I döda poeters sällskap

Ibland öppnar sig en avgrund mellan tisdag och onsdag
men tjugosex år kan passeras på ett ögonblick.


Tomas Tranströmer

Tomas Tranströmer har gjort mig sällskap denna grönbetesvecka. Sämre sällskap kan man definitivt ha. Han har sällskapat mig genom boken I arbetets utkanter, som är en fint sammanställd och formgiven djupdykning i Tranströmers skafferi – bokstavligen så, eftersom det var i ett skafferi hemma i våningen i Stockholm, som han förvarade sina anteckningar, skisser, arbetsmaterial, brev mm. Postumt utgiven är boken nära personlig och högst levande. Paradoxalt nog.

Jag tycker mig uppfatta en människa jag kan känna igen mig i. En hjärna ständigt i arbete, vändande och vridande, observerande och upplevande. Och skrivande. Ständigt, ständigt skrivande. Jag kan se honom sipprande och läckande av ordbeklottrade papperslappar till höger och vänster, att skafferiet på Stigbergsgatan blott utgör en bråkdel av bärgad drivved ur ett liv väl levt i ordens ljus och land. Bortom skafferiets strand dånar en ocean av tänkta, möjligen nedskrivna ord, förlorade i havet.

De förlorade ordens ocean.

Vilka avtryck gör han i mig, denna vecka av vila, reflektion och återhämtning som jag tillbringar i hans sällskap? Förutom igenkänningen – som är blyg och nästan skamsen, för vem är jag att jämföra mig med litterär storhet?! – också kontraster och avstånd. Saker jag förlorat längs vägen, saker jag själv tappat och sett virvla bort i de förlorade ordens ocean. Insikt om den grå vardagens Mordor som jag lever existerar i.

Jag hörde om en släkting jag inte haft kontakt med på många, många år. När vi var barn var det för många år mellan oss, när vi blivit vuxna för många andra komplikationer; avstånd, konflikter och valhänthet. Man sa mig att hon har ett för enkelt jobb, att hon inte utnyttjar sina förmågor i det enkla jobbet, att hon är kreativ och ”god för mer”. ”Men jag vill vara fri”, ska hon ha svarat, och som det svaret fastnar hos mig. Krokar i och drar i något inom mig – en längtan. Kanske en sorg? Över vägar som valdes innan jag begrep vad jag gjorde, innan jag hade förstånd att inse att ingenting kommer utan kostnad, utan konsekvens. Och tiden – som målar in en i bekvämlighetens och feghetens hörn. Tiden, plötsligt för kort att backa och välja om. Det lilla, lilla stynget av avund mot dem som vågar – Tranströmer och så hon, min släkting.

(Och egentligen är jag stolt över hennes mod att välja friheten, vilket väl gör mig ”äntligen gammal nog” att skilja min egen ånger från andras val och vägar.)

Dessa dagars grönbete, vila och återhämtning har bjudit så många dimensioner – en rikare regnbåge av färger, ljus och mörker än jag anade på vägen ut, och just därför mer verklig. Verkligheten ÄR ljus och mörker, inte antingen eller – både och. Balansen måste finnas I mig, i vad jag gör, vad jag väljer. Inte utanför.

Imorgon far jag hemåt. Sitter nu med Google maps och plottar färdvägar hem för morgondagen, reflekterar över vad jag tar med mig, förutom juldukar, krukor och böcker jag köpt på vägen. Ett besök i mig själv, en påminnelse eller hågkomst. Kanske har jag lyckats bärga ett och annat ord, en och annan papperslapp, ur de förlorade ordens ocean.

Om en resa till tystnad och tankar

Jag går omkring och funderar på att göra en liten resa.

Det ska vara till hösten, när allting är som vackrast och naturen bjuder fram sina allra starkaste färger och prakter inför vintern – i steget mellan september och oktober. Bara jag, det är det som är grejen.

Det hela började för många år sedan, när en kollega berättade om sina upplevelser av en veckas retreat, med tystnad och sig själv som enda sällskap. Det fanns andra människor där – men alla kom i samma syfte. Man åt sina måltider tillsammans, rörde sig i gemensamma utrymmen – men allt under tystnad. Hon beskrev det som en sådan befrielse, att bara vara i denna tystnad. Jag tyckte att det lät fantastiskt – nästan alltihop. Det var väl bara det där med det gemensamma upplägget, måltider med andra – ofriheten i att ändå någonstans vara beroende av andra…

Åren gick – jag funderade på det där ibland, men det blev inte av att jag åkte någonstans. Jag sökte tystnad och egentid på andra sätt – jag hade små barn och det passade inte riktigt in i livet just då. Sedan kom åren i Hamburg, då jag hade gott om tid och utrymme för mig själv, utforskande staden omkring mig. Då fanns inte behovet riktigt.

När vi kom tillbaka till Sverige och jag fortfarande pluggade vid sidan av jobbet, gjorde jag då och då resor för mina studier. De resorna fick lite samma funktion – förutom att där också fanns dimensionen av spännande och givande möten och samtal med nya människor jag annars aldrig skulle ha mött, utöver tid för reflektion och stillhet. Jag tror att de resorna väckte tanken på nytt: Retreat. Några dagar i tystnad och i mina egna tankars odelade sällskap.

