by Jenny -

Vi och våra jävla piroger

En gång i urtiden, när äldstingen var alldeles nyfödd och vi föräldrar var i princip lika nykläckta vi, i föräldraroller och familjesituationen och alltihop, skulle vi göra vår allra första utflykt som familj. Vi skulle åka till Kolmården, och maken skulle göra piroger att ta med som matsäck, för piroger skulle det vara på utflykt.

Sällan har ett kök osat så mycket svavel som när de fördömda pirogerna skulle tillagas – alltmedan jag satt i soffan och hetsammade, mer hormonstinn än mjölkdito. Och vi har skrattat åt pirogerna ända sedan dess.

Men nu inför semestern, 11 år senare, fick jag plötsligt för mig att göra piroger. Vi har en bra bit att köra och Autobahns vägkrogar lämnar en del övrigt att önska, i synnerhet om man som jag är en smula kräsen med vad man äter. Och ska man på utflykt ska det ju vara piroger, det vet ju alla. Dessutom tänkte jag, mitt arma nöt, att jag skulle visa maken hur man bakar piroger utan att köket osar svavel så gusigförbarme…

Åh, behöver jag ens förtälja den osaliga – svavelosande – fortsättningen? Nej. Jag tror jag skonar er, med ett resignerat muttrande: Vi och våra jävla piroger…

by Jenny -

När läslusten och realiteten inte riktigt drar jämnt

Om man på en och samma gång känner sig både sliten och understimulerad; höggradigt redo för semester – men samtidigt rastlöst uttråkad och med en stark längtan att fylla huvudet med nya, fräscha (?) och spännande tankar – vad gör man?

Min lilla egensinniga instinkt tycker att lösningen är att ta den här bokpackningen med på semestern:

Böcker

Jag vet inte om det verkar så smart egentligen…? (Och ja, jag hade givetvis missat några när jag tog bilden, så högen är just ännu något större.)

Idén var att ägna semestern åt att läsa alla spännande fackböcker jag köpt på mig genom åren, men som ännu står sorgligt olästa i bokhyllan. Några av dem är kurslitteratur på kurser jag måst avstå (fick jag styra över tingen skulle jag lätt vilja läsa minst 150% studietakt varje termin – fast jag har väl till slut tagit till mig realismens hårda lärdom…), men där jag tröstat mig med att åtminstone köpa litteraturen. En ganska fin tröst, men tiden har jag ju lik förb… inte haft för att läsa dem.

Andra är kursböcker jag förvisso tentat av, men ändå inte känner mig färdig med. Två av böckerna är gamla hederliga sociologiska trotjänare som jag läste för 20 år sedan, men fått för mig att läsa om nu när jag är drygt 20 år torrare bakom öronen än jag var när jag var 19… Och nu har jag dessutom upptäckt att båda ingår i kurser jag presumtivt ska läsa nästa år.

(Jag vet verkligen inte hur jag ska göra med det där. Ledarskapsutbildningen fortsätter ju i flera år till, men det finns inte en realistisk sportmössa att jag ska hinna studera också, utöver jobb, långpendling och hus-och-barnskötsel. Ändå har jag så svårt att släppa den utbildningen. Den är bland det roligaste jag läst, och dessutom ett ämne som är aktuellt i varenda projekt och varenda arbetsdag… inte minst om man jobbar inom verksamhetsutveckling, som jag nu ska.

Det här är en mental brottningsmatch som pågår i mitt huvud i dessa dagar. Jag försöker hantera den genom att inte hantera den – dvs genom att vänta och se. Går det så går det, om inte får jag acceptera det. Men även det är svårt… Släppa taget om saker är inte min bästa gren, helt klart…!)

Nu i sommar skulle jag hur som helst råda bot på det det där, hade jag tänkt. Beta av alla olästa böcker. Jag har en teori om facklitteratur att man skulle kunna tillbringa bara en dag med varje bok, för att få ett hum om innehållet. Det blir ingen djupläsning, men jag inbillar mig att man skulle kunna få med sig några intressanta idéer ur varje i alla fall – och veta vilka man vill fördjupa sig mer i.

