Om fasta, tro och föroreningar

En nätbekant tar farväl av Facebook och Twitter, för att istället ägna sin nättid åt bloggar och böcker. Det låter bekant. Minns ni min sociala medier-fasta? För 1,5 år sedan, googlar jag mig till minnes. Jag minns inte riktigt hur det gick, men jag minns spänningen och ivern inför att bryta med slentrianhängandet på sociala medie-sajterna – och på ett sätt återta kontrollen över min tid, min energi.

Jag blir lite sugen på att göra om det där. Det finns mycket som talar för det, inte minst tidsfaktorn. Lever man ett liv så intensivt inrutat och med så tajta marginaler som mitt, borde det vara en bra grej att investera sin tid – den lilla man nu har – så klokt och medvetet man kan. Vad ger mig mest just nu? Att läsa en bok eller hänga på fejjan? Att skrivreflektera över något som hänt eller något jag gjort – eller att gå in på twitter och än en gång försöka minnas vad det var som var så kul med det…?


(Jag slutade hänga på twitter för över ett år sedan, ganska tvärt och för att livet bortom tangentbordet just då krävde all uppmärksamhet. Ett par gånger sedan dess har jag försökt börja twittra igen, men varje gång jag öppnar mitt flöde ser jag bara ändlöst käbblande och lakoniskt ensamma uttalanden som kastas ut i stormen i hopp om att någon ska se dem, höra dem. Men ingen lyssnar. Alla pratar. Det är liksom mediets natur.)

Snabbmatsmedier kallade jag dem förra gången jag gav mig på att mediefasta. Lättillgängliga men tomma kalorier, som kanske luktar okej eller rent av lite lockande och förföriskt – men egentligen mest innehåller skit.

Jag tänker på mitt senaste inlägg, det där om gravitation och lättja i organisationer, och tänker att hela samtiden drabbats av den där lättjan, att den präglar oss – både som samhälle och som individer. Vi har kollektivt svalt en kultur som helt och hållet bygger på den mentala snabbmaten som äter våra hjärnor. Vadå zombieapokalyps? Den har ju redan varit!

Allt ska gå fort, serveras halvt färdigtuggat och gå rakt in i vårt ständigt uttråkade underhållningsintag.Och ja, jag tror på något sätt att det politiska käbblet går in där också – hur ilsket polariserat det än låter och för all del kanske är. Det är ändå käbbel för käbblandets skull, för sportens skull. Folk käbblar för att de kan, som ett träningspass i verbal kampsport. Även jag misstog det ganska länge för verkligt engagemang, men efter att ha sett hur det går på tomgång och aldrig når någon vart… Nej. Det är ingenting som någon tar på allvar, vare sig de som käbblar eller de som eventuellt lyssnar.

När sociala medier var nytt och kändes lite fräscht och spännande, då stämde jag in i lovsångerna med liv och lust. Vilket fantastiskt redskap, vilken magi! Här skulle skapas dialog och öppenhet; kunskap och förståelse skulle spridas och förmeras; demokrati och fred på jorden

Istället handlar allt om marknadsföring – på ett eller annat plan, men hela tiden med samma kommersiella förtecken. När jag ser det, tänker jag att vi verkligen måtte ha tappat kontakten med våra visioner, våra idéer och vår retorik (för att hänvisa till förra inlägget igen). Och jag finner det lite sorgligt. Vad är vi om vi inte tror på något? Eller om vi tror på något, men egentligen inte har en aning om på vad? Vilsna själar i ett landskap av färdigtuggad underhållning och blinkande neon.

Jag tänker på fenomenet ”ljusförorening” och att vi nog får svårt att hitta tillbaka till våra idéer och vår verkliga tro (i icke-religiös mening nu, jag talar om en humanistisk tro, en existentiell tro, en tro på något större än fredagsmys och Så mycket bättre) så länge vi har allt det här blinkandet och blippandet omkring oss.

(Ljusförorening är det här att det är svårt att se någon stjärnhimmel om man befinner sig i en stad, därför att stjärnljuset med sin långa resvag har svårt att konkurrera med alla upplysta skyltfönster, neonskyltar, trafiksignaler, gatlyktor – och så vidare. Jag har till och med hört att att de flesta av oss kanske aldrig sett stjärnhimlen så intensiv som den verkligen är/kan vara, eftersom vi hela tiden är omgivna av artificiellt ljus. Jag vet inte om det stämmer, men det skulle inte förvåna mig om det vore så.)

