Ett steg närmare vansinnet

Så är det då gjort. Det vansinniga steget taget. I höst blir jag deltidsstudent igen, trots en arbetssituation jag inte skulle önska min värsta fiende (om jag nu haft en). Kursen är en B-kurs i sociologi, på distans och halvfart.

Jag tänker att jag kommer behöva utmana mig själv att vara energieffektiv, snarare än söka spänning och nya vinklar – välja de kanske något mer enkla vägarna. Låta tidigare litteratur vägleda och informera senare arbeten, snarare än gå min egen nyckfulla nyfikenhets väg och behöva börja om från scratch med ny litteratur. Jag behöver vara lite mer pragmatisk än jag varit tidigare. Sträva efter att göra saker lite lätt för mig. Ta mig över ribban med lite mindre högtflygande marginaler, ju mindre dess bättre.

Men jag hoppas att det också ska bli kul. Jag har saknat lärandet. Det är en del av mig – även när det innebär hårt arbete. Att arbeta hårt UTAN tillräcklig utväxling i form av lärande och utveckling, är bara utarmande och tärande. Lärandet är det som ger energi, även om det också kräver insats och arbete.

Kurslitteraturen jag skrev om tidigare i våras visade sig vara från en inaktuell kursplan (som universitetet fortfarande har upplagd på sin webb), men jag har i alla fall EN bok med mig av den kommande kurslitteraturen: Den sociologiska blicken av Randall Collins. Det är en trevlig, semestervänlig introduktionsbok i att tänka sociologiskt (vilket väl är titeln på en annan sociologiklassiker – Goffman…? Berger…?), utifrån vissa grundläggande utgångspunkter. Jag tror att första delkursen är en allmän introduktion – vilket är begripligt utifrån min egen ingångsvinkel: Jag kommer från ett 4-årigt ledarskapsblock, vari en termin tillgodoräknas som sociologi, men egentligen inte kan urskiljas ur helheten av ledarskaps- och organisationskurser. Men hur motiverar man en ny introduktion på B-nivå för de studenter som kommer direkt från A-kursen…?

Efter det kommer en kurs som handlar om arbetslivssociologi, och som har en huvudbok som handlar om ”Precarious lives” och otrygghet i arbetslivet i rika demokratier – dvs hur otryggheten vävs in i moderna anställnings- och arbetsformer, så att ett nytt ”prekariat” skapas. Intressant, men lite svårrelaterat för en som arbetar i offentlig sektor och sannolikt kommer att fortsätta med det.

Därefter en metodkurs (hu) och B-uppsats – det är här mitt eget ansvarstagande behöver komma in i bilden. Kan ju få svårt att hitta uppslag att utforska prekariatet inom statlig sektor, men kanske kulturella ritualer inom den myndighet jag arbetar inom? Eller vad brist på gemensamma ritualer får för konsekvenser för meningsskapande och gemenskap i större organisationer med stor verksamhetsdiversitet? Vi väl se.

Att överväga vansinnet

Någonstans är det väl en mänsklig rättighet att ta egna beslut om sitt liv – till och med att ta dåliga, eller vansinniga, beslut. För att man kan. För att man är människa. För att ”rationell man” är en myt. Vi är inte rationella, vi är känslovarelser, hur mycket vi än försöker dölja den saken (särskilt när vi ”är bland folk”, i en eller annan mening).

”You don’t have a soul. You are a soul.
You have a body.” Källa: Okänd

Och även själar behöver näring, så är det. För den sakens skull behöver vi ibland göra irrationella, dåraktiga, oförnuftiga, okloka och vansinniga val. För att själens näring inte kommer från det rationella och förnuftiga – snarare tvärtom. Jag tror möjligen att för några av oss är detta kanske mer avgörande än för andra. Kanske. Jag vet ju inte hur det är att vara någon annan, men jag ser folk som verkar finna balans och harmoni i en inrutad och händelselös tillvaro som skulle ge mig näringsbrist och andnöd. Jag vet inte hur de gör – begriper inte – men tänker att de måtte vara av någon annan sort än jag, helt enkelt. För dessa individer kanske minusfällan (se föregående inlägg) inte är någon fälla, utan bara… en rationellt hållbar livsform…?