Fast när jag nu ser dem såhär… Det ser nästan lite mastigt ut, tycker jag…? Och några av de där böckerna har jag ju verkligen ingen lust att släpa ut på stranden, direkt…

Jag har inte helt rationaliserat bort skönlitteraturen heller. Det lilla svarta fodralet under glasögonen är min kära Kindle – laddad med ett sextiotal olästa romaner. Bara så ni inte tror att jag helt snöat in på pluggböcker eller så. Bara nästan…

(Jag har faktiskt redan tjuvstartat på en av semesterromanerna, nämligen den traditionsenliga Stephen King-boken. I år blir det uppföljaren till den bok som alltid var min King-favorit när jag var ung, Talismanen. Uppföljaren har, såvitt jag förstått saken, samma huvudperson som Talismanen, men nu som en pensionerad polis på mördarjakt i två världar. 

När jag inte läste ut förra årets semester-King förrän i slutet av februari i år, hade jag faktiskt tänkt skippa King-traditionen i år… Men vafan, tradition är ju ändå tradition – eller…?)

Men ja. Som ni ser är det same procedure as every year vid den här tiden, då semesterläsningen ska planeras och packas – lusten och realiteten går inte riktigt jämnt ut… Vi får väl se hur det här ska sluta.

Så – vad ska du läsa på semestern i år?

(För jag behöver ju verkligen fler oemotståndliga boktips… Verkligen!
Åtminstone såna jag kan ladda Kindlen med…?)

by Jenny -

Om platser som släpper in

Somliga platser växer på en, gör sig till ens egna utan att man egentligen märker hur det går till. Det där har jag talat om förr, inser jag – men nu är jag i alla fall här igen.

Och konstaterar att en del platser är ens egna hur främmande de än är, hur sällan man än besöker dem, hur obegripliga deras språk än ter sig för ens egna öron. Medan andra platser aldrig släpper in en, hur länge man än bor och försöker leva där.

(Jag tror att man kan överleva på sådana platser, men aldrig verkligen leva där.)

Man lär sig efter hand att se och känna igen drag i kulturen omkring sig, men vissa av dem kan man aldrig fullt ut sätta fingret på. De finns där, man känner dem, märker dem… men kan ändå inte definiera dem. Men om platsen släppt in dig, låtit dig komma, verkligen komma dit… då spelar det ingen roll. Platsen är din och du är platsens och det är gott så.

Fast för den sakens skull kan du ju gärna vilja veta och förstå mer. Vad de pratar om till exempel, i de där flödande, böljande ljudströmmarna de släpper ur sina munnar. Nästa år. Då ska jag ha lärt mig. Då.

by Jenny -

Lugnet före stormen

Nu kopplar jag ner för en tid. Och av, förhoppningsvis. Jag hör inte till dem som anser att man måste vara nedkopplad för att kunna koppla av, men jag hör till dem som anser att det är nyttigt att då och då bryta mönster och vanor, i jakt på Stora Skurken Slentrian. Och där är den ständiga uppkopplingen, sociala medier och flöden att hänga med i, definitivt mitt främsta ”mönster” att periodvis avstå från. Fasta från.

Jag har packat en tygväska full med böcker – maken hävdade bestämt att den vägde lika mycket som resväskan, fast det tror jag väl ändå inte… riktigt.

Jag har block, skissböcker, pennor och akvareller med mig.

(Min pappa brukar säga – och jag vet att jag berättat det här förut – att för att bryta blockering och komma vidare, ska man bara ”skita ner pappret”. Bara gör nåt. Min tanke är att försöka skita ner så mycket papper jag bara hinner under de veckor vi är borta. Ju fler nedskitade papper jag åstadkommer under den här semestern desto bättre, helt enkelt. Ingen blir gladare än jag om jag kommer hem i augusti och väskorna är fulla av fullklottrade skisshäften, block och papperslappar – för då har jag verkligen jobbat med det jag vill.)

