Blogg100, dag 2: Om högre studier, vansinne och kunskapsalkemi

Av ren slump är det fössta tossdan i mass och jag är på väg till Småland. Någon massipantååta blir det nog inte, men det känns ju fint att tillbringa den småländska högtidsdagen på plats i r-osäkerhetens förlovade land.

Närmare bestämt reser jag till Växjö, som kommit att bli hela mitt livs studentort. Jag pluggar där för andra omgången på drygt 20 år. Det är lite speciellt att det blivit så, men ganska roligt. När jag kom till Växjö första gången var jag 19 och extremt överväldigad av alltings storhet. Då hette det Högskolan i Växjö, idag har skolan ”vuxit te säj” och blivit till Linnéuniversitetet. 

Och det är mycket som är sig likt. Skolan är utbyggd och tillbyggd, men de gamla salarna finns kvar och ser ut ungefär som förr. Restaurangen har bytt namn och serverar inte längre tonfiskmackor på tekaka för 27 hutlösa, surt förvärvade studentkronor, men annars är den sig lik och huserar fortfarande finsittningar för nya generationer drängfulla studenter. Även de gamla lärarna finns kvar, och ser ut ungefär som förr – så när som en och annan rynka, och ett och annat grått hår, men vem fan har inte det…? Och det är nästan det roligaste av allt: Av diverse organisatoriska och förändringsmässiga skäl studerar mitt 44-åriga jag för samma lärargäng som mitt 19-åriga. Oddsen på det…?

Hursomhelst. Jag tänkte ta upp några av de kommentarer jag brukar få om mitt pluggande:

  1. Vad ska du bli då?
  2. Hur hinner du?
  3. Höhö, tror du att du ska bli chef av en kurs? Höhöhö, jag har varit chef i flera år utan att gå nån kurs…

I sann akademisk anda: Låt oss diskutera dessa frågeställningar. Det blir en ganska lång reflektion om studier, vansinne och alkemi. Häng med:

1. Vad ska du bli då?

Det där med att enda skälet att plugga är att man ska bli något, är en förbryllande utgångspunkt för mig. Fascinerande, lite grand som ett UFO. Jag tror inte riktigt på det, men jag ser det och jag hör det och jag blir gång på gång tvungen att förhålla mig till det. Synen på utbildning inte så mycket som ett lärande som en märkningsprocess. (Visualisera: Tomtens julverkstad på TV, men byt ut tomten mot ett universitet och stämpeln i dockans rumpa mot ett examensbevis.)

För mig handlar lärande inte om att skaffa en etikett. För mig handlar det mer om att blanda ner ytterligare kunskaper i mixen jag redan har, och se vad som händer – för det gör det. Det händer otroliga saker. Rena rama alkemin. 

Gammal kunskap tenderar rosta – den gör faktiskt det. För att underhålla den gamla kunskapen behöver den näringstillskott – och inte bara i form av praktisk yrkesverksamhet, för det vet vi allihop hur fort yrkesverksamhet förvandlas till trött slentrian. Nej, gamla kunskaper behöver näringstillskott i form av ny kunskap och framför allt i den där alkemiska reaktionen när den gamla kunskapen blandas med och befruktas av nya kunskaper och insikter. Det handlar inte om att byta ut och ersätta den gamla kunskapen, utan om att göda upp den, odla den. 

Och som sagt – det händer något, när kunskaper blandas, förenas och utvecklas. Bättre knark finns inte, jag lovar. Och alltså: Jag pluggar inte för att bli något, utan för själva kicken att lära.

2. Hur hinner du…?

Jag är den första att hålla med om att det är mer fullständigt vansinne att ge sig till att plugga 50 % utöver ett heltidsjobb. Och det VAR inte såhär det skulle bli. När jag hittade den här utbildningen, det var inför sista året i Tyskland, planerade jag dra ner studietakten till en hanterbar nivå med hjälp av strategiskt utplacerade studieuppehåll. Så var planen. Vad jag inte visste då, var att min årskull skulle bli de sista som antogs till programmet (som getts ända sedan någon gång på 80-talet) innan det läggs ned. Men så är det – och där rök planen om studieuppehåll. Nu gäller: Häng med, eller åk ut. Hårda bud.

