Semesterrepriser, avsnitt 8: Kära du-reform

Om det är något jag lärt under årets språkstudier, så är det att det finns mycket få bergsäkra svar inom språkvetenskapen. Svaret är nästan alltid ”det beror på”. Skulle jag skriva den här texten idag, skulle jag antagligen formulera den något mindre spetsigt, och med lite fler garderingar – men kontentan kvarstår. Jag tycker att du-reformen är något att vara stolta över, och rädda om. Det är inte finare att nia, och ingen blir finare av att bli niad. Låt oss istället bara vara du och bror med varann, och låta tyskar och andra krångla med ni-former och sociala hierarkier i språket.

En främling inuti

I förra veckan var jag hos barnläkaren med min son. Han konstaterades ha öroninflammation, men läkaren ville vänta med antibiotika (inte mig emot) och ordinerade istället – håll i er nu – lök. På örat. Nej löken på örat, inte läkaren – fast jag undrade lite, det måste erkännas. Lök på örat, vem har väl hört på maken?

(Det hör till saken att man i Tyskland är omåttligt förtjust i homeopati (eller homöopatie som det heter här, och vilket för svenska öron bara låter ändå mer oseriöst) och ”naturheilkunde” och sådant krafs. Där vi i Sverige har en kvacksalverilag som säger att skolmedicinska läkare inte får ägna sig åt tocken vidskeplighet, anses det i Tyskland vara en extra fjäder i hatten om en läkare hyser förkärlek till homöopatische medikamenten. Jo, en liten aning skepsis kan ni ana från min sida. En liiiiten en. Typ.)

Men hon envisades, och jag tänkte: ”Varför inte?” Pojkvaskern var ju ändå hemma från skolan och låg framför TV:n och drönade, han kunde ju lika gärna ligga och dröna med en lök på örat.

Fast lite skeptisk var jag, så googlade gjorde jag och snart är vi  framme vid skälet till att det här inlägget är sorterat under ämnet ”språkvård”. Det mesta jag hittade när jag sökte på ”lök vid öroninflammation” ledde till forumdiskussioner, och jag betade mig ganska snabbt genom dem för att få en idé om vad folk i allmänhet hade att säga om saken. Jag läste snabbt och slarvigt och tittade inte så noga på vilken slags forum jag var på, eller vilken typ av människor som kunde tänkas hänga där. Sånt krafs var ju heller inte relevant för min sökning.

Men så fastnade jag för ett inlägg. En enda kort rad – ett påstående, en parentes, en inskjuten bisats – och en person dök upp i mitt huvud. En kär bekant, tillika språknörd som jag. Och gissa vad? Det var hen som skrivit meningen. Of all the websites on all the web…

Och då vill jag meddela att hälsokost, naturheilkunde eller annan kroppsvård INTE hör till våra vanliga samtalsämnen. Det bara lät som hen. Och var hen.

Så då måste jag ju fundera på hur individuellt språk egentligen är. Har vi alla så tydliga verbala fingeravtryck? Och är vi alla nördiga nog att läsa av dem, eller är det bara jag som råkar vara lite idiot savant på den fronten? Hur ser mitt eget språk ut – egentligen? Finns det någon möjlighet att få syn på sitt eget språk? Någonsin?

Jag har tänkt många gånger, möjligen skrivit också, att jag alltid önskat mig att få höra svenska utan att förstå språket, för att få höra hur det låter när det bara är ett ljudflöde. Att abstrahera sitt eget språk går ju inte, det är ju ett budskap vi omedelbart och mer eller mindre automatiskt avkodar, vare sig vi vill det eller inte. Nu fick den där gamla språkfilosofiska drömmen sig en individualistisk twist – jag önskar att jag kunde få syn på mitt eget språk, kunna ta ett steg ur mig själv och se det som någon annan skulle se det…

Just nu är innebär kursarbetet textanalyser för hela slanten. Vi använder en bok som mina språkkonsultvänner beskriver som ett standardverk, och som jag mycket väl förstår är det… men som jag inte riktigt bemästrat ännu, trots hårt och idogt arbete. Jag förstår det jag läser, men det är inte direkt så att analyserna automagiskt faller otvunget och spontant från mina läppar bara för att jag läst den.

