#blogg100: Läs inte här, läs där.

”Det språk vi väljer, de handlingar vi utför, det samhälle vi skapar – allting loopar tillbaka och bidrar till att forma oss alla. Och våra ord. // Så jag tror inte på kollektiv skuld, men jag tror på gemensamt ansvar.”

Idag ska jag göra det lite enkelt för mig, genom att helt enkelt luta dagens inlägg mot någon annans ord. För Malin Nävelsö fångar och belyser exakt det jag bara lyckades famla efter igår – strukturer som går i varandra och ett hat vars rötter går djupare än ”bara” de synliga yttringarna.

”Tänk er att vi har de här två matriserna: en där hat har blivit en grundläggande struktur. Och en där kvinnoförtryck är en grundläggande struktur. Vrid dem nu lite och se hur mörkt det blir.”

Nöj dig inte med citaten här, läs hela texten. Gör det! Det är den värd, både texten i sig – och ämnet. För det handlar inte om ”dom”, de där hatarna, en särskild slags människor vi kan peka ut och ta avstånd ifrån. Det handlar om oss allihop. Det är vårt samhälle – vårt gemensamma ansvar.

#Blogg100: Om att hat får aldrig stå oemotsagt

Jag sitter och ser Uppdrag granskning, om näthat mot kvinnor som inte håller käften och står tillbaka, utan står upp för sina åsikter. Det är omöjligt att se programmet utan att få ont i magen – men om du inte sett programmet än, tycker jag att det är din förbannade skyldighet att göra det. För det här handlar inte om en handfull kvinnliga journalister, författare, skådespelare osv. Det handlar om oss allihop – vårt samhälle, vår kultur, våra liv.

Jag tänker på detta att hatet finns omkring oss överallt och hela tiden. Allt som sticker ut riskerar att attackeras – så var på din vakt! Se till att inte vara för bra och inte för dålig, inte för höger, inte för vänster, inte för snygg, inte för ful, inte säga för mycket, inte säga fel saker… Toleransen minskar, ramarna krymper. Allt som sticker ut blir måltavlor.

Varifrån kommer snarheten att hata, hota och kränka – och vad gör det med oss att hat och rädsla ständigt finns där? Vi ser det ju, allihop – även om vi för det mesta väljer att vända bort blicken. Vad gör det med oss? Vad har det redan gjort med oss? 

Jag tror att vi är avtrubbade, att vi tror att vi skyddar oss genom att titta bort, inte låtsas se. Vi sträcker oss efter skygglapparna, stänger ner webbläsarfönstret, vänder ryggen till. Det är enklast och bekvämast så. Tryggast. Fast den tryggheten är illusorisk, för medan vi vänder oss bort, sitter ängslan kvar i maggropen.

I TV-programmet tänker jag på de här sakerna inte minst när jag hör Facebooks representant i princip säga att det är okej att hota med våldtäkt – om det är ett skämt. Ett ”skämt”? Förlåt, men vadå för jävla skämt?? Sen när är det okej att ”skämta” om mord, våldtäkt och förnedring? Direkt riktat mot en människa? Vem skrattar?

Det är som sagt helt omöjligt att se veckans Uppdrag granskning utan att få ont i magen. Men hos Mymlan/Sofia Mirjamsdotter läser jag ett inlägg som handlar om det positiva och konkreta som går att göra. Det är de små stegens väg som jag faktiskt också tror leder någon vart, på sikt.

Det handlar om att inte låta hatet stå oemotsagt. Det handlar om att vara det godas röst.

Jag kommer att tänka på en text jag skrev förrförra sommaren, i skuggan av ett annat hat (fast som samtidigt är en del av samma helhet, någonstans). ”The indifference of good men”. Vi får inte bli likgiltiga, tystna och vända ryggen till, vi får inte sluta låtsas om. Om vi gör det, vinner hatet på ren walkover.

 

#blogg100: En liten film om flickor och hur man ger dem en framtid

Den här filmen är inte ny, fast jag hade inte sett just denna – bara föregångaren som finns här – men jag tycker att den här gott tål att påminnas om.

Förutom att filmerna har viktiga budskap som handlar om vår värld och vår människosyn och vår (ja, faktiskt – allas vår) framtid och bara av det skälet är värda fem minuter av din tid, så är jag så fascinerad av hur så enkla animationer kan bli så starka. Det är streckgubbar, animerade ikoner – men de går rakt in i hjärtat ändå.

Starkast för mig är sekvensen med flickan som springer med sitt barn, och den för mig tillbaka till en av mina första dagar i Manila, december 1994. Jag besökte en barnmission som en slags korttidsvolontär. Första gången jag följde med missionsgruppen ut, åkte vi till en park nära ett område där det fanns många lyxhotell för turister. Företrädesvis manliga, ensamresande turister.