Så det korta svaret är: Jag vet inte hur jag hinner. Det är tajt. Det är hårt. Det är verkligen ingenting jag rekommenderar. Men jag kan ju inte hoppa av NU heller, när det bara är ett år kvar. Och av den brokiga skara på 80-90 glada och förväntansfulla vuxenstudenter som skrev in sig på utbildningen i augusti 2014, är vi idag en liten tapper skara på knappt 20 personer som kommit att bli så tajta som man kan bli på en distansutbildning. Det vill jag inte heller avstå.

Sen finns det ett något längre svar som också rymmer insikten om att när man pluggat i så många år som jag har vid det här laget, då infinner sig en slags rutin. Jag processar information betydligt mer effektivt idag än jag gjorde för några år sedan – för att inte tala om när jag var 19. Jag kan inte med 100 % säkerhet säga om det är för att jag jobbar som analytiker som jag är bra på det där, eller om jag jobbar som analytiker för att jag är bra på det där – men jag ÄR bra på det där. Utan att riktigt veta hur jag gör – men jag misstänker att den där alkemin är inblandad på något sätt.

3. Höhö, tror du att du ska bli chef av att gå en kurs? Höhö, jag har minsann varit chef i flera år utan att gå nån kurs…

Ja, herregud, var ska man ens börja? Ja, jag har på riktigt fått den där höhö-kommentaren – flera gånger om. Jag tänker inte gå in på hur dum den är, för gör jag det blir jag bara på dåligt humör. 

Jag nöjer mig med att bemöta:

Jag har inte tagit ställning till om jag vill bli chef. Det är inget självändamål, och det är inte – se ovan – därför jag pluggar. Jag har just växlat yrkesspår och gått från kommunikation till verksamhetsutveckling och trivs alldeles förträffligt med det. Jag använder mina nyförvärvade kunskaper i jobbet, varenda dag. Jobb och plugg går hand i hand och låter mig växa och utvecklas. Alkemin får hävstång. Om jag gillar det? Ja, vad tror du?

OM jag någon gång väljer att ta på mig en chefsroll, då vet jag att jag är långt bättre rustad än de flesta som tar det steget.Jag vet varför jag gör det, jag vet vad jag kan bidra med och vad jag vill åstadkomma. 

Det är inte ens särskilt kontroversiellt att konstatera att väldigt många går in i sina chefroller av helt fel skäl, på fel premisser, med orealistiska förväntningar och otillräckliga redskap. Firman skickar dem på något årligt chefsinternat – i bästa fall. Men vad är väl ett tredagars korvstoppningsinternat mot 4 års kontinuerliga studier, reflektioner, analyser och utvärderingar, alltihop byggt på etablerad och aktuell forskning…?  

Inte ens jag kan sätta ord på kraften i vad det gör med en. Alkemi, som sagt. Det är otroligt häftigt att få vara med om – och gott nog i sig själv.

Om plattformar, plusfaktorer och oklokhet

Växjö. Ännu en kurshelg är över, jag sitter på caféet Condeco och sorterar tankar och intryck. Framför allt tänker jag på – och njuter helt skamlöst av – känslan jag alltid har efter de här kurshelgerna; den smått (?) nördiga glädjen, uppspeltheten och inspirationen som sjuder och puttrar inom mig.

Det är ren glädje att få komma hit. Människor, erfarenheter, kunskaper och diskussioner – och alltihop kring områden som direkt faller på plats med sådant jag själv varit med om, erfarenheter jag gjort och försökt dra någon slags lärdomar om. Här får jag se saker jag varit med om ur andra perspektiv – vilket i sin tur gör mina egna erfarenheter tydligare för mig själv. Mönster framträder och blir begripliga, går att analysera och förstå ännu mer av. Och så småningom utveckla och tillämpa, göra något bra av. 

Det är lite som att känna en stadig plattform av kunskap, perspektiv och förståelse växa fram under fötterna. Plattformen växer – och jag med den. Där uppifrån ser allt annorlunda ut, tydligare och mer nyanserat. Och det är min karta som växer fram omkring mig – i takt med att plattformen skjuter i höjden. (Hm. Kanske inte konstigt att jag blir lite småhög varje gång jag är här…?)