(Jag är inte så orolig för den saken ännu, för en av språkkonsultvännerna meddelade att ”man får läsa en 8-9 gånger, men sen kommer du att älska den”. Jag ser fram emot det.*)

Men textanalys innebär att verkligen gå in på djupet i en text, på alla möjliga olika plan. Grammatiken, ordvalen, meningsbyggnaden, kontexten, syftet, argumentationen, dispositionen, perspektiven, modaliteterna, temana, kompositionen, bindningstyperna, stilen… Det är språknördens våta dröm, varken mer eller mindre. Om man dessutom råkar vara en skrivande språknörd, är det troligen ofrånkomligt att man åtminstone måste snegla lite smått åt sina egna texter. Hur skriver jag egentligen?

Fast så långt att jag ger mig på att analysera mina egna texter kommer jag inte att gå. Jag brottas redan med skrivblockering, eller åtminstone en påtaglig tröghet i skrivprocessen. (Och ja, jag inser att det inte märks utåt…!) Att sätta mig och fundera på vilka lexikogrammatiska preferenser som styr min textproduktion, och vad det säger om mitt berättarperspektiv och den bakomliggande tematiken hos mina texter, skulle knappast göra skrivprocessen vare sig enklare eller mer kreativ. Men det är lite spännande ändå… Det egna språket är lite av en främling som bor inut i en. Innanför ens eget skinn. Vi kan få syn på varandras, karaktärisera det och till och med identifiera varandra utifrån det… Men vårt eget kan vi inte riktigt uppleva – inte på något direkt och naturligt sätt i varje fall.

Kanske är det just det som är driften att skriva, för oss som skriver. Kanske tänker vi att om vi skriver fort nog, mycket nog, ofta nog, så kanske kan vi till slut överlista naturen och få en skymt…? (Hm. Jag kan inte låta bli att få en bild i huvudet av en hund som jagar sin svans här. Kanske inte den allra mest klockrena liknelse jag kläckt i mina dagar. Eller också var det just det det var…?)

(Å tredje sidan är det givetvis dubbelt. Skulle jag verkligen vilja få syn på mitt språk? Skulle jag kunna analysera det och se det så naket, nedmonterat i satsdelar, nominalfraser och vidhängande skavanker, utan att döma? Tveksamt.)

***

*) Och under de dagar som förflutit sedan jag skrev det första utkastet till den här texten, kan jag meddela att jag närmat mig textanalyskärleken med stora steg. Är nog rent av framme – textanalys är vansinnigt roligt. Och fascinerande. Spännande! Och alldeles… alldeles underbart!

#4

blogg100-logotype-120x102

 

Lägesrapport – mitt i klivet mellan delkurs 1 och 2

Idag ”härarbetar” jag på ett café på stan. Jag tyckte att jag var värd en sån dag efter att ha sprättat tre hemtentor och en visdomstand i förra veckan – utöver att ha brottats med internetuppkopplingen från helvetets nionde krets. Förstå stressfaktorn i att ha ett internet som totalt ger upp (efter månader av ideliga nerkopplingar och nertid, har vi sen en dryg vecka en stabil uppkoppling – men med en hastighet och bandbredd som får sniglar att te sig som de värsta fartvidunder) – när man jobbar som heltidsstudent via internet.

Det är lite som att ha massor att göra på jobbet, men ingen möjlighet att ta sig dit. Tiden går och deadlines står som spön i backen och du springer som en idiot i lägenheten och drar i sladdar, mixtrar med modem, startar om routrar, prövar allt du kommer på. Du ringer operatören, men de är så upptagna med att göra det omöjligt för dig att förklara problemet (genom att prata i mun på dig, inte lyssna, själva prata för fort på det språk du själv talar, fast inte lika fort, eftersom du är en jävla invandrare och såna som svarar i kundtjänsttelefonerna hos operatörsföretaget inte tycker att de behöver ta sådana dig på allvar) att du aldrig ens får fram en formell felanmälan innan de (DE, inte du!) slänger luren i örat på dig. Du skäms att erkänna det, men det har hänt att du gråtit efter sådana samtal – trötta frustrerade tårar över att inte bli hörd, över att bli marginaliserad och bortföst, trots att det är du som behöver support du faktiskt har betalat för.

