Tacksam för den goda tacksamheten

Så var den då här igen, semestern. Den mytomspunnet efterlängtade och ständigt laddade långledigheten, som vi varje år sätter så mycket hopp till. Här skas självförverkligas, här skas levas livet, här skas solas, badas, ätas glass, drickas rosé, grillas, umgås, vilas, latas samt renoveras på landet, här skas tas ut svängar och excesser på det att man vid återgång till vardagen och arbetet, orkar inklämma sig i späkelse och återhållsamhet för att kompensera för allt man syndat under ledigheten…

Jag gör inte allt av det ovan, har inte ens ett lantställe och dricker inte rosévin, men principen känner vi nog alla. Jag släpar 25 kilo böcker med mig tvärs över kontinenten – VARTENDA ÅR – för att förkovra och utveckla mig själv, och blir alltid lika förvånad över att jag varken hinner eller orkar läsa dem alla. Same procedure every year, James…

Men det är en skillnad i år från tidigare år. Att ladda om och ta ut riktningen är inte längre en fråga om liv och död, som det var för ett år sedan, då jag verkligen kände att jag agerade från ett akut nödläge. I år är det mer en vilsenhet – whoah, jag är fortfarande här, på benen, live and kicking. Så – vad gör jag nu?

Svar: Gör vad du vill.

Det låter så enkelt, så självklart. Men det är kanske det svåraste av allt. Att veta. Vad vill jag? Vad är viktigt för mig? Hur vill jag ha det – och vad har jag redan att bygga vidare på?

Jag funderar en del på nöjdhet kontra missnöjdhet. Jag är ingen missnöjd person – men inte heller nöjd. Min väg går fortfarande framåt, av nyfikenhet till något nytt, av vilja och drivkraft till något mer – kanske också av rastlöshet i största allmänhet. En vän frågade – apropå min undran om rimligheten i allt detta strävande, vid min numera ganska aktningsvärda ålder: ”Skulle du bli lycklig om du slutade?” Nej. Inte lycklig, inte ens nöjd. Jag skulle förtvina och dö inombords, tror jag. Att vara nöjd i meningen bakåtlutad ligger nog inte riktigt för mig. Däremot kan jag bli bättre på, eller mer ”uttalad” i, att praktisera tacksamhet.

Utövad tacksamhet är en del av den positiva psykologin som fått stor uppmärksamhet de senaste åren. Det är psykologisk friskvård som måhända har en viss töntstämpel – men jag tror på att vi psykiskt blir vad vi tänker, på samma sätt som vi fysiskt blir vad vi äter. Maten bygger våra kroppar, tankarna skapar vårt psyke. So choose wisely – vad vill du vara? Vad vill du att dina tankar ska göra dig till? Det är du som sitter vid ratten. Vi kan inte alltid välja vad som ska hända oss – ganska sällan faktiskt. Det vi har kontroll på är hur vi agerar på det som händer, och vad vi gör utgår från våra tankar.

Så det blir en av aktiviteterna inom hälsoområdet (se tidigare postning om mina 5 målområden) framöver – att börja umgås dagligdags med min tacksamhet. Hitta den i dess små och stora yttringar, bli bekant med den, fira den – ja, faktiskt bli lite tacksam över den. För att den sätter mig på rätt spår, och gör mig gott.

Boksommaren 2018

Jag hade, i vanlig ordning, alldeles för mycket böcker med mig på semestern – trots att den mesta skönlitteraturen var i elektronisk form och rymdes i en och samma Kindle (som för övrigt visade sig ålderdomssvag och sjunga på sista versen, stackars gamle vän). Dessutom råkade jag gå förbi en bokhandel med rea innan vi hunnit utanför Sveriges gränser, OCH upptäckte att några av böckerna jag lämnade kvar i Kroatien förra året men ändå inte hann läsa denna semestern, måste få följa med hem igen så att jag kan läsa dem under året… Så jag har helt klart ännu fler böcker med mig hem igen.