Det här är helt klart en känsla att vara rädd om. 

I nya kursen, som handlar om hälso- och arbetsmiljöarbete, talar vi om ”friskfaktorer”. Jag har i flera år tänkt och resonerat kring välbefinnande och stresshantering i termer av plus- och minusfaktorer – som är lite samma sak. När du är stressad och slutkörd och desperat behöver rensa i livet för att skapa andrum, är det så lätt att gå i fällan att bara just rensa. Bort med allt som kan tas bort, allt som gör anspråk på dig, på din tid och din ork. 

Bort, bort, bort – minus, minus, minus. Men det är i princip att kasta bort babyn med badvattnet (ärligt talat – VEM myntade detta hiskliga uttryck…??)

För du måste ha kvar dina plusfaktorer. De saker som förvisso gör anspråk på dig, men som också faktiskt ger dig något reellt tillbaka. Gör dig glad. Får dig att växa. Bygger din plattform.

Jag har ett tufft år framför mig, inte tu tal om det. Jag vet ärligt talat inte hur jag ska få tiden och orken att räcka till för allt. Jobba, pendla, sköta hem och barn och hälsa. Och så plugga dessutom? Är jag inte riktigt klok? 

Nej, det är jag nog inte. Men varje gång jag är här, varje gång jag landar efter en kurshelg och försöker summera mina intryck, känner jag det så oerhört tydligt: Den här kursen är min plusfaktor. Den måste faktiskt få vara kvar. Jag vet inte hur, men den måste få vara kvar. På något sätt. 

***

Ser mig omkring från min mentala plattform, den som just fått sig ännu en skjuts uppåt av nya kunskaper och insikter under helgen. Det är en hisnande utsikt här uppifrån, som ett vidsträckt landskap sett från ett högt berg. Och det är min värld där ute. Min. Hur skulle jag kunna släppa den?

Vad som händer om man låter en överhettad hjärna löpa fritt över ett tangentbord och några koppar kaffe…

Ibland känns mitt huvud som om det är så fullt att det nästan spricker, men ändå kan jag inte få ur mig allt det där som det är fullt av – trots att jag har en känsla av att det kan finnas bra grejer i den där överfulla röran. Det är som att det blir trafikstockning i hjärnan. Alltför många trådar, korsningar och vindlingar som måst vänta alltför länge på att redas ut, och i sitt otåliga stampande ohjälpligen trasslat in sig i varandra.

Detta inträffar vanligen efter en så kallad arbetstopp – eller i mitt fall, en inlämningsdeadline. När jag måst fösa egna tankar åt sidan för viktigare (hm, definitionsfråga – jag hävdar ju att egna tankar är rätt viktiga de också) saker; det är då de egna sakerna får tid att – i brist på uppmärksamhet? – trassla in sig i varandra.

Det bästa sättet att lösa upp kaoset brukar vara att skriva – mycket. Så idag överväger jag ett experiment: Kan jag skriva en hel dag? Vad skulle hända om jag på fullt allvar ägnar en hel dag åt att skriva mig genom hela huvudet, med trådar, korsningar, vindlingar och allt? Jag antar att det bara finns ett sätt att ta reda på det, så – det här är ett experiment. Om du läser det här, antar jag att jag tyckte det föll väl ut – i ett eller annat avseende.

Däremot får du helt enkelt stå ut med att det här blir en lång text utan egentlig struktur – det är helt enkelt en sådan text som ska få följa tanken och tankens alla mystiska krumsprång. En ren processtext skulle man kunna säga – men jag kanske låter dig läsa den ändå, för skojs skull.

Sitter just nu på ett trevligt kafé och ser hur baristan maler mina svindyra kaffebönor direkt ner i pressokannan. Jag har slutat dricka kaffe med mjölk – inte av någon särskild anledning, mer än att jag plötsligt mest tycker det smakar unk och sunk med mjölk i kaffe. Ett effektivt sätt att förstöra kaffet. Samtidigt hör ju mjölkkaffesorterna liksom till när man går på fik – bryggkaffe kan man ju dricka hemma…? Så nu har jag börjat testa snofsigare varianter av svart kaffe – som dyrare bönor, olika bryggtekniker. Inte vet jag om jag egentligen märker någon skillnad – jo förresten, bryggtekniken Aeropress har jag raskt dömt ut, ety den producerade en blaskig och tråkig dryck som mest fick mig att undra om det plötsligt utbrutit lokal kafferansonering – men det känns i varje fall lite roligare än att bara beställa ”Ein filterkaffee, bitte”.

