Om förändringens lupiner

Det finns inte kvar så många bloggar som jag läser och besöker längre – läser väl bloggar ungefär lika ofta som jag själv skriver, dvs i perioder men med långa uppehåll. Det är synd. Jag saknar tiden då vi (i varje fall jag) trodde att bloggarna och möjligheten att dela texter på webben var början på en ny sorts samtal, som i sin tur skulle öppna världen för godhet, förståelse och gemenskap. Ja, ja, jag är väl en stjärnögd idealist. Och godheten kan jag väl acceptera var lite att ta i – men jag saknar samtalen, för de fanns där. Ett tag.

Och det är just det där jag funderar på idag: Hur saker blir, när allt förändras. Sociala medier, förstärkta av möjligheten att bära den digitala världen med sig på fickan, förändrade allt. Det gjorde de, och på nästan löjligt kort tid. Nästa år har jag bloggat i 20 år – det är bisarrt, men sant. DÅ var jag tidigt ute, betraktades nörd och skummis som ”höll på med sånt där” och smusslade själv med det, tyckte väl inte heller det var alldeles självklart comme il faut. Men jag såg sociala medier som något gott, som en möjlighet att skapa gott i världen.

Sen kom boomen, alla skulle med – och utvecklingen tog en annan riktning. Det borde jag faktiskt ha begripit att den skulle. Att det nyfikna utforskandet och kontaktskapandet inte skulle bestå, att affärsintressena skulle flytta in och dränka de små tingen med storhet, tyngd och logik för kommersialisering. Jag själv tröttnade. Ville aldrig konkurrera och ”driva” för att ha en blogg som stod sig i tsunamin av strategiskt utformat innehållsskapande, locka följare, vara ”influencer”. Hu.

Affärsintressen är lite som lupinerna i våra vägrenar: Färgstarka och vackra – men också invasiva, dödar allt övrigt omkring sig. Saknar förmåga att samexistera med det som är eljest. Sätter spelreglerna, med den starkes rätt, gör sig själv till allomfattande logik. Till slut minns ingen längre att det funnits andra blommor vid våra vägar, på våra ängar. Allt är lupiner. Allt är affärer.

Och nu närmar sig ett nytt skifte. Pandemin var katalysator – en påtvingad förändring vi måst förhålla oss till. Som människor, som grupper, som länder, som värld. Nu pratar vi om det nya normala. Att pandemin banat väg för permanent förändring, att vi aldrig kan gå tillbaka till det som var. Det är positivt, en förändring behövs. Samtidigt skrämmer det mig. Jag ser framför mig hur lupinerna ska svämma över också detta ekosystem, och göra möjligheten att skapa gott till något helt annat. Ännu en ny ordning som gör människor mindre, osynligare och ensammare än någonsin – och att då kommer det att vara för sent att gå tillbaka. Det kommer inte att finnas något tillbaka att gå till – för det gör det aldrig. Vägen går framåt, inte bakåt.

Det är bra att människan strävar framåt. Vi är ett utvecklande djur, vår förmåga att tänka ut saker som ännu inte finns, har gett oss förmågan bygga och utveckla ständigt nya saker. Det är detta som särpräglar oss från andra djur – på gott och på ont. Det lär bli vår undergång vad det lider, kanske planetens också – men det är ett annat inlägg. Men ofta gör vi det vi gör så förhastat och så enögt, kastar oss mot första bästa lösning som ”seems like a good idea at the time” – och sen får vi laga och lappa konsekvenserna av det vi inte tänkt på från början. Och detta upprepar vi gång på gång på gång. Lär vi oss aldrig?

Jag arbetar inom fältet utveckling och förändringsledning, där det är lätt att väcka medhåll för påpekanden om att ”inte gå för snabbt på lösning”. Men är det något vi gör, så är det just det. Går alltför snabbt, alltför snävt, till beslut om lösning – innan man gjort tillräckligt för att förstå problemet, behoven och förutsättningarna för att kunna välja en hållbar och effektiv lösning. Det är lite som att spela strutfotboll, och inbilla sig att man ändå spelar som Zlatan. Man nöjer sig med slumpmässiga quickfixar, utgår från ett antal antaganden – och har alltför bråttom att komma till avslut för att kosta på sig en tillräcklig analys.