Men några böcker kom jag genom i alla fall (se bild)… Generellt var det mycket svensk litteratur, kvinnliga författare och korta romaner. Det var delvis ett medvetet val. Jag har en hypotes om att dussinlitteraturen ofta behöver fler sidor för att ändå inte komma fram till något särskilt, medan den verkligt goda litteraturen är fokuserad nog att nå och beröra läsaren utan alltför mycket bulk omkring sin kärna.

Hypotesen står sig även efter sommarens studier, kan jag meddela.

Ett annat tema har varit Bodil Malmsten. Jag hade aldrig läst Bodil Malmsten före den här sommaren, men av någon anledning länge misstänkt att jag skulle tycka om att göra det. Och sedär – ännu en hypotes som visade sig helt riktig. Framför allt tycker jag om de böcker som handlar om henne själv – loggböckerna och skrivhandboken Så gör jag. Integritet och nakenhet i balans – total öppenhet och inga ursäkter. Befriande!

”När kastanjerna slår ut…” har jag några sidor kvar i, den hade jag lite svårare för. Huvudpersonen är en osympatisk och självcentrerad man jag har ohemult svårt att identifiera mig med eller känna något för – trots att Malmsten gestaltar hans lidande med sin obevekliga närhet, inifrån kaoset, sönderfallet, oförmågan. Jag vill hålla honom ifrån mig, titta bort, slippa se. Jag antar att det egentligen är ett ganska gott betyg ändå, men krävande. En bok som kräver.

Jag gör inga enskilda bokrecensioner den här gången, men bränner genom listan lite kort nedan:

De kommer att drunkna i sina mödrars tårar av Johannes Anyuru. Oj, vad säger man? Något helt annat än jag väntat mig, en bok som blandar genrer lika hejdlöst som den väver samman tidstrådarna som utgör berättelsens kronologi. En bok som slår andan ur en – på flera plan.

Hängivelsen av Elisabeth Hjorth – jag minns inte vad det var som fick mig att fastna för den här boken. En för mig ny författare jag blev nyfiken på. En svår bok att beskriva – en bok som också gestaltar ur ett kaotiskt, känslomässigt inifrånperspektiv, med ett språk som det skakiga bildspråket i en dogmafilm. Stark, berörande – men också förvirrande och otillfredsställande.

I bilden syns fyllda eller halvfyllda kvadrater framför boktitlarna. De ifyllda är utlästa, de halvfyllda inte (och ja, jag ser att jag gjort fel med ”kastanjerna” – my bad). Jag började på Margaret Atwoods The Blind Assassin redan i bilen på väg söderut, en bok jag rekommenderats från flera håll, varje gång med stor iver och den slags tindrande ögon som bara barn på julafton och boknördar inför en Bra Bok kan uppbringa. Jag hade verkligen sett fram emot att läsa den – men fick till slut erkänna att jag behövde ha semester FÖRST, och SEDAN ge mig i kast med denna långa, och framför allt komplexa, berättelse – i synnerhet som jag försökte läsa den på engelska och i e-format. It’s not you, it’s me, sade jag sålunda och lade boken åt sidan.

Det fick bli en annan bok av Atwood istället: Häxyngel. Detta är en av ofantligt många litterära berättelser som bygger på Shakespeares Stormen (The Tempest). Jag är lite metafascinerad av just hur många som inspirerats av just den här, bland alla Shakespeares verk. (Faktiskt var en av de böcker jag ”råkade” få med mig från bokreabordet före avresan också baserad på Stormen-temat.) Det här var en trevlig bokkaramell, en sedelärande liten berättelse om en kulturman som gör upp med sina demoner… När jag tänker på saken påminner karaktären om Malmstens Maurice Lind, som jag har så svårt för i När kastanjerna… Skillnaden är väl att Atwoods kulturman faktiskt, till slut, vaknar ur sitt självältande och gör en rörelse framåt – inte bara runt-runt i cirklar. Samtidigt känns just det där uppvaknandet möjligen lite naivt och konstruerat, en kompromiss för feelgood-slutets skull. Lite.