Elbgold

Skrivmaskin, kaffe och böcker. Fina grejer.

Den ”arbetstopp” som avslutades igår kväll var min gamla släptenta i psykologi som jag tror jag nämnt förut. Jag har verkligt svårt för det där med att ha hamnat på efterkälken med något – hur rimliga och försvarbara anledningar det än funnits för att det blivit så. Jag bara avskyr känslan. Men nu är tentan klar ochinskickad i alla fall, läraren har bekräftat och lovat rätta under påskledigheten. Jag räknar faktiskt med att den blir godkänd – även om jag alltid måste dras med det där inre gnaget att jag nog kunde ha gjort lite mer, lite bättre, lite till.

För sanningen är ju att man ALLTID kunde gjort lite mer, lite bättre, lite till. Vi pratade om det hemma igår, det rimliga i att sikta på 80 % hellre än 120 – för sin egen skull. För att hålla hela vägen i mål. Och jag håller med – i sak. Men när det sen gäller sitter det där oroliga prestationsgnaget där lik förbannat. (Och nej, det hjälper inte att mina 80 % nog rätt ofta överträffar andras 120 med god marginal.)

Kanske handlar det om vetskapen att man faktiskt har 20 % kvar att ge – att man tjuvhåller en del av sina resurser för sig själv, OLOVANDES! *flämt, chock, infoga skriet-ikonen här* Ja, jag tror att det ligger något i det. Fast det är ju egentligen verkligt oroväckande. Att jag på allvar inte ser mina resurser som mina egna, utan som ägda av någon annan, utanför mig själv.

Det är dock oklart vem. Jag tror inte det är just Linnéuniversitetet jag sålt (eller skänkt?) min själ till direkt. Snarare någon allmänt överhög moral- och prestationsdemon, allestädes närvarande, omöjlig att undkomma. Åtminstone med mindre än att man faktiskt lär sig be hen hålla truten och låta en avgöra själv – och det är ju det som är så svårt. Jag har blivit bättre på det, men ekot av ”bättre kan du”-demonens ständigt mässade mantran ringer fortfarande i öronen ofta, ofta.

Tänker på detta och relaterar till alla nyhets- och debattartiklar om skolans sjunkande resultat och barn som uppvisar allt tydligare tecken på stress, i allt yngre åldrar. Det är illa nog att vi – den medelålders, sedan länge förlorade generationen – redan fuckat upp oss själva bortom all räddning, men vad värre är att vi normaliserat prestationshetsen så starkt att vi inte ens ser att vi gör samma skada för våra barn.

När barnen var små bloggade jag om dem, skrev om dem på Facebook, delade alla deras små under och mirakel – av kärlek och gränslös stolthet förstås. Föräldrar är ju inte heller mer än människor. Men sen kom en dag då jag började inse att deras under och fantastiska prestationer är deras, inte mina att dela hur som helst. Sedan dess funderar jag alltid både två och tre gånger innan jag delar något alls som har med barnen att göra. Det händer förstås, men inte så ofta som förr (och långt ifrån så ofta som barnen skulle önska, de vill ju ha många lajks juh!).

Något knyter sig i mig när jag ser föräldrar i mitt FB-flöde som ständigt delar barnens prestationer, skolbetyg, duktighet – och får ”lajks” från sina bekanta. Bekräftelse. Instant gratification. Vår tids främsta knark. Men vad händer den dagen barnet inte längre klarar att ”leverera”? Då skryter mamma inte längre, så vart tar barnet vägen då? När det inte längre syns och får sina ”lajks”?