Allt det här låter bra, inte sant? Genomtänkt och klokt och välgrundade motiveringar. Näring = nödvändigt, det är ju till och med fullt rationellt. Förnuftigt rent av. Men vansinnet jag överväger är att återuppta mina studier, efter 3 års uppehåll. Det ÄR ett vansinne, även om det går fint att rationalisera kring det.

Det rationella argumentet är att det är en meningsskapande och därmed näringsgivande ”plusfaktor” i livspusslet – att befinna sig i lärande, utveckling, rörelse. Sen är det också är en krävande hobby i termer av tidskonsumtion, och därtill tärande i termer av adderat stillasittande utöver ordinarie arbetstid. Förstås.

Men guhjälpemig, jag överväger detta vansinne… För skojs skull. För kicken i att lära och utvecklas. För nyfikenheten. För att det jag jag känner igen mig i är det som reflekterar över och analyserar hur mänskliga mönster bildar samhällen, organisationer, relationer – inte bara attesterar, följer upp och rapporterar. Jag måste få göra båda. Jag måste få båda sidor att hänga ihop, bilda helhet – inte halvhet. Men vansinne är det.

Och så är det förstås det där med att motstå en smaskig litteraturförteckning…

Reflektion efter kurshelg: Vikten av det som händer utanför bild

På väg från Växjö efter en något förkortad kurshelg, men känner ändå att mötet med mina kära kurskamrater gett mig precis det jag behövde just nu: Tid för gemensamma reflektioner – dialog, spegling och perspektiv. Vi är ett litet järngäng som hängt ihop sedan hösten 2014, som kämpat tillsammans under hittills 6 och en halv termin. Dealen heltidsjobb + halvtidsstudier är ingen barnlek, men många gånger är det just vår samhörighet som gör att man orkar vidare när batterierna känns tomma.

Samtidigt har vi vid de senaste tillfällena fått nytillskott i gruppen, personer som påbörjat utbildningen före oss och sedan tagit studieuppehåll och nu kliver på igen. Vi är sista årskullen och har inte den möjligheten, utan utgör själva lite ”last chance saloon” för den här utbildningen. Särskilt glädjande har det varit att dessa personer kommenterat att det varit så lätt att kliva in och släppas in i gruppen, mötas av nyfikenhet och öppna armar/sinnen.

Jag tänker att den andan vi har i vårt ”järngäng”, den vill jag alltid ha omkring mig, var och hur jag än jobbar. Den är vad vi pratar om när vi pratar dynamiska och kunskapsintegrerande team. Vi är en hemmabas, en social ”plats” för återhämtning, reflektion och ”utandning”. Därifrån går vi ut och jobbar, individuellt eller i mindre grupperingar. Det behövs ingen ledare, vi leder alla där det behövs och när vi har ett ledarskap att erbjuda. Ofta handlar det om var vi har erfarenheter eller kunskaper att dela med oss av, då blir det naturligt att kliva in och ta den rollen. Det är inget vi behöver snacka om, det sker naturligt. Ingen känner sig förbisedd för att inte ”få leda” i något sammanhang, utan rollfördelningen sker på grundval av respekt och nyfikenhet – vad kan jag få lära av den här personen?

Jag har under de senaste månaderna fördjupat mig i teorier kring teamdynamik och lärande organisationer. Jag ser att man många gånger har en väldigt ytlig förståelse av det här, ute i organisationer – att man inte riktigt problematiserar vad det innebär och därmed nöjer sig med en rätt icke-optimal nivå.

(Detta fick vi för övrigt lära oss på föreläsningen igår är typiskt för ett ”processinriktat” strategiperspektiv. Jag personligen väljer snarare att arbeta utifrån ett ”systemteoretiskt” perspektiv, där man zoomar ut ytterligare och betraktar den sociala och kulturella helheten som en grundläggande förutsättning för teamets utveckling och arbete.)