Så tänker jag, att det kanske är det en fasta gör – släcker ner. Till en början har ögonen svårt att vänja sig vid mörkret, det är obekant och säkerligen obekvämt. Underhållningsintaget hör av sig med klagomål, pratar ilsket om understimulans och passivisering. Vi behöver ju våra stimulansfixar för att gå runt, för att behålla skärpan, för att hänga med!
Gör vi?
Verkligen?

Är det inte bara så att vi börjat glömma bort vad som fanns bortom det snabbmatsmediala blinkandet och blippandet, och därför utgår från att där ingenting finns? Att neonljusen och deras blinkande och blippande är det nya svarta, och att det gamla svarta bara är just… svart?

Jag vet inte om jag är redo för en ny fasta – det är trots allt väldigt bekvämt med korta portionsförpackade mediefixar, som kan konsumeras även i en fullpackad t-banevagn eller under en micropaus på jobbet, vilket är den sorts fritid jag har just nu. Att släcka ner och spana efter stjärnor kräver mer än så, och ger inga snabba fixar i retur. Är jag redo för avgiftning? Just nu?

Juryn överlägger en stund till i frågan, kan vi säga.

Hurra! Bloggen fyller år!

Genom eminenta appen Timehop (som samlar ihop saker du sagt/skrivit i sociala medier och presenterar för dig på årsdagen av när det sades/skrevs – rätt fiffigt och kul att läsa, särskilt om man har en massa roliga dumheter att bli påmind om) fick jag se att idag är det precis fyra år sedan jag stängde min gamla blogg och gick över till den här.

Det var lite stort, minns jag. Kände mig superteknisk som fått ihop sidan själv, lagt upp den hos webbhotell och fått allt att funka. Dessutom kändes det lite seriöst att köra ”egen  blogg”. Fyra år.

Totalt är det 12 år i september sedan jag så smått började blogga. Så när som på att leva och plugga är blogga det jag gjort längst. Hobbymässigt är bloggandet helt klart det intresse jag hållit på med längst och fortfarande inte tröttnat på. Inte  generellt i alla fall. Att göra #blogg100 till ett Projekt365 var (som ni möjligen lade märke till) en kul idé i ca två dagar innan jag kom till mina sinnens fulla bruk igen och lade ner idén. Men just därför känns bloggandet faktiskt riktigt roligt igen. Utan press, utan tvång, bara lust, bara roligt.

Jag konstaterade häromdagen att för mig har webben, så länge jag nu använt den, alltid varit social. Att söka information har aldrig varit ett syfte lika viktigt som att söka kontakter och möten med andra. Jag har alltid haft obskyra intressen, och uppvuxen på landsbygden… Ja, ni hajar va? Obskyra intressen flyger inget vidare i den miljön – man blir ofelbart ensam och ”konstig” med udda intressen.

(Och på landet kan till och med ”böcker” uppfattas som ett udda intresse. Just saying.)

Jag minns knappt hur det började. 1997 skaffade vi internet. Ringa-upp-modem – askrångligt och slött som tusan. Fast det funkade ju, och världen öppnades. Jag hittade mejlinglistor. Chatrum fanns ju lite varstans, men jag vågade mig inte riktigt in dit. Men mejlinglistorna var bra. Det fanns olika listor för olika intressen och jag var med i ganska många… fast jag minns inte nu vad de handlade om. Sen blev det forum – det var under min andliga period, och jag blev mer eller mindre bofast på ett internationellt tarotforum, 2001-2004 ungefär. Någon gång i samma veva kom Shortcut, som var ett karriärnätverk långt roligare än LinkedIn. Där hängde jag väldigt mycket. Blogga började jag med 2002, som sagt. Diverse pysselforum 2005-2009. Facebook 2007, Twitter 2008.

Och så resorna. Jag har varit i Nederländerna och träffat ett gäng tarotkompisar. Hur många har gjort nåt sånt…? Och jag har varit Sverige runt med pysselväskan och träffat pysslingvänner. Jag skulle fortfarande kunna boka in mig på en pysselträff nästan var som helst i Sverige och veta att där alltid är någon jag känner där och att det kommer att bli trevligt. Och nu har jag bokat klart mina biljetter till Gotland till hösten, ska ha sällskap på flyget av en kille jag inte träffat förut, men tror att han rent av bor i samma kommun som jag i Sverige. Jag känner knappt en kotte av de andra. Men jag är inte orolig. Det ska bli kul.

Jag tänker på detta, i relation till en relativt isolerad uppväxt i bonnhålan på skånska landsbygden (där närmare 25 % röstade SD i EU-valet, för övrigt. Bara som referens, liksom), och tänker på hur många dörrar nätet öppnat, hur många möjligheter. Jag konstaterar att webben är social till sin natur, och har varit det hela tiden. Den gör världen större och rikare, samtidigt som den krymper avstånden, gör allting närmare och tillgängligare. Det är faktiskt ganska häftigt.