Jag vet inte om jag gör rätt, men jag försöker verkligen lära mina barn att huvudsaken är att man lägger ner tiden och mödan på att lära sig, inte att man når resultatet ditt eller resultatet datt. Att alla barn alltid kommer att ha olika lätt eller svårt för att lära sig olika saker, och att det inte är det inte säger något om ”hur bra man är” – utan att det viktiga man försöker så gott man kan. Men jag hör på mina barn vad andra barn får lära sig hemma, och något knyter sig i mig igen.

Ett barn – nej förresten, det är flera – som hela tiden talar om för mina barn att de gör fel, det ska inte vara si, det ska vara så. Om detaljer, saker som inte spelar någon roll. Måla inte grönt där, det ska vara blått. Lek inte si, lek så. Lek rätt.

En förälder som inte vill följa med sitt barn på träningen, för att hen är rädd att barnet inte ska vara duktigt nog och hen måste skämmas. Hen frågar mig efteråt istället: Hur gick det? ”Jag tycker alltid att de är duktiga”, svarar jag och går därifrån. Arg, men vad ska jag säga?

We live in the age of instant gratfication” skriver Leo Babauta på bloggen zenhabits.net. No shit, säger jag. Vi är vuxengenerationen som inte vill bli stor, en civilisation med ALLA förutsättningar – och ingen vilja större än nästa ”lajk”.

Jag tänker på en bok jag läst och tänkt skriva en hel artikelserie om. Jag drog mig länge för att läsa den på grund av den ultracorniga titeln ”Seven habits of highly effective people”. Jag ryser fortfarande när jag tänker på titeln – men boken är riktigt bra. Den handlar om att hitta mål, mening och principer som hjälp att styra sitt liv så att man inte bara åker med och hamnar där man hamnar utan att veta varför eller vart man egentligen vill komma. Det är en bok det är lätt att bli religiös kring – ska man vara brutalt ärlig verkar författaren ha varit mer eller mindre religiöst förtjust i sina egna tankar – men om man skalar bort det pekorala är råden och tankarna faktiskt högst användbara. Jag märker på mig själv att jag återkommer till dem hela tiden, osökt och i alla upptänkliga sammanhang.

I boken finns bland annat en modell där författaren skiljer mellan bråttom och viktigt i en fyrfältare som korsar de båda parametrarna:

Covey_matris2

(Jag ska förklara både den här modellen och resten av boken ordentligt i senare texter, för den här gången får du nöja dig med att bli nyfiken. Jag ska ge dig ett tips: Högsta prioritet är INTE det som är både bråttom och viktigt. Högsta prioritet är det som är viktigt men inte bråttom. Klura på den ett tag du…!)

 

När man läser om vad som hör till de olika fälten inser man snabbt att hela vår kultur hänger väldigt mycket i ”bråttom”-fälten, medan vi inte riktigt hinner med ”viktigt”-fälten. Och då tänker jag att man skulle kunna byta ut termen ”bråttom” mot ”instant” – som i instant gratification-resonemanget ovan. Bråttom och instant är de massiva distraktioner som gör att vi, samtidsmänniskorna, tappar kontakten med det viktiga. Och allvarligt talat – vet vi ens längre vad som är viktigt? Alltså på något djupare plan viktigt, vad som ger våra liv mening och riktning? Vad vi vill – beyond nästa lajk, liksom? Tänk om vi kunde lista ut det, och sen lära våra kids DET perspektivet…

Jag läste den där boken i somras – och har tänkt att läsa om den nu i vår, repetera för egen del och skriva den där artikelserien – och har försökt praktisera tankarna i den sedan dess. Det jag hela tiden fastnar på är just det där med vad jag egentligen vill. Vilka är mina vägledande livsprinciper? Jag trodde verkligen att jag var en person som hade styr på det där, men det är där jag fastnar hela tiden. Vad vill jag? Vilka principer vill jag leva efter? Eller… egentligen har jag nog koll på mina principer, men jag har haft förbluffande svårt att formulera dem, trots att jag funderat mycket på saken under året.

Samtidigt har jag tänkt att det nog är en bra grej att låta vara en process, att även om jag inte lyckats bestämma mig för en färdigformulerad och principiell livsdevis, så händer det saker just för att jag går omkring och funderar på saken. Men hur många gör sånt idag? Någonsin? Vad skulle hända om vi gjorde – och vad händer egentligen med oss när vi inte…?