Men nu är det avtalet uppsagt och vi får en ny operatör och nya grejer installerade om ett par veckor. Tyskar omkring oss säger ”hoppas inte för mycket på kundservicen hos nya företaget, de är likadana allihop” – och jag är lite rädd för att de ska ha rätt. Men just nu intalar jag mig att det ska ordna sig.

Och idag kostar jag på mig att jobba på ett fik på stan. Because I’m worth it. Jag läser en bok om akademiskt skrivande och om att ge feedback på akademiska texter. Förutom att boken får mig att rannsaka och hitta massvis med fel (?) i essätexten jag skickade in igår kväll, inser jag också att jag nog fanimej inte är så dum på det här med att lämna konstruktiv feedback. Det mesta som står i checklistorna i boken gör jag redan. Det känns lite fint att upptäcka nåt man gjort rätt av bara farten, utan att ha ”lärt sig” – även om det sen finns annat att jobba med och utveckla. Jag tenderar lämna kritik som skribent, och det blir lite fel – kritik ska man lämna i egenskap av läsare, inte ta över skribentens roll i någon annans text. Det är ju självklart, men där har jag nog oftast tänkt utifrån ”hur skulle jag ha skrivit den här texten”, och det är ju irrelevant. Faktiskt.

Överhuvudtaget trivs jag bättre än på länge med studierna, det känns att jag är på hemmaplan med det jag läser och lär mig just nu – utan att det för den sakens skull är gammal skåpmat. Jag har gått massor med skrivkurser – men de har alltid känts alltför ytliga. Det här är något annat. Någonstans känner jag att jag saknar tillräcklig grammatisk kunskap, det är min svaghet.

Idag på morgonen har jag sett en kille på twitter ondgöra sig över att han får kritik när han språkpolisar över ”lata jävlar” som respektlöst skiter i ”vårt gemensamt överenskomna språk”. Jag har under terminen lärt mig tillräckligt för att se att resonemanget är för ytligt och snävt för att egentligen vara hållbart, men jag känner mig ännu inte mogen att argumentera emot. Jag ser det och vet att det inte är så enkelt, inte så svartvitt, men håller tyst.

Jag tog upp i kursen för någon vecka sedan att jag känner mig mer språkligt förvirrad efter vår inledande kurs i språksociologi, där vi läst och diskuterat språkliga varieteter och språkutveckling fått inse att ”rätt” och ”fel” är rätt irrelevanta begrepp. Min lärare brast i princip ut i jubel och menade att det innebar att jag faktiskt förstått och tagit kursen till mig. På ett allmänt plan är språk just sådär ”mja, det beror på”, utan handlar mer om vad som funkar i en given språksituation. Och där kanske jag faktiskt har lite nytta av att vara kommunikatör snarare än grammatikkunnig språkvetare – trots allt. Det lär väl visa sig i de kommande delkurserna.

(Många av de käpphästar som språkpoliserna ofta blir som allra rödast i ansiktet över handlar om att skolpedagogiken tenderat upphöja tumregler till allmän lag, utan egentlig grammatisk grund. En av dessa förkastades av en hyggligt ledande språkprofessor redan i en artikel från 1977, så det är inte frågan om någon modern utarmning av språket som de polisiärt lagda belackarna ofta vill påstå. Vilket jag tyckte var intressant i sig – och tankeväckande på åtskilliga plan.)

Men som sagt – just grammatiken känns som min svaga länk, så jag tror att jag ska försöka peta ner någon matnyttig grammatikbok åt mig själv i julklappssäcken i år. Jag har införskaffat Svenska akademiens språklära, men huvva – den är tung!

***

Det känns som om jag bloggar väldigt ostrukturerat just nu. Jag menar – vad handlade den här texten om, egentligen…? Men det får vara så just nu – jag skriver när jag hinner och det blir långt ifrån så ofta som jag skulle önska, och då finns den här uppdämda mängden av tankar som inte fått pysa ut på alldeles för länge. Tro mig – jag håller ändå in hästarna så gott det går för att ni inte ska bli alldeles dränkta i osorterat dravel!

Yster språknörd efter kursintroduktion på Teleborg

Det känns inte som om jag varit i Sverige i helgen, det gick för fort och var för hektiskt inrutat för att jag skulle hinna ta in någon ”Sverigekänsla”. Men eftersom jag helt klart har befunnit mig på Linnéuniversitetets campus Teleborg i Växjö, så måste jag ju trots allt ha varit i Sverige, trots allt.