Jag lämnar Växjö för denna gång; stärkt, inspirerad och fylld av tacksamhet för plattformen och den mentala boost det är att få tillbringa tid och reflektioner med mina fantastiska kurskamrater. Jag tror att mycket av vår utbildning (eller ”bildning”…?) i ledarskap och organisationsutveckling ligger i det som sker utanför lärosalar och uppsatsarbete, dvs det som utvecklats i våra samarbeten och dialoger vid sidan av kursarbetet, ”utanför bild”.

Blogg100, dag 20: Mental mjölksyra

Det är som en pendelrörelse, beslutet att plugga halvfart utöver heltidsjobb. Eller motivationen för det där beslutet, rättare sagt. 

Det är inte så att jag ändrar mig egentligen, jag vet varför jag gör det jag gör och jag står fast vid det jag bestämt mig för. Men herregud vad jag önskar mig tid att bara kunna få vara lat ibland… Slippa ha dåligt samvete för helger då jag bara inte orkar läsa en rad, slippa ha framförhållning och kalkylera med hur mycket tid jag har/kommer att ha fram till det ena eller andra seminariet, hur långt jag måste ha hunnit jobba i varje vecka för att ligga i fas med deadline. Ha råd att vara lite slarvig med min tid.

En pendelrörelse, som sagt. Ibland har jag flow och det går hur bra som helst – ibland… Jag har aldrig sprungit ett maratonlopp (ärligt talat aldrig sprungit längre än 5 km), men jag föreställer mig att det här är lite som kampen mot mjölksyran under ett maraton. Man kommer in i en andra andning och tröttheten/mjölksyran försvinner, ger en utrymme att andas, leva och till och med flyga fram. 

Och sen slår den till igen, när man minst anar det och inte har något att sätta emot. Mjölksyran. Tröttheten. 

Just nu är en sån period, när jag känner hur jag går på batteriångor och ren vilja. Jag har en halv inlämningsuppgift och en uppsats kvar att skriva, sen är det sommarlov. 74 dagar. Bit ihop nu. Kör. Lite till. Inte ge upp nu. Inte när du kommit så här långt. Lite till kan du. Lite till. 

Blogg100, dag 4: Reflektion över en gruppövning

Idag ersattes den förväntade föreläsningen med en dynamisk gruppövning. Det var en överraskning för oss alla – efter närmare tre år på utbildningen var det första gången vi var med om något liknande. När vi kom in i morse inledde föreläsaren med att tacka för att vi kommit in såhär på lördagen, men att det kommit fram en möjlig lösning på företagets prekära ekonomiska situation. Vi skulle dela in oss i två grupper och utarbeta varsitt offertcase att sälja in till en kund, och den grupp vars case kunden valde skulle kanske kunna få behålla sina jobb på konsultföretaget. Därifrån utvecklades dagen, mycket dynamiskt och med ständigt nya instruktioner från ledningen/kunden. 

Jag blev – såklart – inslängd i en projektledarroll, vilket jag tyckte var lite synd. Det finns så många mer erfarna i gruppen, och är det något jag saknar i vardagen är det inspiration och förebilder. Tycker alltid att jag hamnar i bambi-på-hal-is-situationer som jag får reda ut bäst jag kan improvisera. Någon gång ibland skulle jag vilja få bara delta, se hur andra jobbar och dra lärdom av det. Lite egosyfte där, när jag väl egentligen borde vara tacksam för alla möjligheter jag får att lära genom att göra. Men ändå. Att få syn på sina egna svagheter är jättenyttigt, men det leder ofta till loopen: ”Okej, det här gick åt helvete, det får jag göra bättre nästa gång. Men HUR…?”)

Såhär i efterhand sitter jag och reflekterar och inser att jag egentligen vet ganska väl var mina svagheter ligger, vad jag behöver jobba på. (Och egentligen är det väl där jag skulle behöva de goda exemplen och andras erfarenheter… lära av andras styrkor, inte bara av egna svagheter.)