 

#uppsatskoma, the full story

Man har aldrig roligare än man gör sig, sägs det ju. Och när man sitter fasttjudrad vid datorn för att skriva uppsats i över en vecka, då vill det till att man gör sig så rolig man kan, för att liva upp tillvaron både för sig själv och sina medmänniskor.

Det började med den första bilden, som i sig bara var en repris på en likadan bild jag tog förra året – då med texten #tentakoma. Fast då släppte jag temat med den där enda bilden. Det gjorde jag inte i år…!

För er som missat årets bildserie – enjoy!

20140514-221724.jpg

Startskottet…

 

20140514-221737.jpg

Kaffet…

 

20140514-221749.jpg

Skrivbordet, version 1…

 

20140514-221802.jpg

Skrivbordet, version 2…

 

20140514-222007.jpg

Skrivbordet, den portabla varianten…

 

 

20140514-222037.jpg

”Läget är förtvivlat. Vänligen skicka chåklaaa…”

 

 

20140514-222051.jpg

Cortado på kvadrupel espresso. Se så pigg man blir!

 

20140514-222106.jpg

Rymningsinstinkten: ”Fan ta #uppsatskoma! Idag tar jag ledigt!”

 

Och sen, utan att man riktigt förstår hur det gått till: Inlämningen. Och efterfesten.

20140514-222119.jpg

Gjorda grejer och urtvättade t-shirts.

Jag skriver, inlägg på inlägg. Några bara i huvudet, några på tangentbord, sparar som utkast och tänker ”jag ska bara fila till det lite”. Jag filar lite. Och lite till. Skriver om, lägger till. Till slut lämnar jag texten, frustrerad och trött på alltihop, och inser att det är nog bäst att strunta i det ändå. Det finns alltid nån som vet mer, eller som åtminstone gärna vill verka veta mer – genom att hugga ner på någon annan. Säga sig ha rätt, och alltså måste jag ha fel, och därmed borde jag ha hållit käften från början.

Orka vara beredd med garden. Orka stå på barrikader och slåss för ett inläg som mest var en reflektion från början i vilket fall som helst. Orka… Äh, orka.

Just nu är jag rätt trött på den där ”sociala webben”. Det känns gjort. ”Festen” peakade för ett par år sen – då var det värsta röjet, alla var där och alla som inte var där ville vara där. Nu är vi mer inne i den avslagna efterfesten, då dörrvakterna gått hem så alla kommer in men det är trångt i dörren och alla håller desperat fast i sina tillkämpade positioner. Trots att partykänslan liksom övergått i allmän fyllkäftighet och dåligt omdöme. Folk borde ha gått hem för länge sen, fast man kommer sig liksom inte riktigt för – man vill ju inte gå först heller. Riskera att missa nåt.

Vad nu det skulle vara. Vad väntar vi oss ska hända nu, liksom? Roligare Facebooktävlingar? (En där nån faktiskt vinner en iPhone5?) En retweetad artikel om webbmarknadsföring som faktiskt kommer med nåt mer än staplade floskler? Att en instagrammad lunchtallrik som förändrar våra liv?

(OBS: Jag kritiserar inte folk som instagrammar sin lunch – herregud, hur många lunchtallrikar har jag själv plåtat av, tro? Nejdå – men det är egentligen just det jag menar: Nu har vi gjort det där, vad ska vi göra nu?)

Jag stämde själv in i hyllningskören för några år sen. Fy fan vilken grej, liksom. Vilken chans, vilken möjlighet – vilken revolution! Webben hade rum för alla, alla kunde komma till tals, makten över tanken var ”up for grabs”. Vi, världsmedborgarna skulle forma samtalet tillsammans, och med vårt sunda förnuft och öppna sinnen bana väg för en ljusare morgondag. (Ja, jag är idealist. Och en smula ivernaiv sådär. Problem med det?) Och så. Men vad blev det av det? Kommersialism och trollinvasion. Personliga varumärken och väl – mycket, mycket väl – valda ord, smakfullt arrangerade för bästa effekt.

Ordet är inte alls fritt längre – om det nu någonsin var det. Vi måste alla tänka oss för vad vi säger, för Google glömmer aldrig, och vi vet det så väl.