Kanske är det också en prestigefråga? ”Måste jag ta reda på något, ser det ut som att jag inte redan vet”…?

Assumption is the mother of all fuckups.

Bloggen Lisigt skriver om psykisk ohälsa i pandemin. Hur vi, även om vi får saker att funka under pandemins spelregler, ändå reduceras till platta skärmbilder för varandra. Jag ser själv hur vår förmåga till nyansering, perspektivtagande, inlyssnande går förlorad. Jobbets sociala dimension prioriteras ned, ”man sitter ju i möten hela dagarna, behöver inte en digital fika också”. Vi väljer bort, blir mer instrumentella i hur vi förhåller oss både till varandra och till det vi gör. Mindre innovativa, mindre benägna till reflektion – för att inte tala om självreflektion. Vi ställer färre frågor som ”Är detta gott?”, ”Gör vi rätt saker?”, och fler som ”Är det genomförbart?”, eller ”Vad krävs för att genomföra?” Vi rationaliserar bort helhetstänkandet till förmån för avbockningsbara mål. Gjort, gjort, gjort – bra jobbat.

Men gör vi rätt saker? Kan vi verkligen bedöma det, ensamma bakom varsin skärm?

Missförstå mig inte – jag tror på hybridarbete, välkomnar det och ser det som åtminstone EN positiv sak som pandemin fört med sig, eller åtminstone öppnat dörren för. Men det är det där med lupinerna… Om de stavas ”affärsintressen” eller ”valfläsk” eller ”internpolitik” kan egentligen göra detsamma. Jag är lite rädd att de ska ta över och bli det enda som finns kvar av en möjlighet som har potential för så mycket mer.

Vad som händer om man låter en överhettad hjärna löpa fritt över ett tangentbord och några koppar kaffe…

Ibland känns mitt huvud som om det är så fullt att det nästan spricker, men ändå kan jag inte få ur mig allt det där som det är fullt av – trots att jag har en känsla av att det kan finnas bra grejer i den där överfulla röran. Det är som att det blir trafikstockning i hjärnan. Alltför många trådar, korsningar och vindlingar som måst vänta alltför länge på att redas ut, och i sitt otåliga stampande ohjälpligen trasslat in sig i varandra.

Detta inträffar vanligen efter en så kallad arbetstopp – eller i mitt fall, en inlämningsdeadline. När jag måst fösa egna tankar åt sidan för viktigare (hm, definitionsfråga – jag hävdar ju att egna tankar är rätt viktiga de också) saker; det är då de egna sakerna får tid att – i brist på uppmärksamhet? – trassla in sig i varandra.

Det bästa sättet att lösa upp kaoset brukar vara att skriva – mycket. Så idag överväger jag ett experiment: Kan jag skriva en hel dag? Vad skulle hända om jag på fullt allvar ägnar en hel dag åt att skriva mig genom hela huvudet, med trådar, korsningar, vindlingar och allt? Jag antar att det bara finns ett sätt att ta reda på det, så – det här är ett experiment. Om du läser det här, antar jag att jag tyckte det föll väl ut – i ett eller annat avseende.

Däremot får du helt enkelt stå ut med att det här blir en lång text utan egentlig struktur – det är helt enkelt en sådan text som ska få följa tanken och tankens alla mystiska krumsprång. En ren processtext skulle man kunna säga – men jag kanske låter dig läsa den ändå, för skojs skull.

Sitter just nu på ett trevligt kafé och ser hur baristan maler mina svindyra kaffebönor direkt ner i pressokannan. Jag har slutat dricka kaffe med mjölk – inte av någon särskild anledning, mer än att jag plötsligt mest tycker det smakar unk och sunk med mjölk i kaffe. Ett effektivt sätt att förstöra kaffet. Samtidigt hör ju mjölkkaffesorterna liksom till när man går på fik – bryggkaffe kan man ju dricka hemma…? Så nu har jag börjat testa snofsigare varianter av svart kaffe – som dyrare bönor, olika bryggtekniker. Inte vet jag om jag egentligen märker någon skillnad – jo förresten, bryggtekniken Aeropress har jag raskt dömt ut, ety den producerade en blaskig och tråkig dryck som mest fick mig att undra om det plötsligt utbrutit lokal kafferansonering – men det känns i varje fall lite roligare än att bara beställa ”Ein filterkaffee, bitte”.