(För er andra som hyser nostalgiska känslor för universitetsstudier i Växjö, kan jag meddela följande:

  • Olympen heter inte längre Olympen utan Restaurang Kristina. Amäh…!
  • De har inga tonfiskmackor längre!
  • Och jag tror banne mig att helgens upprop ägde rum i samma lokal som Informationslinjens förväntansfulla studenter ropades upp en septembermorgon nådens år 1992. Möjligen salen bredvid, men… Nej, jag tror att det var samma.)

Jag valde min språkpolis-tröja som ”dagens outfit” inför introduktionsträffen. Jag menar, om man nu äger en sådan och någon gång ska använda den, måste det ju rimligtvis vara på en introduktion till Språkrådgivning och textvård. Annars var känslan – till min ohöljda glädje, givetvis – mer nördig än polisiär. Särskilt från lärarnas sida, vilket gladde mig ännu mer. Nördiga lärare är det bästa jag vet!

Från kurskamrathåll höjde jag mest ögonbrynen åt kommentarer såsom ”Oj, går kursen på halvfart?” och ”Oj, är kursen inte slut till jul?”.

(I dessa tider av förfasanden kring ”dagens förflackade ungdom”, kan jag tillägga att kommentarerna fälldes av den s.k. mogna ungdomen – ålderssnäppet över mig, rent av. De yngre ungdomarna i gruppen verkade ha koll på sitt.)

Jag kände mig överhuvudtaget oerhört rutinerad, som redan varit inne och inspekterat skolans lärplattform (och möjligen fnyst en smula åt den, då jag som projektarbete i en tidigare kurs analyserade och designade om en sådan plattform till en användbar variant – man blir som lite skadad…), letat upp var saker och ting ligger, skrivit ut relevanta dokument samt – hör och häpna – införskaffat kurslitteraturen. Värsta distanspluggninjan!

Nej, allvarligt: Kursgruppen består av en högst brokig skara på 17 personer, varav de allra flesta journalister. Det är nästan så att jag önskar att det vore mer ”riktiga” språkvetare, att lära språknördigheter av. Vad jag minns har vi en språkvetare och en översättare, en frilansande pastor, ett par kommunikatörer – och resten journalister. Åldrarna är relativt väl spridda mellan 20-nånting och 40-nånting. Mest kvinnor, vilket var väntat – men det var åtminstone tre eller fyra män i gruppen, så helt ensidigt är det inte på den punkten heller.

Efter föreläsningen åkte jag hem (till svärmor, om vi nu ska vara petnoga) och plöjde de första tre kapitlen i kursboken i språksociologi – ett ämne som oanat fått mitt eget nördiga hjärta att bulta både hårt och ystert. Om hur språk och samhälle flätas samman och smälter ihop, så att de båda påverkar varandra utan att man riktigt kan skilja dem åt – men samtidigt är en maktfaktor, givetvis. Makt finns ju alltid med i bilden när det handlar om samhällen, precis som språket alltid finns med. Fruktansvärt intressant, förstås.

Så… Jo, man får nog säga att det var en rätt lyckad kursstart, faktiskt. Ska bli kul det här!

 

Huk er i bänkan – här kommer språkpolisen!

Sprakpolis

Det här har jag tydligen missat att skriva om här, fast i fredags hojtade jag högt om saken både här och där. Att jag ska bli språkpolis.

Jomenalltså, det blir nu alltså plugg ett år till. Maken har mer jobb här i Tyskland, och jag – jag hittade en utbildning jag inte visste fanns, men som det liksom stod JENNY stämplat med stora blockbokstäver tvärs över: Språkrådgivning och textvård, 30hp. En språkpolisutbildning.

Jag hade till och med t-shirten liggande i en låda i garderoben, fast jag varken been there eller done this förut. Jag fick den av Lotten Bergman som tack för att jag fotograferade hennes framträdande på en språkkonferens för flera år sedan och sedan dess har den legat där i garderoben och bidat sin tid.

(Jag brottas lite med mig själv om huruvida jag ska våga ha tröjan på mig under kursuppropet i september. Det vore en finfin ice-breaker, helt klart… Men ändå? Törs jag…?)

Lite nervös är jag – förkunskapskravet för kursen var 30 hp språkvetenskap alternativt kommunikationsvetenskap. Jag har det senare – men exakt 0,0 hp i egentlig språkvetenskap. Fråga mig vad presens particip innebär och jag ger dig min bästa imitation av en fågelholk. Hm.

