Tänk vad en vecka går fort när man har roligt – och ändå sa vi flera gånger under Mallorcaveckan att det inte kändes som om den gick så himla fort, trots att vi njöt i fulla drag av varje sekund, av lathet, overksamhet och vila i kubik. Precis vad som behövdes. Jag hade viss kontakt med omvärlden via Facebook, och när jag skrev att jag nog aldrig nått total avkoppling så snabbt som under den här semestern, fick jag givetvis en spydig kommentar från en kollega om att det beror på att jag inte jobbat på länge. (Där jag kommer ifrån finns det för övrigt ett särskilt namn för sådana kommentarer: fortrödenhed. Fritt för tolkning!)
Och visst, det ligger säkert något i det – om än inte på exakt det sätt han menade – men faktum kvarstår: Jag vet inte om jag någonsin varit i ett så akut behov av semester som den här gången. Jag, som egentligen är livrädd för att flyga, orkade inte ens uppbringa energi nog att oroa mig för flygningen. En udda slags acceptans – men tja… Den funkade ju, på sitt sätt.
Hotellet i Playa de Palma var givetvis fyllt till bristningsgränsen med tyskar – men inte uteslutande, som jag trott. Det fanns en god portion holländare där också, samt några enstaka svenskar och en handfull skitdryga norrmän. (Från Stavanger, tänka sig. I rest my case.) Och personalen på hotellet talade konsekvent spanska – med undantag för några strategiskt utvalda nyckelpersoner som kunde tala engelska eller föralldel tyska – om det knep. Ack vilken befrielse i jämförelse med förra årets katastrofvecka i Bibione, turistorten som Gud glömde. Där var tyska första språk, och man hörde knappt någin italienska på hela veckan.
(Vid ett tillfälle skulle vi hyra cyklar – i Bibione alltså, inte Palma – och maken frågade på italienska och fick en lång drapa på tyska till svar, om att man måste lämna sitt körkort för att få hyra cyklarna. Han svarade – fortfarande på italienska – att vi inte är tyska, och fick då till svar (på tyska, givetvis) att det spelade ingen roll, vi måste ändå lämna körkort…!)
Men alltså – spanjorerna uppvisade helt klart en språklig integritet som italienarna i Bibione reat ut för länge sen. Kudos!
Däremot visade sig baristakunskaperna rätt väsensskilda från vår invanda kaffekultur. När vi anlände till vårt fyrstjärniga hotell som vi stigit upp före kl 4 på morgonen för att anlända till kl 10 på förmiddagen, och fick veta att vårt rum inte skulle bli färdigt förrän efter kl 13 (…!), erbjöds vi en kaffe i baren medan vi väntade (vi hade nog kunnat välja en cerveza om vi velat, men… det ville vi inte). Trötta och ”lätt irriterade” beställde vi varsin cappuccino – och fick in varsin kopp beigeaktig vätska med ett decimeterhögt berg grädde på toppen…
Alltså: Beställ ALDRIG cappuccino i Spanien – om du inte gillar grädde, förstås. Gott kaffe på spanska heter cortado och inget annat. De är ynkans pyttiga och sveps på 35 sekunder blankt, men man ska inte heller krångla med att få en större kopp av de livgivande dropparna, för då serverar de bara blaskigt automatkaffe ytterligare utspädd med mjölk istället för äkta vara. Beställ hellre en ny cortado när du svept den första istället!
För övrigt bjöd den fyrstjärniga middagsbuffén på nästa kulturkrock – maken och jag hade på cynikers vis hjärtligt skojigt åt den smaklösa maten och hur i glödheta håvete man kan misslyckas med enkla saker som lamm eller grillad kyckling, men vi förstod på våra tyska medresenärer att de minsann förstod att uppskatta den fantastiska maten. Under vår sista kväll gjorde kökschefen en liten rundtur bland borden och frågade gästerna hur maten smakade, och det generella svaret var ”Super-lecker, wie immer!”. *Frust*, sa vi – som ändå njöt av att kunna gå och hämta färdiglagade näringsämnen utan att själva behöva vare sig tänka ut eller laga till dem. Mina tankar gick till Caliente på Fleminggatan, där mången smakfull tapa fått min gom att krulla sig av glädjeyra.
Men, men – nu var ju huvudsyftet med resan vare sig mat eller kaffe, och vilan var det inget fel på. Vi har rört oss mellan frukostbuffen, poolen, havet och middagsbuffén – och inte stort mycket mer. Några av de andra resenärerna frågade om vi inte skulle besöka Palma stad – men vi var rörande överens, det skulle vi inte. Aaaaalldeles för ansträngande – herregud, behöva sätta sig på en buss!
Solen var stark och het (till skillnad från maten, dårå… Sorry, kunde inte låta bli!), och solskyddssmörjan vi köpt visade sig vara komplett skräp som inte gjorde någon nämnvärd nytta. Åtminstone inte för de spf 30 vi trott att vi smort in oss med. Vi kompletterade med en Nivea spf 50 (!), och har undgått svårare solbrännor. Bruna är vi – till och med jag, fast känner jag mig själv rätt är det antagligen ett minne blott någon gång imorgon eftermiddag eller så…
Och nu är vi alltså tillbaka i Tyskland. Det kändes nästan märkligast av allt – att resa tillbaka från semestern, och hamna i ett annat främmande land, där man inte talar språket och allt är nytt och måste kommas underfund med. Men nu är det åtminstone bara ett språk att bråka med – i Spanien var förvirringen total: De talar spanska, som påminner starkt om den italienska jag vid det här laget börjar känna igen och kunna få ur mig enstaka fraser på, samtidigt som jag oftast förmodas vara tysk och då tilltalas på ett språk jag brottas med och försöker lära mig, men har en rätt avsevärd bit kvar innan jag egentligen kan kommunicera på. Och själv tänker jag att jag ska tala engelska, men med alla de andra språken runtsnurrande i hjärnan, så lyckades jag oftast inte ens med det, utan det som kom ut var en rotvälska på blandad italienska, tyska, svenska och engelska. Ungefär i den ordningen…!
***
Jag inser att det här var ett osedvanligt rörigt inlägg, till och med för att vara av mig. Men det får vara så, bestämmer jag. Det kommer mer genomtänkta inlägg vad det lider – för jag har hunnit tänka och reflekterra en del, men jag måste nog hinna landa lite mer innan jag kan få ner de tankarna i ord. Jag har läst ut American Gods, kommit halvvägs in i både A wrinkle in time och Dramatiskt berättande, samt läst första veckokapitlet av Julia Camerons bok, och är fast besluten att försöka följa boken som en kurs – låta den ta tid och bli ett slags projekt.
Men som sagt – mer om det senare!
PS: Det enda som grämer oss med semestern är att vi glömde leta efter Pepes bodega… 😉