En annan bok som gav mig den där lite ”too-good-to-be-true”-smak i munnen var Linda Olssons I skymningen sjunger koltrasten, som skildrar tre människors vänskap och närhet, kontrasterad mot olika slags ensamheter i deras historia. Ingen dålig bok, alls inte. Men ändå…

Beate Grimsrud är en författare jag bestämt mig för att stifta bekantskap med under sommaren – men jag tror att jag möjligen valde fel bok att börja med. Har någon sett mig någon annanstans är ett skickligt och fascinerande drömspel, lika surrealistiskt logisk som vilken ”verklig dröm” som helst och jag kan beundra Grimsrud för att hon bibehåller den lösryckta känslan konsekvent genom hela boken. Men just det, hur skickligt det än är genomfört, gör att boken ställer krav på mig och hur mycket jag vill investera i min läsupplevelse. Jag läste halva i bilen, men pausade den sedan. Den passar nog bättre som portabel kulturupplevelse under höstens pendlingstimmar till jobbet.

Alright – så långt skönlitteraturen… Men några fackböcker slank också med, trots att jag inte hade någon kurslitteratur att plöja i år:

The writer’s journey bygger på Joseph Campbells forskning om universella och arketypiska myter som förenar människor över geografi, kulturer och tid. Dessa myter följer vissa berättelsestrukturer, och Christopher Voglers bok handlar hur man som författare/skribent och enligt mig också i en lång rad andra berättande yrken kan använda sig av dessa berättelsestrukturer för att skapa trovärdighet och engagemang hos sin publik. Har man redan läst Campbell är det väl inte så mycket nytt, men lite kul att se hur Vogler bryter ner flera samtida Hollywoodproduktioner med hjälp av dessa strukturer.

Slaget om verkligheten av Bengt Kristensson Uggla är en bok jag snubblade över i våras, då jag läste en kurs om bland annat omvärldsanalys. Kurslitteraturen lämnade en hel del övrigt att önska – erbjöd mest oreflekterade punktlistor och inte mycket mer. Jag lånade då denna på biblioteket, men när jag kvitterade ut en tätskriven tegelsten på tung akademisk prosa fick jag skjuta läsningen på framtiden – närmare bestämt till semestern.

Det här är en sån bok jag nog är rätt ensam om att ägna dyrbar semestertid åt – tung och krävande, omständlig och späckad med akademiska referenser. Men det är också en sån bok jag skulle vilja berätta mer om, koka ner och dra slutsatser av och göra reflektioner kring. Den för ett tvärvetenskapligt resonemang om vår omvärldsuppfattning, inklusive vår historia, är sociala konstruktioner – och vad det innebär.

Den klart mest intressanta akademiska boken jag läst i år, samtlig kurslitteratur inkluderad.

Sista fackboken denna sommar är Tim Browns Change by Design – som jag sparade till sist för att den är mest jobbrelaterad. Den är bra och jag rekommenderar den varmt till var och en som har ett jobb där man då och då pratar om förändring och innovation. Samtidigt var det väl inte så mycket nytt för mig, här heller. Det är ju det här jag står för och strider för!

***

Summering: Mycket läst blev det den här sommaren. Och det bästa av allt är att jag inte behöver sluta för att semestern är slut och hösten tar vid. Den här gången kan jag fortsätta läsa, hela året.

Tillbaka i civilisationen: Reflektion om teckning, lärande och näringstillförsel.

Bloggen tystnade snabbt efter de där första posterna under semestern – snabbt och snopet, om jag får säga det själv. Uppkopplingen på vår andra semesterort visade sig vara minst sagt instabil, och att låta bloggambitionerna generera semesterfrustration skulle ha förfelat syftet, så då fick det helt enkelt vara, till dess jag var tillbaka i civilisationen igen.

Det är jag nu. Hej Sverige, hej huset, hej någorlunda stabilt wifi.