Sen är ju språkpolisbegreppet i sig en smula missvisande – för är det något jag inte vill eller kommer att bli, så är det en pekfingerhöttande, batongviftande språkpolis. En väsentlig motivation för mig att läsa den här utbildningen är min svåra allergi för den där batongviftande sorten. Ni vet de där språkpoliserna som inte har tid att lyssna på vad man säger, för att de är så upptagna med att märka ord?* Få saker i världen provocerar mig mer – det är en livslång hang-up.

Min ambition är att förkunna klarspråk och retorisk disposition utan att gå folk på nerverna. Det är lite som med allt annat: Om du har något viktigt att säga, men säger det på fel sätt, kommer folk att irritera sig på det du säger – oavsett hur viktigt det är. Det gäller språkpoliser också. Mästra och märk ord och bete dig som en äckeldryg besserwisser med ditt kunnande, och resultatet blir att folk börjar fnysa åt klarspråkstänkandet i sig.

Då kan du stå där med din tvättade hals, skägget i den berömda brevlådan och all kunskap i världen om meningsbyggnad och vådan av särskrivningar – och undra varför ingen lyssnar. Och varför språkfrågan blir allt mer marginaliserad.

För marginaliserad är den. Jag vet inte hur många gånger jag fått ta på mig krigsmundering för att dra ut i kamp mot maskinöversättning av texter avsedda att användas i verkligheten.

Projektledaren: Jamen, Google Translate blir ju jättebilligt, och vi måste ju tänka på budgeten…
Jag: [morrar dovt]
Projektledaren: Okej, okej, jag ger mig!
(Citat fritt ur verkligheten. Nästan ordagrant.)

Idag lägger företag och organisationer stora pengar på sin webbnärvaro. För tio år sedan var webben ett ”kanalval”. Idag är det knappast ens ett val, snarare en självklarhet.

Webbplatsen ska vara snygg, funktionell, användbar och ge en ”user experience” som får kunder och användare och komma tillbaka, igen och igen och igen. UX-expert är ungefär det hetaste jobb du kan ha i webbsvängen idag. Inte oförtjänt så, en ogenomtänkt och felkonstruerad webbplats kan skrämma bort den lojalaste av kunder.

Men språket då?
Ja, vad är det med språket?

Kruxet är att det är samma IT-projektledare som bränner storkovan ur utvecklingsbudgeten på UX-konsulter, som sedan tycker det är fiffigt att översätta webben i Google Translate. Som inte ser att språket är en väsentlig del av användarupplevelsen, av användbarheten och webbnärvaron.

Jag har pluggat en hel del webb och användbarhet under de senaste åren. Det har varit det jag velat utveckla mig inom. Nu växlar jag spår och börjar plugga något helt annat, lämnar webben och användarupplevelserna åt sitt öde och beger mig till andra jaktmarker.

Eller…?

Nej. Inte alls. Tvärtom – jag tycker faktiskt att mitt spår framträder tydligare och tydligare, inte minst genom att jag fördjupar mig inom språkrådgivning. För webb- och användbarhetskunskaperna sitter kvar, de är de trappsteg som tagit mig dit jag står idag – och hur jag än gör kommer de att utgöra plattform för det jag nu ska lära mig.

Då och då grämer det mig lite att jag inte hittade den här utbildningen tidigare. Jag kunde ju ha läst den för flera år sedan. Men så tänker jag på den där plattformen, trappstegen som lett hit. Och jag inser att det är härifrån jag vill läsa språkkursen, från just den punkt där jag står nu och där språkperspektivet får smälta samman med webb- och användbarhetsperspektiven.

För tre år sedan var jag på en annan punkt, en annan plats – och hade då läst språkpolisutbildningen från ett annat perspektiv. Det hade säkert också kunnat bli bra – men nu… Nu kommer det att slå gnistor!

Så kom an, hösten – språkpolisaspiranten är redo!

***

*) Ja, ja, jag vet att inte alla språkpoliser är sådana där batongtyper. Det är jag som i diverse sammanhang drabbats av värsta sorten och fått men för livet som jag vill försöka vända till något konstruktivt. Fast jag måste få kräkas lite på vägen…!