Nu har jag blivit äldre, och känner mig ganska komfortabel i att veta vad jag vill och behöver. Ett arrangerat retreat, om än i den allra vackraste och tystaste norrländska skog, är inte det jag vill. Det gör mig beroende av andra, att passa tider, hålla till godo med mat jag inte valt själv. Småsaker, men syftet är att för några dagar helt bryta mig fri och bara vara, på egna villkor.

Jag tänker mig istället en roadtrip. Det blir lite lika delar retreat, memory lane och ett sätt att ”resa i min mors minne”. Mamma älskade att köra bil. Jag var inte mer än 4 år när hon fick sitt körkort, och jag förstod väl inte direkt vuxnas känslor och bevekelsegrunder då, men jag minns det tydligt nog för att i efterhand förstå hur stort det var för henne. Friheten – bakom en ratt. Jag vet inte hur många gånger hon sa ”Kom så kör vi ut en sväng!” – och så åkte vi. Okörda vägar, utan mål. Det var fina stunder, enkla. Men jag har själv aldrig gjort mycket av det där, för egen del. Mest ”brukskörning”, transport från plats A till plats B. Men när jag kör själv, och långt, då infinner sig en viss känsla. Och det är den som gör att jag tänker att min retreat ska vara en roadtrip.

Jag tänker också att resan ska gå till Skåne. Till mina rötter, som jag sedan lämnat sedan så länge att jag knappt vet vad de betyder längre. När vi flyttade till Stockholm (-98) kände jag mig omedelbart hemma i staden. Med tiden och familjen har vi flyttat till en norrförort – där jag har svårare att känna mig riktigt hemma. Lyckas inte etablera någon relation med platsen där jag bor – jag bara bor där. Nu efter pandemin vet jag inte längre om jag har någon relation med Stockholm heller – kanske började den relationen vittra redan när jag bytte jobb och lämnade Söder för Kungsholmen, som jag har förbannat svårt för.

Skåne har jag inte egentligen haft någon relation med på 20 år – räcker det ens? Snart 30 år sedan jag i allt väsentligt flyttade därifrån, även om jag flyttade tillbaka en kort period efter högskolan. Samtidigt känner jag, när jag är där, att det vaknar något i mig. Minnen, känslor – rötter…? Kanske. Det är väl kanske det som är temat för resan – att ta reda på. Eller åtminstone: Ge mig tid att vara i de där minnena och känslorna, bara jag själv.

Samtidigt vill jag inte bara gå i gamla fotspår – jag vill även upptäcka nytt. Kanske just för möjligheten att göra trakten min igen. När jag tänker på vad jag vill göra under resan tänker jag på att gå en promenad i en höstskrudad Rövarekulan – naturreservatet som var min barndomsskog, med tipsrundor och korvgrillningar med skolan, familjeutflykter och en självklar närvaro som ”skogen” då jag växte upp. Men jag tänker också att jag vill promenera längs med havet – havet är min mammas, men stranden jag väljer kanske blir mitt eget val, en jag aldrig besökt tidigare.

Och så vidare. Ett pärlband av utflykter och upplevelser, gamla som nya.

Jag tänker också att jag kan förnya själva resan ner. E4:an är väl inte den enda väg som förenar Stockholm med landets södra delar. Kanske kunde jag resa längs med kusten, eller varför inte åka längs Vätterns andra sida – västsidan, som jag bara sett som en dimmig horisont på andra sidan sjön. Google säger att det inte ens blir så värst mycket längre. Helst skulle också resan förses med några upplevelser. En vacker rastplats, en okänd sevärdhet längs vägen. En bod för konsthantverk eller en plats att ta bilder av.

En retreat – på mitt sätt.
Ja, jag tänker att jag vill göra en sådan resa.

Vi och våra jävla piroger

En gång i urtiden, när äldstingen var alldeles nyfödd och vi föräldrar var i princip lika nykläckta vi, i föräldraroller och familjesituationen och alltihop, skulle vi göra vår allra första utflykt som familj. Vi skulle åka till Kolmården, och maken skulle göra piroger att ta med som matsäck, för piroger skulle det vara på utflykt.

Sällan har ett kök osat så mycket svavel som när de fördömda pirogerna skulle tillagas – alltmedan jag satt i soffan och hetsammade, mer hormonstinn än mjölkdito. Och vi har skrattat åt pirogerna ända sedan dess.