Kaffet är urdrucket, en ny inbeställd. Mot bättre vetande en cappuccino med extra espressoshot. Den smakar mjölk, surprise. När ska jag lära mig?

Hm. Var var jag? Var började jag?

Jo, psykologitentan. Den är alltså inlämnad och jag kunde samla ihop hela den nådiga luntan med psykologilitteratur från skrivbordet och bära tillbaka till bokhyllan. Det är normalt sett en behaglig symbolhandling efter ett avslutat kursrace – men den här gången stack det lite i hjärtat. Jag är inte redo. Min examination kommer säkert att bli godkänd, men jag känner mig inte färdig med den här kursen.

Det var en tuff kurs, rent känslomässigt. Den tog upp saker som personlighet, stress, konflikter, kriser och svåra samtal och vår lärare var en beteendevetare från Previa som föreläste med exempel från företag och organisationer där hon varit involverad som konsult. Fantastiska föreläsningar, dynamiskt berättande, engagerande och livfulla. Och omöjliga att värja sig från om man råkade ha varit med om en stor del av de problem och situationer som togs upp. Man kan säga att kursen väckte upp saker som jag hade slumrande inom mig, och det blev till att bearbeta om saker jag stuvat undan inom mig väldigt länge. Det var nyttigt att få en teoretisk referensram till saker jag tidigare ”bara” sett från insidan. Det hjälper till att utveckla en slags distans – det berömda akademiska helikopterperspektivet. Nyttigt som sagt – men också väldigt jobbigt.

Letar fram ett exempel ur mina anteckningar – ”Organisatoriska stressreaktioner”, alltså ett avsnitt om vad som händer om en hel organisation eller grupp i en organisation lider av stressymptom:

minskad arbetsglädje
sjunkande prestationer
samarbetssvårigheter
missnöje och frustration
vi-mot-dem inom gruppen
mobbning
personalomsättning
tigande
revirtänkande
blockerad inlärningsförmåga
sjunkande arbetsförmåga
otrygghet
misstänksamhet
ryktesspridning
minskad kreativitet
avståndstagande
konflikter
låsta regler/inga regler
lägre initiativförmåga
kommunikationsproblem

En lång lista. Har ni någon gång varit i en sådan grupp – en som uppfyller hela listan? Arbetsgrupp eller i något annat sammanhang? Det har jag. Det är en sorglig historia. Alla de där ”symptomen” hänger liksom samman, det ena ger det andra och karusellen snurrar snart nog så fort att ingen ser mycket längre än vad de nu råkar ha att klamra sig fast vid. Till slut glömmer man hur det var när det var bra – minns inget annat än det man klänger sig fast vid, märker inte ens att världen är en vansinnigt snurrande karusell av allt det där som står i listan.

Men jag har också varit i grupper som varit det rakt motsatta. Där dynamiken på något magiskt vis lyft var och en av gruppens medlemmar över vars och ens individuella ribba, utan att någon behövt känna sig otillräcklig eller i behov av ytterligare bekräftelse – utöver glädjen att vara en del av det som händer i gruppen. Det är… vackert. Jag kan inte komma på något bättre ord. Det är vackert och ja, en säregen slags magi när det fungerar.

Jag tänker att det är en styrka att ha båda världarna i minnet, det goda och det ”onda”, det fungerande och det trasiga. Det sorgliga och det magiska. För att kunna bygga vägar från den ena platsen till den andra, måste jag ju kunna se dem båda klart – jag måste ha varit där.

Nu har jag skrivit åtminstone nästan halva dagen, och ryggen ryter åt mig att röra på mig. Utanför skvalar regnet – på tvären i den friska vårvinden. Nästan som hemma för en skåning.

***

Planen med avbrottet var att gå ut i ”friska luften”, få i mig lite lunch och sedan leta upp ett nytt café där jag kunde fortsätta skrivprojektet. Men efter lunchdejt med maken drabbades jag av ett anfall av ”sunt förnuft” och beslöt ägna eftermiddagen åt att göra nytta, genom att hämta barn och göra ärenden – som att hämta glasögon och handla gummistövlar. Ack min arma idiot… Där rök den eftermiddagen, kan man konstatera – såhär 10 timmar senare, då jag nyss lyckats få en lugn stund att sätta mig ned igen… Hm.