Jag har till och med min gamla tarotkortlek med mig, som legat orörd i flera år. Spådom ger jag inte mycket för, men kortleken utgör ett skönt kalejdoskop av berättande bilder. Det är som en bok som hela tiden skriver om sig och aldrig är likadan två gånger då du tar upp och läser i den. Jag tycker om att syssla med den. Blanda, sprida, läsa. Blanda, sprida, läsa.

Analoga nöjen och förströelser.

Därtill kommer förstås: att bada, titta på havet, lyssna på havet, sitta på stranden, fika på espresso och ”due palline vaniglia”, känna på stenar, titta på himlen, dåsa, strosa i hamnar om kvällarna, kanske smyga ut någon tidig, tidig morgon med kamera och ritblock… Analogt. Nedkopplat. Avkopplat.

Sen, när vi kommer tillbaka. Då börjar det igen. Full fart – mitt sista och mest intensiva läsår i Tyskland. Jag ser fram emot det. Längtar. Ska bara ladda upp batterierna först. Lugnet före stormen.

by Jenny -

Om nyår och trivialitet från en nattlig balkong

I natt har uppesittarpatrullen flyttat ut på balkongen, med jazz och allt. Musiken blandas med rasslet från en efterlängtad bris i trädkronorna omkring, några bilar som kör förbi – och så enstaka hårda plopp mot biltaken, som från nedfallande ekollon… Fast det är väl ändå lite tidigt…?

(Frampå höstkanten brukar det smattra på ganska friskt i bilplåten häromkring, här är gott om ekar. Och på sina håll kan man se bilar vars tak ser ut som bankad metall eller flacka rymdlandskap – krater på krater, sida vid sida. Gott om ekar, som sagt.)

I natt tänker jag på hur lite som behövs ibland, och hur lätt det är att ta för givet att det där lilla, lilla inte behövs, eller gör skillnad. Och att ibland räcker ansatsen, ett visat intresse – det exakta uttrycket kan göra detsamma.

Idag kom otippad eller åtminstone oförutsedd peppning, som handlade om att ta tid och ägna åt mig själv. Jag har tänkt att jag är rätt bra på att göra det, men i det här fallet handlade det om något jag oftast prioriterar ner, nämligen att lägga tid och arbete på mig själv och det jag vill.

Det är jag dålig på, i synnerhet att avsätta tid för det. Det får bli den tid som blir över, OM det blir någon tid över. Och det vet man ju hur det blir med en sån sak. Tid man inte avsätter händer bara inte.

”Låt inget så trivialt som vardagen stoppa dig, den kan vänta.” Mmm. Jag har aldrig tänkt på det, men det kan den faktiskt. Vardagen kan mycket väl ge mig en timme om dagen, ingen kommer att dö för den sakens skull, ingenting kommer falla sönder eller så. Allt kan faktiskt vänta.

Och det kanske är jag som väntat färdigt…?

Jag började packa inför semestern idag. Klädtrasor och baddräkter i en väska. Böcker i en – alldeles för många förstås, och ändå insåg jag till min stora förvåning att jag inte känner mig ett enda dugg sugen på att läsa. Vad är det med mig? Är jag sjuk? Det måste vara något allvarligt!

Och en tredje väska med block och pennor, akvareller och penslar. Både ritblock och skrivblock. Kanske blir det där jag lägger min tid den här gången. På egna ord och bilder… eller ja, skisser i alla fall.

Jag konstaterade tidigare ikväll att sommaren är mitt nyår, men att den här gången har jag ingen sådan känsla – att saker börjar om, blir nya och glittrande, i obruten förpackning. Känner mest att saker rullar på. Same procedure as last year, and the year before, and the one before that…

Och jag behöver något som känns nytt. Behöver det, därför att det är så jag hämtar energi. Då tänker jag på det där igen. ”Låt inget trivialt som vardagen stoppa dig, den kan vänta”. Tja… Det kanske åtminstone är dags att prioritera mina egna önskningar lite grand…?