Hej vardag säger jag inte förrän på måndag, än har jag några lediga dagar kvar, för reflektion och för att ta ut kompassriktning framåt. Vart är jag på väg just nu? Vart vill jag? Viktiga dagar, trots att jag till synes fördriver dem med inget särskilt: Dricker kaffe. Lyssnar på radio. Tittar ut genom fönstret. Skitar ner ett papper med mina ännu ganska valhänta teckningsövningar.

Även om jag inte läser någon kurs i höst, måste jag fortfarande ha något att utforska och lära. Är man nörd så är man, antar jag. Nu blir det teckning/skissande. Jag vill kunna dra några enkla linjer, några få penseldrag med färg och ha åstadkommit en skiss, en minnesbild, en idé om något – verkligt eller tänkt. Skapa visuellt, inte bara verbalt.

Lärandet är konstanten – ämne och format varierar.

För lärandet är näring. Det har ingenting att göra med att nå ett mål, ”ha” kunskapen till något speciellt eller bli ”färdig”. Det är lärandet i sig som är en oslagbar mental näringskälla.

Min personliga käpphäst (okej, en av dem – jag har väl några stycken…) är att vår tid glömmer bort näringstillförseln när vi pratar om livspussel, balans och psykisk hälsa. Stress ska motas med mindre arbete – vila ett tag bara, sen kan man köra på igen, som förut fast kanske lite mindre. Jag hävdar att vila utan näringstillförsel leder till att man långsiktigt sänker sin kapacitet, som en åker som utarmas genom att ständigt producera, producera, producera. Men vi är vare sig åkerlappar eller produktionsmaskiner, vi behöver merän vila. Vi behöver näring – för kroppen, visst, men även för sinne och själ.

Det tar jag med mig i mina reflektioner. Vart är jag på väg just nu? Vart vill jag? Var finns bördighet och näringsrik mylla för mig att samla näring ur?

Det tänker jag på medan jag hämtar en kopp kaffe till och fyller ännu en sida i skissblocket med knotiga och skeva ansikten, vingliga hus och dysproportionella människorangel med 67 i skor, allra minst.

***

Och jotack, semestern var fantastisk. Fem veckor av idel lathet, solsken, simturer, vågor, bryggor, promenader, samtal, tystnad, skratt, närhet, utandning.

Ljuvligt – och välbehövligt. En rekalibrering.

Utandning

Ahhh… En utandning. Precis nu börjar tre veckors semester efter en mer intensiv höst än ens jag har ord för och ett år som i helhet egentligen inte var mycket lugnare någon gång. 2015 har varit ett år som… Nej. Jag spar det.

Ikväll är bara för utandningen. Än finns det tid att reflektera, summera det som varit, ta ut kompassriktningen framåt. Göra mitt årsbokslut, som jag brukar. Som jag längtar efter just nu. Få göra upp, packa undan, gå vidare. 

Men inte ikväll. Inte än. Ikväll är bara för att andas ut. Ahh.

Ordbilder: Om havet, att flyga, textens död, en storstädning och otämjda vågor

Varje år när vi är här, i vår kroatiska semesterort där maken har släkt och dit vi åker varje år, försöker jag hitta ett sätt att rättvist skildra det kristallklara havsvattnet här. Det går inte. Det närmaste jag kommer är att det är som flytande glas – men det säger ingenting om hur sidenmjukt det rinner kring min hand när jag ligger på bryggan och låter en arm hänga ner i vattnet. 

”Som att simma i ett akvarium” har jag också sagt – men det är inte heller riktigt sant, för det här är havet och havet är äkta och på riktigt. Havet lever, högst påtagligt. Att simma i det är att bli en del av det – förvisso som en tillfällig gäst, men välkommen och inbjuden. 

Jag dyker ner i flytande glas, kristallsmekning och sidensvalka, låter havet omge mig, omfamna mig. Jag simmar ut på djupt vatten, där havsbottnen sträcker ut sig en tre, fyra meter under mig. Jag tänker att så här måste det vara att flyga.

