I måndags var jag på tyskalektion igen – som alla måndagar. Det handlade om verben ”duzen” och ”Siezen”. Det vill säga – om när, hur och under vilka förutsättningar man får dua, respektive måste nia den man talar med. Det var en intressant lektion – kanske inte lika spännande på det rent språkliga planet som på det socialantropologiska…!
Jag förklarade att i Sverige är alla människor du med varandra – utom kungen. Jag sa att jag kanske möjligen kunde nia en mycket gammal person, men att många människor också tar ett ”ni” som en ren förolämpning och en antydan om att de är uråldriga reliker från de svunna tider då det var kutym att nia de äldre. Hela klassen nickade – men såg bekymrat på den till kurskamrat förklädda barbaren som just uppenbarat sig framför dem.
Det var inte första gången jag tänkt på (och varit djupt tacksam för!) den kulturrevolution vi genomgått i Sverige sedan slutet av 60-talet eller början av 70-talet; sen gravt underskattade du-reformen! Det kanske mest fascinerande med denna ”språkliga revolution” är hur snabbt den kommit att bli en naturlig del av vår kultur – en generation bara. Hos personer i mina föräldrars generation, människor födda på 40-50-talen, kan man se en viss kvardröjande osäkerhet – ofta i situationer där man på ett eller annat sätt upplever sig stå med mössan i hand – exempelvis i jobbansökningar, brev till myndigheter eller liknande ”officiell korrespondens”. Men även den osäkerheten är på väg att nötas bort.
För mig är markerar ett ni-tilltal ett klart avståndstagande. Det är att hålla mig på armlängds avstånd, och får mig att känna mig – decimerad. Avpersonifierad, anonym, ansiktslös. Och oviktig.
Oftast kommer ”ni-angreppen” i form av usel direktreklam: Jag tilltalas ”fru/fröken Eva Jenny Ulrika osv”. I säljtexten är buzz-orden understrukna med blått, för att jag med min begränsade ingelligens ska förstå vilket OTROLIGT FÖRMÅNLIGT ERBJUDANDE jag blivit utvald att ta del av… DÄR blir man niad som svensk. Är det någon som uppskattar det? Jag har svårt att tänka mig det, faktiskt. Och jag är rätt säker på att det är ett oskick som kommer att försvinna, snart, snart…
Jag har kurskamrater från nästan hela världen – Europa är klart underrepresenterat, vilket är både skojigt och lite komplicerat… Annorlunda språkstrukturer gör att man fastnar på helt olika saker – som svensk har jag det ganska enkelt, jämfört exempelvis med en kines eller togoles (?).
Men igår var det jag som var den uppenbara minoriteten i diskussionerna. Alla de övriga kursdeltagarna verkade rörande överens om att niandet är en självklar fråga om att visa respekt. Till och med läraren var noga med att flera gånger spänna ögonen i mig och särskilt understryka att man i tveksamma fall måste fråga, inte utgå från att det är okej att säga du.
Fast inte ens fråga får man göra hur som helst. Frågan om ”Wer darf das Du anbieten?” alltså ”Vem får erbjuda du-tilltal?” ägnades en lång stund av lektionen. Läroboken gjorde det hela ganska omständligt, genom att måla upp scenarier och rollspel och guvetinteallt. Men om man, som jag, väljer att se hela ni-traditionen som en version av ”hackordning”, så är det mycket enkelt: Det är förstås det ”högsta hönset” i sammanhanget som får erbjuda sig att avstå från att bli tilltalad med Sie/ni.
Ett exempel som jag tyckte var intressant – inte minst mot bakgrund av ”mössan-i-hand”-situationen som jag skrev om tidigare:
Frau S (54) är nyanställd och hälsar för första gången på sina nya kollegor: Frau A (27), Frau B (38) och Frau C (45). De tre yngre kvinnorna duar varandra på jobbet och har gjort i flera år. Men trots att Frau S är ”ny på jobbet” är det hon som måste erbjuda du-tilltal i relation till sina yngre kollegor. Och om hon vill bli niad måste hon bli det.
Plötsligt ställs allt jag trodde jag lärt mig om gruppdynamik och företagskulturer på ända. Här gäller andra regler – och de är betydligt mer formella än jag tror att någon skulle acceptera i Sverige. Åtminstone inte sedan 70-talet…!
***
Jag fick också en känsla av att hela klassen tolkade min förklaring av svensk sed som att vi ständigt går omkring och tilltalar varandra respektlöst och ohövligt, och det var fascinerande för mig. För mig är ju det naturliga att man uttrycker respekten som vänlighet och tillmötesgående – oavsett tilltal. Jag vet också att jag inte är ensam bland svenskarna här om att reagera på den tyska kulturen – att det är så viktigt att säga/göra RÄTT, följa koden, men att vänlighet och omtanke inte ens kommer i närheten av agendan.
Jag tänker att kanske är det så att just eftersom vi rationaliserat bort den formella respekt-formen ur språket – så har vi behövt utveckla andra sätt att uttrycka nyanserna i det sociala spelet? Kanske själva det sociala spelet har utvecklats genom att reglerna ändrats? Jag vet inte. Men under lektionen igår blev det så uppenbart att det här handlar om mer än bara språklig kutym, att språkbruket speglar djupare kulturella/sociala mönster än så.
Av alla kulturkrockar jag upplevt sedan vi kom hit tror jag att detta – med olika uttryck – är den starkaste, den jag skulle ha svårast att anpassa mig till… och som jag uppriktigt sagt inte vill anpassa mig till. Jag kan givetvis följa seden när jag är här, det gör jag redan – även om jag är rädd att glömma, bara för att det inte sitter i ryggmärgen. Men jag gör det som en charad, ett teaterspel – medan jag innerst inne är ganska stolt över att komma från en kultur där respekten uttrycks på andra sätt.
***
Jag brukar inte betrakta världen i termer av ”maktstrukturer” – men här blir jag tvungen att göra det, det är inget annat det handlar om. Hur språket befäster – och cementerar – hackordningen.
Jag kom mig aldrig för att ställa frågan om vad som skulle hända om en kvinna och en man möts, jämnåriga och ingendera den andres chef, vem som i den situationen skulle få ”das Du anbieten”. Är jag på rabiat humör på fredag kanske jag frågar då – fast i så fall måste jag nog komma ihåg att ta med mig en kräkpåse – för säkerhets skull.
För jag är ganska övertygad om att det formella svaret blir att ”det beror på situationen” och ”vad som faller sig mest naturligt” – samtidigt som jag är lika övertygad om att i praktiken är det är mannen som föreslår du-tilltal, inte kvinnan. För att det är det som faller sig mest ”naturligt” i en kulturell kontext som bygger på ”den gamla hederliga traditionen” att göra skillnad på folk och folk.
Så – nästa gång du vänligt och självklart ”duar” en främling, din chef eller svärmor… Gör dig lite, lite medveten om att du just där och då faktiskt åtnjuter en slags frihet som inte alls är självklar överallt, utan tvärtom ganska unik. Och värdefull!