Det jag vill utveckla är:

  • Förmågan att leda gruppprocesser. Där känner jag mig ganska fumlig och osäker – även om jag vet i teorin vad som behöver hända och göras. 
  • Förmågan att (leda processen att) analysera problemet; skapa gemensam förståelse och struktur i uppgiften, så att alla i gruppen är med i matchen – även om uppdraget från början är otydligt. För det är det ju nästan alltid, otydligt och öppet för tolkning.

Vilken tur att jag har utvecklingssamtal på onsdag och dessutom råkar veta att det här ligger i linje med organisationens kompetensplan. Det kan till och med vara så att jag nyligen har lagt fram förslag på läraktiviteter också… Proaktiv, c’est moi!

Något jag är stolt över:

  • Att jag tog upp och gav konstruktiv feedback till en person i gruppen som det uppstod en rollkonflikt med (och hon till mig) – och i vår gemensamma diskussion efteråt blev det uppenbart hur man kan skapa samarbete från en sådan konflikt. Jag vågar tro att både jag och den andra personen fick något med oss därifrån, och det känns jäkligt bra. 

Diskussionen efter övningen blev ett tydligt exempel på vad en ”feedbackkultur” faktiskt innebär. Att man utifrån sina olika perspektiv analyserar en situation för att komma fram till vad som vad bra och vad man ska göra annorlunda nästa gång. Vi upplever situationen olika och agerar utifrån det, men feedback hjälper till att fördjupa bilden av vad som händer – och nästa gång kan vi agera både utifrån vår egen upplevelse och den djupare förståelse vi fått genom feedbacken. Feedback handlar inte om att tala om hur andra ska göra, utan om att belysa en situation från olika perspektiv – och det där blev oerhört tydligt vid övningen idag. 

(Och efter idag har jag fått förnyad energi att försöka jobba fram en feedbackkultur på jobbet – för det var en häftig upplevelse…!)

Vad jag tar med mig:

  • Målmedvetenhet att hitta sätt att utveckla de delar jag känner mig osäker i
  • Förnyad tro på teamkultur och feedback

Samtidigt: En grej vi pratade om igår var att tvärfunktionella, dynamiska och flexibla team ofta präglas av svaga organisationskulturer, och att sådana team präglas starkare av subkulturer. Identifikationen ligger inte i teamet, det är bara en arbetsgrupp. En sak jag brottats med på jobbet är att bygga kultur i en sådan teamorganisation. Nu inser jag att det kanske inte är så konstigt att det varit så svårt. Stark kultur bygger på homogenitet, medan dynamik fordrar heterogenitet. Det man arbetar med är diversiteten och rörelsen i gruppen, och då är det direkt kontraproduktivt att försöka skapa ett socialt ”kitt” som håller ihop de rörliga delarna. Frågan är vad som då utgör ”teamkulturen” – eller motorn i teamarbetet? Spontant skulle jag säga uppdraget och yrkesstoltheten, men jag vet inte hur typisk jag är för teammedarbetare generellt. Något att forska vidare i.

***

Jag tycker egentligen inte att det här är en bloggtext. Alls. Men om jag nu har begränsat med tid och ändå en ambition att ägna mig åt bloggen varje dag i någon utsträckning, så får den helt enkelt rymma den sorts texter jag just då behöver skriva. Reflektioner som är relevanta för mig, just då. När jag först började blogga beskrev jag bloggen som ett privat anteckningsblock som råkar ligga öppet för dig och andra att bläddra i. Så får det bli nu också. Med andra ord: Ingen målgruppsanpassning, ingen varumärkesstrategi att fylla med ”bite-sized content”.  Här serveras halvtänkta tankar, works in progress, sändarens perspektiv. Det blir som det blir – åtminstone for now.

Kanske utkristalliseras under resans gång något mer publiktillvänt sätt att skriva om det jag gör och reflekterar över – kanske inte. Vi får se. Jag har länge velat skriva mer om min utbildning och mitt arbete, men inte hittat formen. Nu kör jag igång utan någon direkt plan – för att komma igång och få lite referenspunkter. Jag vet inte hur bra det är eller blir, men det är i varje fall bättre än att inte komma igång alls.