer eller mindre uttalad känsla av maktlöshet/frustration – och genom att plötsligt ”stå utanför världen”, få nya perspektiv. Mycket sånt i år. Mycket. Jag misstänker också att Den hängde lär följa med in i 2011 också, fast hoppas att det blir mer märkbara ”nya perspektiv” nästa år – och kanske lite mindre maktlöshet/frustration…!

Eremiten handlar också om saker som präglat mitt 2010. Å ena sidan ensamhet – å andra sidan ett behov av ensamhet. Det vill säga – å ena sidan har jag periodvis känt mig ganska isolerad här – men å andra sidan har jag varje gång jag funderat på saken insett att jag inte haft den sociala orken att investera i några ansträngningar att råda bot på den isoleringen.

Jag tror att jag faktiskt kom hit med ett stort, sedan länge uppdämt behov av att få vara ensam. Jag märkte av det redan före flytten – att jag drog mig undan så ofta jag kunde, tog alla tillfällen att få bubbla in mig i min egen tystnad och stillhet. Jag tänker att jag kanske behövde ett år i min ensliga eremitgrotta. Jag kanske rent av stannar där några månader till – men jag har åtminstone börjat kika ut genom grottmynningen en liten smula, och fundera på vad jag ska göra sen.

***

Jag funderar lite på vilka kort jag skulle vilja ta med mig in i 2011, förutom den hängde – som jag misstänker blir en följeslagare vare sig jag väljer honom eller ej. Men jag tänker att jag kan välja väg också, och låta kort jag väljer själv bli affirmativa vägvisare – fokuspunkter längs vägen, helt enkelt. (Tarotkort är bra på så sätt att de hjälper en att tänka lite vidare än man annars kanske skulle – arketyper har ju den funktionen.)

Men vilka kort jag vill bära med mig in i nästa år har jag nog inte tänkt klart på än. Får återkomma i frågan.

21 juni 2010
av Jenny
2 kommentarer

Mallorcaläsning

Det mest angenäma besväret med att semesterpacka är att välja ut vilka böcker man ska ta med sig. Normalt tar jag med mig en 5-6 skönlitterära böcker och lika många fackböcker, men den här gången ska vi ju bara vara borta en vecka, så jag har försökt behärska mig…

American Gods får följa med. Jag har läst två tredjedelar av den nu, och det är en investering av tid och energi som jag inte vill realisera förlust på utan att åtminstone ha läst ut den först. Den röda boken är dagbok/anteckningsbok. Förr hade jag alltid hordvis med dagböcker, anteckningsböcker, skrivböcker, tankeböcker… Numera har jag en bok i taget – och där skriver jag allt. Den här fick jag i avskedspresent från mina kollegor innan avresan till tyskland, med uppmaning att skriva mina memoarer under resan. Jag vet inte vad det blir för slags memoarer, men den är med överallt och rymmer allt från dagboksanteckningar till logistikplaner och produktjämförelser (mestadels för objektiv, kameror osv).

Ödeens Dramatiskt berättande är en rätt torr och teoretisk bok om dramaturgi – avsedd för scenisk dramatisering, men lär funka även för hugade skribenter. Jag borde väl skriva ett eget inlägg om den saken, men jag tänkte häromdagen på vilken ofantlig hangup jag har kring skrivandet – och alla timmar i samtalsterapisoffan/-pinnstolen har inte gett mig den ringaste ledtråd till varför det är så, varför försöken till litterär gestaltning känns så… ”farliga”. Annat skrivande – blogg, jobbtexter, brev osv – är ofarligt, men så fort jag försöker skriva skönlitterärt går alla demoner igång direkt. Jag vet inte om en bok som Dramatiskt berättande hjälper eller stjälper, men jag har varit intresserad av dramaturgi i många herrans år, och det anknyter ju både till skrivandet – men också till retoriken, som jag också är väldigt intresserad av.

Julia Cameron är husgud för mig, det vet ni ju sedan länge. Den här boken, Konsten att vara kreativ, har jag faktiskt aldrig läst – det är uppföljaren till The Artist’s way, och lär handla om ett bredare perspektiv, och mer ta sikte på hur man vidgar sin livshorisont och LEVER kreativt och öppet. Flummigt – men balsam för själen, perfekt för semestern.

Sista boken i högen, Tarot Games, är en nyinköpt liten sak som faktiskt blev en besvikelse – jag hade hoppats på lite solitärspel, dvs patiensliknande spel med tarotkort, men det är en bok med läggningsmodeller – fast lite halvkrystat presenterade som sällskapsspel. Bah. Jag ersätter den antagligen med Tarot for writers, som… tja, är ungefär vad den heter. Där handlar det om skrivövningar med utgångspunkt i korten, och det kanske går att utveckla till ett slags patienslek – man måste ju inte vara seriös och skriva ner allt. Jag vill mest ”umgås” med korten, Jag tycker om känslan att hålla på med dem och låta de vackra bilderna med de månghundraåriga symbolerna för mänskligt liv och leverne fladdra förbi mina sinnen och röra vid delar av mitt psyke som annars väldigt sällan får komma ut och leka.

Men jag blir oerhört trött av att sitta med stora läggningar och tolkningar och hela konkarongen. Det blir en formidabel mental tsunami av intryck, idéer och möjligheter – och inte den avkoppling jag söker i en tarot-”lek”. Jag vill hitta ett sätt att kunna använda korten regelbundet – utan att göra de där stora tröttande läggningarna varje gång. Kanske skrivövningar, utan att skriva, kan vara en sådan grej. Jag testar, så får vi se.

(Det kliar lite i mig att smyga ner Madeline L’Engles A wrinkle in time också – den är ju ändå så liten och tunn… Vi får se hur länge karaktären lyckas hålla emot. Taxin går halvfem imorron bitti, tills dess måste jag ha bestämt mig!)