Så hur gick experimentet då? Några analytiska slutsatser? Mja, alltså – du läser ju det här, alltså har jag väl någonstans godkänt resultatet. Det är ju inte så att jag hann tömma hjärnan med den här lilla, om än långa, texten – långt därifrån. Fast jag känner mig heller inte som en vandrande mental tryckkokare redo att explodera – och det är då en välsignelse.

Fast huvudet är fortfarande fullt – för att inte tala om alla de många långa kilometrarna med utkast jag skrivit på sistone men aldrig fått tillräcklig ordning på för att lyckas publicera… Det lär, med andra ord, komma mera. Stay tuned!

Om lärande, dialog och tillfällig sinnesförvirring

Den mest intressanta boken just nu – möjligen extra intressant eftersom jag inte har den ringaste aning om hur jag ska kunna använda den i någon form av konkret arbete, vare sig i kursarbetet eller senare – är den jag nämnt tidigare: Ledning och förståelse (Bokus/Adlibris). Jag tror att den möjligen gör med mig det den handlar om, nämligen får mig att skifta förståelse av förståelse, lära mig något om lärande, reflektera över reflektioner. Very meta – men jag gillar ju sånt.

Senaste veckan har varit en frustrerande vecka. Jag har skrivit – tro mig, jag har skrivit många mil av texter tänkta för bloggen, men det har blivit texter som bara gått i cirklar utan att jag lyckats få dem i mål.

Vad fan har flugit i mig? har jag tänkt. Varför kan jag inte skriva om det här? Om allt det som faktiskt rör sig i huvudet just nu, om det jag läser, om det jag lär mig. Det är ju hur spännande som helst – och jag tänker ju så bra när jag skriver. Varför har jag så svårt att formulera det jag ändå tänker mest på? Sätta ord på det abstrakta brukar ju vara det jag kan bäst?

Sen slår jag upp den där boken, hamnar några sidor längre fram än jag senast slutade, och läser det här:

”När människor utvecklat en ny förståelse av t.ex. en uppgift eller en roll, kommer de under en period att arbeta långsammare än de gjorde med sin tidigare förståelse. De /…/ måste ägna mer energi åt att reflektera kring möjligheter och pröva angreppssätt som de inte varit vana vid.”

Jaha. Så det är det jag håller på med? Jamen, jo… Så kan det ju vara, förstås.

Strängt taget är det ju själva reflekterandet jag vill göra här. Inte nödvändigtvis presentera färdiga, genomanalyserade artiklar, preparerade för läskonsumtion, utan texter från processen, från min process – där jag befinner mig. Det är sant, och jag har onekligen tänkt väldigt bra när jag skrivit de många milen av text jag skrivit den här veckan. Det är bara det att jag är ju också någonstans skribent till yrket, och känner mig inte riktigt bekväm med att släppa ifrån mig texter som inte är… ja, färdiga. Trots allt.

Hm. Jag tror bestämt att jag har byggt mig ett litet moment 22 här…

(Och sen bestämde jag mig för att inte fylla bloggen med skräptext bara för att fylla den med något, och får väl anse mig avhoppad från #blogg100-loppet för i år. Mest troligt för alla år. Det är bara inte min grej, det där.

Vi har alla olika ambitioner och mål med det vi gör. För många är det säkert ett mål i sig att skriva, skapa text, uttrycka – och sedan är det klart. För mig är texten bara förarbete, startskott för det verkligt spännande. Samtalet, dialogen – lärandet. Det är det jag vill åt. Men det är ju inte så det funkar idag.

Mina försök att inleda dialog med andra Blogg100-skribenter har resulterat i två saker: Tystnad (deras) och förvåning (min). Folk vill bli lästa, få trafik till sin sida, nya följare, många sidvisningar – bra statistik. Men så snart ett inlägg är postat är det färdigt, och skribenten börjar fundera på nästa postning.