Men nu inför semestern, 11 år senare, fick jag plötsligt för mig att göra piroger. Vi har en bra bit att köra och Autobahns vägkrogar lämnar en del övrigt att önska, i synnerhet om man som jag är en smula kräsen med vad man äter. Och ska man på utflykt ska det ju vara piroger, det vet ju alla. Dessutom tänkte jag, mitt arma nöt, att jag skulle visa maken hur man bakar piroger utan att köket osar svavel så gusigförbarme…

Åh, behöver jag ens förtälja den osaliga – svavelosande – fortsättningen? Nej. Jag tror jag skonar er, med ett resignerat muttrande: Vi och våra jävla piroger…

En civiliserad resa till Småland

Tågfart

En god vän till mig hävdar – inte utan viss envishet – att tåg är det enda civiliserade sättet att resa. Jag vet inte om jag egentligen håller med honom – har åkt tillräckligt med kaosartade nödlösningsavgångar där nog mer än jag bland passagerarna känt sig som runtfraktad boskap snarare än högt värderade kunder.

Men visst – om allt går som det ska, har tågresande helt klart sin tjusning.

Jag har just bokat nästa Sverigeresa, och jag har bokat den med tåg. Jag har bil och är fullt kapabel att köra tur och retur Hamburg–Småland. Med flera stopp och korttransporter under resan vore det förstås väldigt praktiskt att åka bil – köra hur och när jag vill, stanna hur och när jag vill och så vidare. Men jag bokade alltså tåg. Och jag är så glad att jag gjorde det. Jag ser verkligen fram emot de där timmarna på tåget. Ensam, fast bland folk. Stilla, fast i rörelse. Och med en bok i knät, som jag mest troligt inte kommer att ha läst många rader i när resan är slut. Det brukar bli så.

Däremot brukar det hända en massa spännande saker i huvudet när jag åker tåg. Tankarna far runt, ystra och lyckliga, som vore de utsläppta på grönbete mitt i november. Jag vet inte vad det är. Kanske är det något liknande det där med att ligga på en soffa och titta i taket – man sitter där man sitter, och har inget särskilt för sig. Tåget sköter sig självt och jag får roa mig bäst jag kan tills jag kommit fram dit jag ska.

Jag tror att det är det jag ser fram emot allra mest. Timmar för mig själv, då jag kan låta allting omkring mig blekna bort till ett avlägset brus som inte angår mig, som jag inte behöver svara på, agera på, ta in. Istället förstärks upplevelserna inuti. Tankarnas röst blir starkare, får djup och klang och färg. Jag får tillfälle att följa dem, se vart de leder, leka med dem.

Tystnad och sysslolöshet är vår tids stora bristvaror – fast ibland tror jag att vi är så upptagna att vi inte ens tänker på att vi saknar dem. När en kollega för många år sedan berättade att hon varit på retreat, en vecka i en värmländsk (eller var det jämtländsk…?) skog utan att prata med någon eller göra något särskilt förutom att strosa i skogen, tyckte jag nog först att det lät väldigt, väldigt märkligt. Men ju mer jag tänker på det, desto mer tänker jag attdet där nog skulle vara något alldeles underbart.

Än har jag inte fått tillfälle att själv åka på någon retreat, men någon gång ska det bli av. Tills dess får jag nöja mig med några timmars tågresa då och då. (Som ju dessutom är miljövänligare än att ta bilen – som ren bonus!)

…till ett skummande Öresund.

Höllvikenpromena_huddor

Några få gånger i livet möter man människor som är som gamla vänner, redan första gången man möts.

Den där första gången kanske man möts för att samåka 25 mil till en kurslaboration, och timmarna det tar att åka dit (och hem igen, för den delen) pratas bort så intensivt att man efteråt inte riktigt kan förklara för någon annan vad man pratat om, eller hur en så lång bilresa kunde gå så fort. Nästa gång man möts är det likadant – lika intensivt, lika självklart – trots att det kanske hunnit gå nästan två år sedan det första mötet. Och trots att man inte ens läser samma kurser längre, utan bara hörs av sporadiskt via sociala nätplattformar.

En sådan vän har jag i Falsterbo i Skåne, och vi passade på att besöka henne innan barnen och jag for hem efter höstlovet. För att träffas, förstås – och för att promenera en stund på en höstblåsig skånsk strand.

HöllvikenGräsOchHuddor-1

Stranden vid Höllviken, där min väninna och jag gick, är i sig märkvärdigt bekant – mina morföräldrar bodde på Näset under hela min uppväxt. Det är många år sedan jag slutade åka dit – många år sedan mina morföräldrar gick bort, och platsen upphörde att vara ”min” genom naturlig association. Vi associerar platser med människor – med relationer, vanor och traditioner vi har med andra människor. För mig har Näset länge varit en plats förknippad med människor som är borta – från mitt liv, eller från livet helt och hållet.

Väninnan, det nya mötet och det här och nu som växer ur vårt samtal, väcker platsen till liv på nytt. Och jag inser: Visst bor den fortfarande någonstans inom mig, den här platsen. Trots allt. Det levande nuet flätas samman med ett då som nog alltid varit mitt eget, fast jag trodde att jag bara hade det till låns.

Höllvikenpromenad_vågor

 

Jag har en synnerligen romantisk bild av stränder off-season. En av få saker på min så kallade ”bucket-list”, alltså listan över saker jag vill hinna uppleva innan jag dör, är att bo vid ett hav under minst ett år. På sommaren finns havet alltid där, det är sig likt när vi kommer och går. