Kontakt

himmelochord @ gmail . com

Arkiv

Jenny på Twitter

Om att acceptera ruta ett

Jag funderar på acceptans. Förmågan att förlåta sig själv för brister, tillkortakommanden och regelrätta fuck-ups. Finns det något svårare?

För en tid sedan läste jag något i en blogg – kan det ha varit hos Miranda? Hon brukar skriva kloka saker. Hursomhelst – det handlade om någon som hade läst om eller jobbat med människor som fått ett handikappat barn, och hur det svåraste för föräldrarna var att acceptera att deras barn aldrig skulle komma bli det barn de drömt om och föreställt sig. Jag tänkte redan när jag läste det, och än mer har jag tänkt under de senaste dagarna – att det där måste gälla även i andra situationer.

När själva livet inte blev som man drömt och föreställt sig att det skulle bli.

Det är väl ungefär vad 40-årskriserna brukar handla om…? Att man våndas över sina livsval, sina fuck-ups och alla point-of-no-return man redan passerat. Över all tid man redan förspillt, i ungdomens brådska och aningslöshet. Först i backspegeln ser man hur vägvalen slirat på lösa boliner och försatt en ur kurs. Och när man väl kommit ur kurs, kan vad som helst hända (se Kaosteori – ”små förändringar i initialvärden ger stora och på sikt oförutsägbara skillnader”).

Kanske är det min begynnande 40-årskris som puttrar fram – jag 30-årskrisade ju redan vid 26, så varför inte 40-årskrisa vid 38?

Eller också är det bara det faktum att jag klivit ur mitt liv för en tid, och sitter här i en bubbla vid sidan av – på bästa åskådarplats. Jag kan hålla mitt liv – och därmed även mig själv – på armlängds avstånd och granska alltihop i sömmarna. På gott och ont. Första impulsen jag fick var att fixa, förändra – ”göra om, göra rätt”, som man säger. Den slitna och tufsiga individen som lämnade Stockholm 2010 skulle återvända i glans och triumf 2013 – pånyttfödd och uppgraderad, med hittills oanade finesser och prestanda. Personlig utveckling à la Extreme self-makeover.

Insikten om att jag höll på att blåsa upp en enorm chimär för mig själv träffade som en knytnäve i solar plexus – men jag antar att jag ska vara tacksam att den snytingen åtminstone kom i tid. ”Problemet är att du inte accepterar ruta ett”, sa maken – och jag måste ge honom rätt. Ruta ett hänger som ett kvarnhjul kring min hals – för att jag vägrar acceptera. Mig själv, den jag är.

Vägran att acceptera har lett till fler urspårningar, fler vårdslösa girar och missbedömningar – än om jag helt enkelt enkelt (ha!) hade accepterat från början. Nu måste jag inte bara acceptera ruta ett – jag måste också på något sätt förlåta mig själv för saker som blivit fel längs vägen, en slags acceptansens retroaktivt förlängda arm.

Fast det gör ju ingenting enklare, förstås.

Jag fann texten jag beskrev ovan – den var från Miranda, som jag trodde. Hon skrev bland annat (fast jag rekommenderar hennes inlägg i sin helhet, det är riktigt bra och tänkvärt!):

Utmaningen att göra upp med föreställningen om sitt drömbarn för att kunna se det barn som kom.

Min version blir ungefär:

Utmaningen att göra upp med föreställningen om sitt drömjag, för att kunna leva som den man är.

Någonstans känner jag sorg (och en liten svart klump av skam, för säkerhets skull) över att det här är saker jag skrivit om i flera år. Acceptans och mod att vara den man är. Tydligen har insikterna ändå inte nått ända in, eftersom jag står och stampar på samma fläck, med min ruta ett som ett kvarnhjul kring halsen.

Eller också kom insikterna också av sig, när de föddes in i en värld som redan var så ”kaosteoretiskt skev” som min var. Kanske var det så ändå att det här var enda sättet att faktiskt ”göra om och göra rätt”. Att kliva ur ett tag, sätta sig i en bubbla och se världen – och mig själv – som de är. Sen kanske, möjligen, äntligen, kan jag börja med den svåraste processen. Att acceptera ruta ett.

 

Behåll dig!

Gårdagens ämne på Postaday2011 (ja, jag fortsätter ligga en dag back… men vem räknar?) var:

If you had a time machine that only let you spend one hour in a different time, what date would you go to?

Inte resa tillbaka (eller framåt, om någon nu skulle vara våghalsig nog för det) för gott utan bara för en enda timme. Jag funderade lite på det – och var först inne på spåret ”nej-jag-vill-inte-ändra-på-något”.

(Dessutom – vi vet ju alla efter Tillbaka till framtiden-filmerna hur det går när folk försöker ändra på det förflutna…!)

I så fall kunde jag ju välja att göra som Miranda, som i sin tidsresa drar till The Globe, London 1599, för att kolla på Shakespeare i realtid. Fast jag skulle nog ändå hålla mig i mitt eget liv, och bege mig till Landskrona Stadsteater 1989 för att se om den där fantastiska föreställningen av Satan anländer till Moskva, som ännu lever i mitt hjärta som mitt livs mest fulländade teaterupplevelse.

Men sen kom jag på… Det finns faktiskt en sak jag skulle vilja få uträttat i det förflutna. Inte ändra på direkt, men… Ett meddelande jag skulle vilja lämna till den jag var för lite drygt 8 år sedan.

