Slöscrollar på twitter, petar in ett och annat 140-teckensinlägg själv – och kommer allt oftare på mig själv med att bli trött på det där så jag kan spy. Å ena sidan har jag genom twitter fått upp ögonen för en del saker jag tidigare aldrig tänkt tillräckligt noga på för att inse hur jävliga de är (mer om det är planerat för ett annat inlägg, om jag nu får ihop det inom någon slags överskådlig tid). Det är som att ha tagit det röda pillret i Matrix – man vaknar för alltid och kan aldrig somna om igen. På ett bra sätt. Som att ha bytt från teleobjektiv till vidvinkel, och plötsligt ”få med” så mycket mer i bilderna man tar av världen.
Å andra sidan… Twitter självt. 140 tecken lånar sig inte till nyanser och fördjupningar, inte ens med de knep som finns för att markera tweets som delar av ett längre resonemang. Det får inte gå för långt mellan sådana tweets, max ett par minuter. Omedelbarheten är ju också en del av mediets karaktär – det ska vara så. Men på många sätt är det också oerhört frustrerande. Twitter fostrar en raljans och en snarstuckenhet, svartvita resonemang och en slags retoriska vinnarskallar som knappast gör diskussionerna mer konstruktiva. De syftar inte till att lösa, de syftar till att vinna på poäng.
Och just nu är jag bara så väldigt trött på det där.
Trött på det där, samtidigt som jag skriver mindre blogg än på länge, inte tycker jag har tid, eller tillräckligt mycket att skriva om… eller tillräckliga kunskaper för att skriva om de saker jag funderar på nuförtiden. Fast det är ändå till de längre texterna jag längtar just nu, det eftertänksamma skrivandet, den skrivande tanken. 140 tecken leder bara så långt. Twitter känns som en mental återvändsgränd – och jag slösar alldeles för mycket tid där.
”Jag tänker så bra när jag skriver.” När jag bloggade som mest konstaterade jag det där minst en gång i veckan. Hur kunde jag glömma bort det? Twitter är jättetrevligt, när man inte har ett fysiskt fikarum att hänga i mellan arbetspassen. Men längre än fikarumsdiskussioner kommer man inte. Om man fikar med en smart och påläst person blir det intressant, men det är fortfarande bara ett fikarumssamtal. Det ger dig idéer och inspiration, men… man kan ju inte bara fika och snacka, om det ska hända saker, eller hur?
Jag vet inte riktigt vad det är jag vill göra, eller vad jag vill ska hända – men jag vill känna det där igen. Att jag tänker så bra när jag skriver.