Elbgold

Skrivmaskin, kaffe och böcker. Fina grejer.

Den ”arbetstopp” som avslutades igår kväll var min gamla släptenta i psykologi som jag tror jag nämnt förut. Jag har verkligt svårt för det där med att ha hamnat på efterkälken med något – hur rimliga och försvarbara anledningar det än funnits för att det blivit så. Jag bara avskyr känslan. Men nu är tentan klar ochinskickad i alla fall, läraren har bekräftat och lovat rätta under påskledigheten. Jag räknar faktiskt med att den blir godkänd – även om jag alltid måste dras med det där inre gnaget att jag nog kunde ha gjort lite mer, lite bättre, lite till.

För sanningen är ju att man ALLTID kunde gjort lite mer, lite bättre, lite till. Vi pratade om det hemma igår, det rimliga i att sikta på 80 % hellre än 120 – för sin egen skull. För att hålla hela vägen i mål. Och jag håller med – i sak. Men när det sen gäller sitter det där oroliga prestationsgnaget där lik förbannat. (Och nej, det hjälper inte att mina 80 % nog rätt ofta överträffar andras 120 med god marginal.)

Kanske handlar det om vetskapen att man faktiskt har 20 % kvar att ge – att man tjuvhåller en del av sina resurser för sig själv, OLOVANDES! *flämt, chock, infoga skriet-ikonen här* Ja, jag tror att det ligger något i det. Fast det är ju egentligen verkligt oroväckande. Att jag på allvar inte ser mina resurser som mina egna, utan som ägda av någon annan, utanför mig själv.

Det är dock oklart vem. Jag tror inte det är just Linnéuniversitetet jag sålt (eller skänkt?) min själ till direkt. Snarare någon allmänt överhög moral- och prestationsdemon, allestädes närvarande, omöjlig att undkomma. Åtminstone med mindre än att man faktiskt lär sig be hen hålla truten och låta en avgöra själv – och det är ju det som är så svårt. Jag har blivit bättre på det, men ekot av ”bättre kan du”-demonens ständigt mässade mantran ringer fortfarande i öronen ofta, ofta.

Tänker på detta och relaterar till alla nyhets- och debattartiklar om skolans sjunkande resultat och barn som uppvisar allt tydligare tecken på stress, i allt yngre åldrar. Det är illa nog att vi – den medelålders, sedan länge förlorade generationen – redan fuckat upp oss själva bortom all räddning, men vad värre är att vi normaliserat prestationshetsen så starkt att vi inte ens ser att vi gör samma skada för våra barn.

När barnen var små bloggade jag om dem, skrev om dem på Facebook, delade alla deras små under och mirakel – av kärlek och gränslös stolthet förstås. Föräldrar är ju inte heller mer än människor. Men sen kom en dag då jag började inse att deras under och fantastiska prestationer är deras, inte mina att dela hur som helst. Sedan dess funderar jag alltid både två och tre gånger innan jag delar något alls som har med barnen att göra. Det händer förstås, men inte så ofta som förr (och långt ifrån så ofta som barnen skulle önska, de vill ju ha många lajks juh!).

Något knyter sig i mig när jag ser föräldrar i mitt FB-flöde som ständigt delar barnens prestationer, skolbetyg, duktighet – och får ”lajks” från sina bekanta. Bekräftelse. Instant gratification. Vår tids främsta knark. Men vad händer den dagen barnet inte längre klarar att ”leverera”? Då skryter mamma inte längre, så vart tar barnet vägen då? När det inte längre syns och får sina ”lajks”?

Jag vet inte om jag gör rätt, men jag försöker verkligen lära mina barn att huvudsaken är att man lägger ner tiden och mödan på att lära sig, inte att man når resultatet ditt eller resultatet datt. Att alla barn alltid kommer att ha olika lätt eller svårt för att lära sig olika saker, och att det inte är det inte säger något om ”hur bra man är” – utan att det viktiga man försöker så gott man kan. Men jag hör på mina barn vad andra barn får lära sig hemma, och något knyter sig i mig igen.