För mig är det där symptomatiskt. Vem har tid att lyssna på vad andra säger, vi är ju alla upptagna med att tänka ut vad vi själva ska säga härnäst. Och jag är motvalls som vanligt, för jag vill verkligen inte det där längre. Ett tag tyckte jag att det var lite spännande – att kunna publicera sig, nå ut, bli läst! Men nu är det gjort. Såå 2014. Eller… ännu äldre egentligen. 2008 kanske…?

Men i alla fall: Blogg100 2015 blev ett kort kapitel för mig. Jag ser det inte ens som ett avhopp, jag ser det som tillfällig sinnesförvirring att jag ens startade.)

Boken fortsätter med att det är lätt hänt att man förkastar sin nya ”förståelse”, den nya kunskapen man fått men ännu inte riktigt hunnit göra till sin, och tycker att ”det gick ju bättre när jag gjorde som jag brukade”. Och så går man tillbaka och gör så. För att det går fortare, kräver mindre ansträngning, möter mål och förväntningar enligt modellen ”good enough”.

Det enda det gamla ”good-enough”-sättet inte gör är att leda vidare. Vi når det mål vi föresatt oss – men aldrig längre.

Lösningen är givetvis att vara medveten om att det fungerar så här, acceptera fasen av reflektion och ”applicerat lärande” – och i bästa fall försöka underlätta den där första omställningen genom att finnas där som bollplank och reflektionsstöd. För det är ju det ”omställningen” går ut på – att man behöver få det nya perspektiv man fått att passa in på rätt plats – både hos en själv, och i det jobb man ska göra, om det så bara handlar om att skriva blogginlägg om det man lär sig i ledarskapsutbildningen.

Det fina i kråksången med att ge tid och utrymme för reflektion och tankebollande är ju att även den som ”bara” agerar bollplank kan råka att lära sig något, eller få sina invanda cirklar en smula rubbade på kuppen. Och det det gör – såvitt jag vet – inte heller ont.

***

Överhuvudtaget tror jag att dialog är ett underskattat verktyg för ungefär allting. Men det får vi tala mer om i ett senare inlägg.

Kurslitteraturen är visst på samma spår som jag

Jag ligger uthälld i soffan snarare än i något som skulle kunna liknas vid sittande ställning, och verkmästarn i Huvudkontoret har egentligen redan tackat för sig och gått hem för dagen, men en kort liten tanke ska jag skriva ner i alla fall – mest för att det var så lustigt att jag snavade över den just idag.

Igår skrev jag ju om att jag tycker ensambloggandet känns stagnerat och ”gjort”, att jag längtar efter något som leder vidare – till något nytt.

Idag läste jag i en av böckerna till nuvarande kursen: ”…när vi reflekterar på egen hand sker det inom ramen för vår befintliga förståelse. För att vi ska kunna frigöra den låsningen behöver vi oftast någon impuls utifrån.”

Och det är ju faktiskt precis det jag skrev om igår. Mitt reflekterande på egen hand sker – förstås – inom ramen för min befintliga förståelse av verkligheten – men jag börjar faktiskt själv att känna att det är lite trångt innanför det där pannbenet, och att jag skulle behöva någon ”impuls utifrån” för att röra om bland allt jag annars bara tar för givet.

(Boken heter för övrigt Ledning och förståelse (Bokus, Adlibris) och är en rätt flummig historia. Fast jag tycker nog att den är flummig på ett intressant och tankeväckande sätt, i synnerhet om man gillar sociologiska flummerier. Och det gör ju jag. Jag är väl mer tveksam till hur jag ska kunna applicera bokens teorier på kursens rapportprojekt, men det är ju en annan sak.

Den handlar om ledarskap, men också om mänskligt lärande och utveckling, och om hur vi ser och förstår världen omkring oss. Författarna citerar bland annat Peter Gärdenfors som jag kommit i kontakt med i samband med diverse kognitionskurser. Och då kvittrar det lite extra i mitt nördiga inre – när kunskaper från olika håll smälter samman, visar paralleller och applicerbarhet på helt olika områden.)

En annan tanke ur den där boken är denna: 

”…ju större frihet ledare och medarbetare har att välja handlingssätt, desto större utrymme blir det för personernas oreflekterade grundantaganden och preferenser att få genomslag i handlandet.” 

Klura på den ett tag. Jag återkommer!