Havet, just här, är helt enkelt det vackraste jag vet. 

***

Jag läser en bok om läsförmåga i en tid av nya medier och nya logiker. Den säger (ungefär): ”Texten är död, länge leve bilden!” och jag vet att den har rätt.

Det är kontroversiellt – vem är väl beredd att ge upp texten som självständig kommunikations- och symbolbärare? Hur kan man ens tänka sig något sådant? Men författaren fortsätter: Handen på hjärtat – vilka skriver idag? Vilka fyller webbsidor med ord som vore de boksidor? De unga…? Eller de som vuxit upp med skriftliga texter som något så självskrivet (!) att det inte ens föresvävar dem att ifrågasätta texters nödvändighet i ett kommunikationssamhälle. (Min återgivning)

Sug på den ett tag, alla språkpoliser med särskrivningsfobi. Om texten är död, vad ska vi göra med våra skrivregler? Hur ska vi klara oss utan dem…?

***

Om texten är död, och bilden blir kung i dess ställe, borde jag givetvis illustrera mitt hav med en bild. 

Men jag är en av relikerna. Ibland tycker jag helt enkelt att ord skapar tydligare bilder än bilderna själva. Ordbilderna får fler nyanser än bildbilderna har pixlar. 

(Åtminstone bland mina relik-gelikar, som förmår avkoda dem.)

***

Jag läser en annan bok som handlar om den fiktive stenåldersmannen Grok och varför han var den bredarslade nutidsmänniskans (Homo Sapiens Lardassius) överman i allt – starkare, friskare, smartare. Vi vill så gärna se oss, med alla våra tekniska uppfinningar, som skapelsens krona, den alltigenom överlägsna arten och världsalltets obestridliga härskare. Men sanningen är att vi blivit Groks kusin från landet (fast tvärtom – urbana drumlar), klumpiga och småtröga. 

Vi har det för enkelt, har tillrättalagt världen omkring oss, styr den med våra tekniska gadgets så att vi inte längre behöver använda vare sig fysisk eller intellektuell kapacitet till något verkligt väsentligt – som överlevnad och anpassning till en föränderlig miljö. 

Jag tänker att Grok inte skulle ha låtit sig skrämmas av textens död och skrivreglernas upplösning. Han har anpassat sig till svårare samtidsförändringar än så, här är en till – och en västanbris, en axelryckning. Nutidsmänniskan vill gärna se sig som utvecklad och flexibel – förändringsbenägen, rent av. Men när det kommer till kritan har vi nog mest glömt hur man gör, och nöjer oss med att muttra ”det var bättre förr” och krampaktigt klamra oss fast vid det vi har och förstår. 

”Somligt förändras aldrig.” säger vi. Fast jo. Allt flyter, även vi.

***

Läser flera olika böcker parallellt just nu, men känner ändå hur de rinner samman, smälter ihop och beskriver en helhet. Det gör mig lycklig. Vem behöver knark när det finns böcker som får en att se saker på nytt sätt, ger världen fler nyanser. 

***

Herregud vad jag behövde den här semestern. Det har varit ett jävla år, på ren svenska. Jag vet att jag sa det i vintras också, om 2014. Att det var ett jävla år som jag med glädje skulle se försvinna i backspegeln. Men 2014 ”went out with a bang” som det heter, och jag har ägnat våren åt att städa upp. Jag har gjort det med den äran, om jag får säga det själv. Det blev rätt fint när det blev klart.

Ibland behövs en god storstädning. Även om det oftast inte blir gjort förrän skiten far i fläkten och det bara måste göras, när inga undanflykter hjälper. Nu är det gjort och jag är redo. 

Men semestern… Den behövdes.

***

Igår bjöd havet på vågor, starka och otämjda. Kristallglassmekningen fick muskler och en brusande kraftfull röst, dånande längs stranden. Jag satt på min bryggkant och lät dem skölja själ och sinne rena.