Ett barn – nej förresten, det är flera – som hela tiden talar om för mina barn att de gör fel, det ska inte vara si, det ska vara så. Om detaljer, saker som inte spelar någon roll. Måla inte grönt där, det ska vara blått. Lek inte si, lek så. Lek rätt.

En förälder som inte vill följa med sitt barn på träningen, för att hen är rädd att barnet inte ska vara duktigt nog och hen måste skämmas. Hen frågar mig efteråt istället: Hur gick det? ”Jag tycker alltid att de är duktiga”, svarar jag och går därifrån. Arg, men vad ska jag säga?

We live in the age of instant gratfication” skriver Leo Babauta på bloggen zenhabits.net. No shit, säger jag. Vi är vuxengenerationen som inte vill bli stor, en civilisation med ALLA förutsättningar – och ingen vilja större än nästa ”lajk”.

Jag tänker på en bok jag läst och tänkt skriva en hel artikelserie om. Jag drog mig länge för att läsa den på grund av den ultracorniga titeln ”Seven habits of highly effective people”. Jag ryser fortfarande när jag tänker på titeln – men boken är riktigt bra. Den handlar om att hitta mål, mening och principer som hjälp att styra sitt liv så att man inte bara åker med och hamnar där man hamnar utan att veta varför eller vart man egentligen vill komma. Det är en bok det är lätt att bli religiös kring – ska man vara brutalt ärlig verkar författaren ha varit mer eller mindre religiöst förtjust i sina egna tankar – men om man skalar bort det pekorala är råden och tankarna faktiskt högst användbara. Jag märker på mig själv att jag återkommer till dem hela tiden, osökt och i alla upptänkliga sammanhang.

I boken finns bland annat en modell där författaren skiljer mellan bråttom och viktigt i en fyrfältare som korsar de båda parametrarna:

Covey_matris2

(Jag ska förklara både den här modellen och resten av boken ordentligt i senare texter, för den här gången får du nöja dig med att bli nyfiken. Jag ska ge dig ett tips: Högsta prioritet är INTE det som är både bråttom och viktigt. Högsta prioritet är det som är viktigt men inte bråttom. Klura på den ett tag du…!)

 

När man läser om vad som hör till de olika fälten inser man snabbt att hela vår kultur hänger väldigt mycket i ”bråttom”-fälten, medan vi inte riktigt hinner med ”viktigt”-fälten. Och då tänker jag att man skulle kunna byta ut termen ”bråttom” mot ”instant” – som i instant gratification-resonemanget ovan. Bråttom och instant är de massiva distraktioner som gör att vi, samtidsmänniskorna, tappar kontakten med det viktiga. Och allvarligt talat – vet vi ens längre vad som är viktigt? Alltså på något djupare plan viktigt, vad som ger våra liv mening och riktning? Vad vi vill – beyond nästa lajk, liksom? Tänk om vi kunde lista ut det, och sen lära våra kids DET perspektivet…

Jag läste den där boken i somras – och har tänkt att läsa om den nu i vår, repetera för egen del och skriva den där artikelserien – och har försökt praktisera tankarna i den sedan dess. Det jag hela tiden fastnar på är just det där med vad jag egentligen vill. Vilka är mina vägledande livsprinciper? Jag trodde verkligen att jag var en person som hade styr på det där, men det är där jag fastnar hela tiden. Vad vill jag? Vilka principer vill jag leva efter? Eller… egentligen har jag nog koll på mina principer, men jag har haft förbluffande svårt att formulera dem, trots att jag funderat mycket på saken under året.

Samtidigt har jag tänkt att det nog är en bra grej att låta vara en process, att även om jag inte lyckats bestämma mig för en färdigformulerad och principiell livsdevis, så händer det saker just för att jag går omkring och funderar på saken. Men hur många gör sånt idag? Någonsin? Vad skulle hända om vi gjorde – och vad händer egentligen med oss när vi inte…?

Kaffet är urdrucket, en ny inbeställd. Mot bättre vetande en cappuccino med extra espressoshot. Den smakar mjölk, surprise. När ska jag lära mig?