Alltså: Jag skulle bege mig till Stockholms innerstad, den 1 november 2002. Tidigt på morgonen, för att slippa kollidera med mig själv. Och på det som ska bli mitt skrivbord skulle jag lämna en liten lapp, en orange post-it med texten:

”Det som du ser och hör är inte alltid vad det synes vara. Och det som sägs är inte sant bara för att det uttalas som om det vore det. Du vet bättre.
Behåll dig.

När jag själv sätter mig vid skrivbordet några timmar senare och finner den där kryptiska post-it-lappen, skulle uttrycket ”behåll dig” genast avslöja vem som skrivit meddelandet. Det är hämtat ur någon av Hans-Eric Hellbergs ungdomsböcker som jag slukade med iver och god aptit som barn/ung. Jag tycker fortfarande om det.

Det betyder ungefär vad det låter som att det ska betyda: Var rädd om dig. På den orange post-it-lappen skulle det också få en mer bokstavlig betydelse. Var rädd om dig – och var rädd om det som är DU.

Med det lilla ärendet avklarat skulle mitt värv i det förgångna vara fullbordat, så med minst tre kvart till godo skulle jag ha gott om tid att kila ner på ATG:n på hörnan och beställa en cappuccino av killen med glasögonen, som vet preciiis hur jag vill ha mitt kaffe. Kanske lämna in en liten lottorad när jag ändå är där…?

Om världen är en hönsgård

Sen kväll vid ett stökigt skrivbord. Har pysslat lite, fast kanske inte sådär fritt och flödande som jag egentligen längtar efter – fast har så svårt att riktigt få tag i just nu. Men ändå. Allt pyssel är bra pyssel – tror jag. Jag tänker så bra när händerna har något roligt att sysselsätta sig med.

Det börjar närma sig jul och nyår och i vanlig ordning kommer jag in i någon slags fas då jag tänker och grubblar väldigt mycket. Var står jag just nu? Vad gillar jag läget här, egentligen? Vad väntar runt knuten? Vad VILL jag ska vänta runt knuten?

Den där sista frågan känns som en nyckelfråga just nu. Särskilt i förlängningen: ”Vad är det jag vill få ut av livet, egentligen?” Vet du vad du vill få ut av livet? Vet de flesta? Eller skyndar vi bara framåt längs vår snitslade bana, följer vår rutin och löper i vårt ekorrhjul utan att fråga så mycket? ”Det blir så jobbigt av sådana frågor”, säger någon Ja. Det blir det ju. Men hur jobbigt blir det att möta faktum att man aldrig ställde dem – när den dagen kommer då det är för sent?

Jag frågar nu: Vad vill jag ha ut av mitt liv? Vad är viktigt för mig? Egentligen?

Är det att åstadkomma något stort, något beständigt, imponerande, något som väcker andra människors respekt – kanske rent av långt in i historien efter att jag är borta? Är det att ”bli” något?

Nej. Jag är redan det enda ”något” jag vill vara. Och det jag vill är att få respekt för det jag redan är och alltid har varit. Inte utanpåverket – prestationer, utbildning, yrke, status – krafs och socialt bijouteri. Jag vill att människor som inte ids ta reda på vem jag är, ger fan i att låtsas att ni vet, eller rent av hitta på och brodera ut.

Jag gör mitt bästa för att åtminstone leva ärligt. Jag har grundligt inventerat mig själv genom åren, och är nog ganska medveten om vad jag har – både på plus- och på minuskontot. Jag jobbar häcken av mig med det jag har svårt för, respekterar människor omkring mig som gör detsamma och försöker vara konsekvent med att aldrig döma någon. Jag har ingen rätt att göra det. Var och en kämpar med sina demoner, svagheter, krämpor och bördor.

Men jag vill ägna min energi åt att göra mitt bästa – inte åt att dölja mina svagheter eller försöka verka bättre än jag är. Varför skulle jag göra det? Det vore ju att säga åt mig själv att jag måste dölja mina svagheter, att jag borde försöka verka bättre än jag är. Att jag faktiskt inte duger som jag är.

Jag skrev redan för flera år sedan om fasadspel och min massiva tröttma på dessa tomma spel och masker vi ikläder oss för att skydda våra skörheter. Och på sätt och vis stämmer fortfarande det jag skrev då. Jag vet bättre än att vända mig själv ut och in för att gömma skam och skröplighet, försöka låtsas bättre än jag är. Men världen nu är lika skev som då – om inte värre. Och förmågan att respektera varandra – den är tydligen fortfarande bara knuten till prestationer, yta och hårdputsade fasader. Svaghet och brister är bannlysta och måste hållas gömda bakom stelt leende masker.

Är det så vi vill ha det? Vill vi ha en värld där vi sorterat bort utrymmet och acceptansen för vår egen mänsklighet? Där vi blåser upp oss själva som kaxiga stridstuppar för att verka stora och starka och tuffast i hönsgården – fast vi egentligen är livrädda att någon ska se vilka spinkiga stackare vi egentligen är, under fjädrar och annat krafs vi har att brösta upp oss med.

Jag känner inte en enda människa som skulle svara ja på den där frågan. Ändå ser jag ständigt hur folk befäster och återskapar den där kulturen. Tuppfight-kulturen. Av obetänksamhet förstås. För att man tänker ”äh, vad gör det?” – utan att inse att det verkligen gör något. Utan att inse att det vi gör, varenda handling, vartenda ord, varenda tanke vi tänker – är en signal. Till oss själva och alla människor vi möter. Och den signalen påverkar hur vi tillåter oss själva att tänka och agera. Och hur vi tillåter varandra att tänka och agera. Den signalen ÄR vår kulturella prägling.

Och den spelar roll.