I parken mötte vi flickor precis som den där springande ikonen, magra och blyga flickor med hästsvans – och svällande gravida magar.  Kring den lilla gruppen med flickor lekte nästa generation – flickornas barn,  försumbart yngre än sina mammor.

Jag var själv 21 år, kände mig långt ifrån vuxen – men här stod jag inför en grupp barn, många år yngre än vad jag var – men med egna barn, och oändligt långt ifrån sin egen barndom. Det var omöjligt att förstå, eller hantera.

Lucka 15 – om allt annat än jul

 [iframe src=”https://embed.spotify.com/?uri=spotify:track:1pIww1rRCVbHScKlp50neI” width=”300″ height=”380″ frameborder=”0″ allowtransparency=”true”]

En lätt märklig dag idag. Jag har ägnat mig åt alla möjliga slags politiska diskussioner – och funderat en del på detta att det förekommer politiska diskussioner långt mer än vanligt, och det dessutom en vecka före jul. På ett sätt tycker jag att det är positivt, det är bättre att vi pratar och rent av ryker ihop lite om ditt eller datt, än att vi inte pratar alls. (Instagrammade lunchtallrikar är att likställa med ”inte-prata-alls”-alternativet, om du frågar mig.)

Men visst – de senaste veckorna har verkligen visat på hur långt vi faktiskt har kvar när det gäller att syna våra egna fördomar, förgivethållna stereotyper och oförmåga att ta ett steg tillbaka från allt det där. ”Har jag  flinat åt pickaninnydockan i Tomtens julverkstad i 40 år ska tamejfaan ingen komma här och klippa bort den och säga att det är nåt fel med det!”

En text jag redan länkat till på Facebook för att jag tyckte att den var så bra, ska jag länka till här också, utifall att någon missat den. Jag fastnade särskilt för ett citat i texten:Men jo. Det ska man. Bara för att man gjort något väldigt många gånger betyder inte det att det var rätt att göra så från början. Att det någonsin varit rätt, eller gott. Och vi är inte sämre än att vi kan bättra oss – eller hur?

Kultur som krampaktigt håller fast vid maktstrukturer är inte kultur, det är propaganda.

De där orden fick mig att tänka på en annan politisk diskussion jag deltog i imorse, egentligen en amerikansk kompis som diskuterat med sina kompisar under natten, och som jag inte kunde låta bli att lägga mig i på morgonen. Det handlade förstås om gårdagens vansinnesskjutning på en lågstadieskola i Connecticut – och den amerikanska grundlagsskyddade rättigheten för varje medborgare att bära vapen.

A well regulated Militia, being necessary to the security of a free State, the right of the people to keep and bear Arms, shall not be infringed.

För mig är hela skrivningen absurd, och osar 1700-tal och krut och dammiga stövlar lång väg. Men stora delar av diskussionen – den del som försiggick under den amerikanska kvällskvisten, då jag sov sött – handlade om HUR texten är formulerad och VAD Thomas Jefferson kan ha avsett med den. Den nivån. Bland annat skulle avsikten ha varit att folket med vapnens kraft skulle kunna göra uppror mot en förtryckande regering, om någonsin en sådan kom till makten i USA. Hm. Jag var tvungen att käbbla emot förstås, och påpekade att demokrati kan vara ett annat sätt att göra uppror mot en regering man inte gillar, och att problem 2012 bör åtgärdas av lagstiftning med någon form av kontakt med år 2012. På det svarade ingen mer än min kompis – och vi var överens från början, så det blev inte mycket till debatt där.

Men, när jag sen läste Anna-Carin Carnebros bloggtext, och det där citatet – kultur som krampaktigt håller fast vid maktstrukturer är inte kultur, det är propaganda – så föll liksom även den amerikanska diskussionen på plats, åtminstone i ett sammanhang. För sett ur det perspektivet är den amerikanska konstitutionen inget annat än propaganda, skickligt marknadsförd och indoktrinerad från småskolan. Vilket förstås bara gjorde gårdagens skolskjutning bara än mer ironisk.

***

Och några pepparkakor blev inte bakade idag heller, däremot fick vi åtminstone upp den visuella delen av julskrället…!