Hm. Var var jag? Var började jag?

Jo, psykologitentan. Den är alltså inlämnad och jag kunde samla ihop hela den nådiga luntan med psykologilitteratur från skrivbordet och bära tillbaka till bokhyllan. Det är normalt sett en behaglig symbolhandling efter ett avslutat kursrace – men den här gången stack det lite i hjärtat. Jag är inte redo. Min examination kommer säkert att bli godkänd, men jag känner mig inte färdig med den här kursen.

Det var en tuff kurs, rent känslomässigt. Den tog upp saker som personlighet, stress, konflikter, kriser och svåra samtal och vår lärare var en beteendevetare från Previa som föreläste med exempel från företag och organisationer där hon varit involverad som konsult. Fantastiska föreläsningar, dynamiskt berättande, engagerande och livfulla. Och omöjliga att värja sig från om man råkade ha varit med om en stor del av de problem och situationer som togs upp. Man kan säga att kursen väckte upp saker som jag hade slumrande inom mig, och det blev till att bearbeta om saker jag stuvat undan inom mig väldigt länge. Det var nyttigt att få en teoretisk referensram till saker jag tidigare ”bara” sett från insidan. Det hjälper till att utveckla en slags distans – det berömda akademiska helikopterperspektivet. Nyttigt som sagt – men också väldigt jobbigt.

Letar fram ett exempel ur mina anteckningar – ”Organisatoriska stressreaktioner”, alltså ett avsnitt om vad som händer om en hel organisation eller grupp i en organisation lider av stressymptom:

minskad arbetsglädje
sjunkande prestationer
samarbetssvårigheter
missnöje och frustration
vi-mot-dem inom gruppen
mobbning
personalomsättning
tigande
revirtänkande
blockerad inlärningsförmåga
sjunkande arbetsförmåga
otrygghet
misstänksamhet
ryktesspridning
minskad kreativitet
avståndstagande
konflikter
låsta regler/inga regler
lägre initiativförmåga
kommunikationsproblem

En lång lista. Har ni någon gång varit i en sådan grupp – en som uppfyller hela listan? Arbetsgrupp eller i något annat sammanhang? Det har jag. Det är en sorglig historia. Alla de där ”symptomen” hänger liksom samman, det ena ger det andra och karusellen snurrar snart nog så fort att ingen ser mycket längre än vad de nu råkar ha att klamra sig fast vid. Till slut glömmer man hur det var när det var bra – minns inget annat än det man klänger sig fast vid, märker inte ens att världen är en vansinnigt snurrande karusell av allt det där som står i listan.

Men jag har också varit i grupper som varit det rakt motsatta. Där dynamiken på något magiskt vis lyft var och en av gruppens medlemmar över vars och ens individuella ribba, utan att någon behövt känna sig otillräcklig eller i behov av ytterligare bekräftelse – utöver glädjen att vara en del av det som händer i gruppen. Det är… vackert. Jag kan inte komma på något bättre ord. Det är vackert och ja, en säregen slags magi när det fungerar.

Jag tänker att det är en styrka att ha båda världarna i minnet, det goda och det ”onda”, det fungerande och det trasiga. Det sorgliga och det magiska. För att kunna bygga vägar från den ena platsen till den andra, måste jag ju kunna se dem båda klart – jag måste ha varit där.

Nu har jag skrivit åtminstone nästan halva dagen, och ryggen ryter åt mig att röra på mig. Utanför skvalar regnet – på tvären i den friska vårvinden. Nästan som hemma för en skåning.

***

Planen med avbrottet var att gå ut i ”friska luften”, få i mig lite lunch och sedan leta upp ett nytt café där jag kunde fortsätta skrivprojektet. Men efter lunchdejt med maken drabbades jag av ett anfall av ”sunt förnuft” och beslöt ägna eftermiddagen åt att göra nytta, genom att hämta barn och göra ärenden – som att hämta glasögon och handla gummistövlar. Ack min arma idiot… Där rök den eftermiddagen, kan man konstatera – såhär 10 timmar senare, då jag nyss lyckats få en lugn stund att sätta mig ned igen… Hm.