Även jag känner av det där, i all småskalighet. Jag väljer bort 75% av alla inlägg jag ens börjar fundera på, för jag orkar inte vara beredd att ta strid för allt jag skriver, känna mig nedmejad av allsköns troll och besserwissers – och jag har ändå alltid varit oerhört förskonad från sådant. Det har varit enstaka tillfällen som jag fått påhälsning – under väldigt många år. Men de tillfällena har skrämt tillräckligt. Och ibland är det inte ens troll, utan folk man faktiskt känner som låter sina förutfattade meningar tala, och skiter i var de sätter fötterna någonstans. De texter jag vågar skriva klart och trycka ut är det harmlösa, oviktiga. Det slätstrukna, det som skulle smälta in i vilka tapeter som helst. Och jag tror att det är där någonstans det roliga försvann. Min ambition är förstås att ta tillbaka det, med våld och det behövs. Men det är svårt. Varje blogginlägg nuförtiden tar timmar att skriva. På grund av allt filande. Och ”tänk om”-oroande. Och brasklappar som måste flikas in vid eventuellt kontroversiella påståenden. (Den skarpsynte noterar att även detta inlägg är behängt med minst en sådan brasklapp-parentes.)

Idag läste jag två texter på ett liknande tema. Isobel Hadley-Kamptz skriver om att hon fått uppmaning att inte skriva om sin ångest, för hon söker ju jobb. Mymlan kommenterar å sin sida. Inläggen är bra, läsvärda och tankeväckande. Och även om de inte handlar om riktigt samma sak som jag skrivit om ovan, tveksamt om skribenterna skulle hålla med om det jag känner och tänker på heller – men för mig är det en del av samma sak. Av den så kallade öppenheten blev det mest en tummetott, när varumärkesbyggandet kom att handla om att skapa en tillputsad fasad, där sprickor (ni vet såna där så kallade ”mänskligheter”) inte får synas, utan medvetet tonas ned – kamoufleras i drivor av framgång, professionalitet och livsharmoni. Det är inget vi pratar om, men förbanne mig om vi inte förhåller oss till det ändå – omedvetet, om inte annat. Smärtsamt medvetet i vissa fall.

(Sist jag skrev om detta fick jag en kommentar om att ”VA? Beter sig dina vänner så? Fy så ytligt!” som om det hela måste vara något oerhört lokalt förekommande just i min bekantskapskrets. Men… det må väl vara hänt att jag är extra känslig, pga gammalt mög i kappsäcken, men inte sjutton är det här ”just in my head”!? Eh, v-väl…?)

Rundgång, tänker jag. För allt det här känns så bekant. Jag har varit här förut. Been here, done this – och t-shirten är redan urtvättad. För när jag bloggade som mest, som intensivast – och hade som mest utbyte av skrivandet och samtalet kring det skrivna – skrev jag kring just det här temat. Att våga vara mänsklig, våga vara sig själv – inte sträva efter att smälta in i tapeterna. Så vid det här laget hänger alltså minst två urtvättade souvenirt-shirts i äkta tapetmönster i min mentala garderob.

Själv står jag mest och stirrar förbryllat på dem, back where I started. Igen. Och om det är så enkelt att falla in i cirkelgående, vet jag inte riktigt hur jag ska förhålla mig. Here we go again? Orka?

 

Snabbt aktieras på förtroendekaptialbörsen

Mitt digitala stamlokus har kommit att bli Twitter, det är knappast någon hemlighet. Det är ju helt uppenbart inte bloggen längre – och det är kanske på gott och ont. Och jag trivs på twitter, med kortheten, öppenheten och de lättknutna kontakterna, varav några håller och andra knyts upp igen, så småningom.

Det går faktiskt att få en hel del sagt på 140 tecken i en tweet. Men även om en kortfattad sanning går att uttrycka på 140 tecken, så går tankarna och nyanserna bakom och under ytan förlorade och det är inte det bästa mediet för allt. Det har jag fått exempel på idag. En annan sak jag fått exempel på är hur en persons (eller ett varumärkes, beroende på sammanhang) trovärdighet samvarierar med en annans.

Det var ju ingen nyhet precis – fast när det händer en själv, när man ser en yrkesperson man sett som trovärdig inom sitt område länkar till ett samarbete med en person man anser vara… ja, så långt ifrån trovärdighet det går att komma – och märker hur förtroendet för den första personen forsar ur en som luft ur en släppt ballong (och nästan med samma ljudeffekt också)… Då är effekten rätt slående, även om ekvationen verkat begriplig redan i teorin.

Så. Om du har ett förtroendekapital att förvalta – var rädd om det. Att förknippas med en ”kändis” vilken som helst är inte alltid en fjäder i hatten – åtminstone inte den slags fjäder du egentligen vill gå omkring med. Fundera på hur DU vill uppfattas – och inte minst på om den kändis du vill ta draghjälp av förstärker den bilden… eller förvränger den.

För kurserna på förtroendekapitalbörsen faller ruskigt fort.