Om rädsla, fascism och mobbarattityd (#dethärärvårtland)

’Du är inte svensk. Det här är inte ditt land. Det är mitt land.’
(Erik Almqvist (sd), Kungsgatan, Sthlm, sommaren 2010)

De flesta har väl redan hunnit se filmklippen (mfl), och läsa eftermälet kring Sverigedemokraternas partitoppar, deras attityder och benägenhet till våld, verbalt och fysiskt. Och Erik Almqvist fick lämna sina uppdrag i partiet, så nu är allt frid och fröjd – eller? Jag känner då vare sig frid eller fröjd, fast det har jag ju å andra sidan inte gjort på länge. Inte när det gäller SD, och det faktum att det på fullaste allvar finns en väldig massa svenskar som tror att SD har lösningen på deras livsångest.

Nio (9!) procent kan enligt den senast publicerade undersökningen tänka sig att rösta SD i nästa val. Jag har idag 259 vänner på facebook. Statistiskt sett bör alltså 23 av dem vara SD-sympatisörer. På twitter blir siffran 44 personer.

(Nej, jag tror inte att det är så många i min bekantskapskrets, det är bara ett räkneexempel. Samtidigt… Jag kan inte förstå siffran 9 %, och känner stort obehag åt insikten att det kanske är fler i min bekantskapskrets än jag tror.)

Nio procent är en ohygglig siffra.

Frågan är om siffran är lägre idag – än den var igår morse, menar jag. Om folk som sagt sig vilja rösta på SD faktiskt blev förvånade över filmklippen, över jargongen och attityden – och om de i så fall också köper de nu pågående finterna för att rensa bort de ”enstaka” ostädade elementen som råkat smyga sig in i partiet.

Jag vet inte hur det är med er andra, men jag slogs nästan allra mest över hur bekant alltihop var. Hur oändligt många gånger jag redan hört allt det där. Argumenten, retoriken, de närmast karikatyriska försöken att brösta upp sig – inför sig själva, varann och andra, skulle jag tro. Och så rädslan bakom. Den uppenbara, den accentuerade. Ju mer de försöker gömma den, desto tydligare lyser den genom alla glipor i fasaden.

I DN läste jag idag en debattartikel av Henrik Arnstad (historiker och journalist), som beskriver Sverigedemokraterna som ett fascistiskt parti, och förklarar deras framgångar genom att peka på att fascismen och SD ”är i dag Sveriges enda framtidstroende politiska rörelse”. Just det där slår an något hos mig.

Jag har hört det från flera håll, och vet inte riktigt var det kommer ifrån – eller hur tillförligtligt det är – att dagens unga är den första generation som inte kommer att få det bättre ställt än tidigare generationer. Instinktivt känns det som ett rimligt påstående. Men hur handskas man med den vetskapen, den otryggheten – rent känslomässigt? Otrygghet föder rädsla, eller hur? Och rädsla kan vi inte bara gå omkring och bära på – vi måste kanalisera den på något vis.

Och kommer det då en ideologi som lovar att världen kan bli bättre, att den kan bli skinande och ny, vacker och fulländad… Tja, då har nog många ängsliga människor funnit sin kanal.

En annan parallell jag drar när jag hör jargongen ur Expressens filmklipp är från skolgården. Ni vet de där ungarna som man såhär i efterhand har förstått måste ha haft det tufft hemma, fast visste man liksom bara att de var bad news, och att man gjorde bäst i att hålla sig undan när de kom och verkade vara på dåligt humör.

Jag kommer precis ihåg känslan på skolgården, när de där ungarna dök upp. Man visste att om de så mycket som såg en, så var man rökt. Jag var både tjock och räknades som plugghäst, så jag hade liksom alla fel redan från början. Det enda jag kunde göra var att hålla käft och hoppas att de skulle hitta någon annan att hacka på. Om de gjorde det, höll jag käft och var bara tacksam för respiten. Någon annan dag skulle det vara min tur.

Nu är skolgården lite större, men retoriken är den samma. Taktiken också. Man vinner makt genom att få med sig de ängsliga, de som förtvivlat söker gemenskap och ett sätt att kanalisera sin rädsla och ångest. Alla andra skrämmer man till att titta åt andra hållet, låtsas inte märka vad som håller på att hända. ”Blanda bara inte in mig…” 

Vi är stora nu, hörni. Det duger inte längre att stå tyst och låta saker pågå. Att man håller käft när man är liten och rädd, och vet att man får sitt någon annan dag – det är en sak. Men när mobbarna vuxit upp och tror att de ska komma undan med samma jargong och samma hotfulla attityd, genom att spela ut människor mot varandra med lögner om vad som är fel i världen och hur man ställer den rätt igen – då är det inte läge att hålla käft längre.

Sverige är mitt land också. I mitt land ställer vi upp för varandra – och alla räknas.

***

Läs förresten också Soran Ismails kommentar i Expressen – som också handlar om hur det Erik Almqvist och hans polare säger i filmen knappast är något vi aldrig hört förut. Och det är det som är problemet.