Så hur gick experimentet då? Några analytiska slutsatser? Mja, alltså – du läser ju det här, alltså har jag väl någonstans godkänt resultatet. Det är ju inte så att jag hann tömma hjärnan med den här lilla, om än långa, texten – långt därifrån. Fast jag känner mig heller inte som en vandrande mental tryckkokare redo att explodera – och det är då en välsignelse.

Fast huvudet är fortfarande fullt – för att inte tala om alla de många långa kilometrarna med utkast jag skrivit på sistone men aldrig fått tillräcklig ordning på för att lyckas publicera… Det lär, med andra ord, komma mera. Stay tuned!

Kvalitet bortom good-enough

StairwayHögt eller högre?

 

I ett samtal för några dagar sedan kom det upp en diskussion om vad ”kvalitet” innebär. Jag svarade nog utan att riktigt ta mig tid att tänka efter och i efterhand har jag insett att det jag sa egentligen snarare handlar om effektivitet – vilket som är nog så viktigt. Men kvalitet är något annat.

Jag tänker att kvalitet och effektivitet har vissa gemensamma nämnare, men att de skiljer sig i att effektivitetens optimum är ”good enough”, medan kvalitetens är ”så bra det går att göra”. Kvalitet är att inte nöja sig förrän det man gör är så bra som det kan bli, förrän man fyllt alla potentialer och vet att det man gjort håller måttet, tål att synas, brukas, jämföras  – och kanske rent av skrytas lite med.

Men jag tänker också att vi blivit dåliga på att premiera kvalitet. Vi premierar tempo, drivkraft, volym och kvantitet. Vi premierar det som syns och hörs och verkar bra – men vi är dåliga på att ta oss tid att titta närmare . Vi har ju så mycket att göra. Hur ska vi hinna detaljgranska allt? Vad är det för fel med good-enough?

Det är inget fel med good enough. Ibland är good-enough faktiskt just good-enough. Men det är inte kvalitet. Kvalitet är att gå bortom good-enough och inte nöja sig med en snygg förpackning eller en quick-fix i stunden. Kvalitet är att inte ge sig förrän man fått det resultat man strävat efter. 

Dessutom tror jag att det finns en kreativ dimension i kvalitetsbegreppet, att det handlar om att skapa något, tillföra något. Om din vision är att bli rik och tillbringa ålderdomen på Bahamas, ligger det ingen direkt kvalitetsaspekt i att uppfylla den. (Däremot kan man tänka sig många effektiva vägar att nå dit…!)

När jag lärde mig bokbinderi hade jag som vision att mina böcker skulle tåla slitage och omild behandling för att kunna åka med och finnas till hands när jag vill ha dem. Mina första försök såg förvisso rätt okej ut, men de var långt ifrån stabila, än mindre särskilt slitstarka. Idag är jag där. Böckerna jag binder håller minst lika bra som en ”köpebok”, och jag behöver inte tänka på att vara extra varsam med de handgjorda böckerna.

(Några gånger har folk föreslagit att jag borde börja sälja mina böcker på Etsy. Jag har då tackat för komplimangen, men samtidigt förklarat att det vore helt omöjligt för mig att få betalt för all den tid jag lägger ner på de där böckerna. Därför överväger jag inte ens att börja sälja dem – det lilla överskott av böcker jag nu får ger jag bort. En annan slags mervärde…!)

Kanske är kvalitet också en fråga om stolthet och värderingar? Vem blir stolt över något man släppt vid good-enough för att hasta vidare till nästa projekt? Kvalitet är ju också en fråga om engagemang, om att tycka att det man gör är viktigt och spelar roll. Då får det man gör också kvalitet, och den kvaliteten kan inte fuskas dit – den måste komma inifrån och vara äkta.

Min slutsats måste bli denna: Nej, kvalitet och effektivitet är inte samma sak – men jag är knappast den första som blandar ihop begreppen. Inte för att de egentligen är så svåra att skilja åt, utan för att vår tid tenderar att hylla effektiviteten som en kvalitet i sig själv. Det är ekonomiskt rationellt – men samtidigt lite synd, och möjligen en smula oroande. Jag tror att det finns en väldig potential i det man väljer bort när man nöjer sig med good-enough.

Hur tänker du? Vad är kvalitet för dig?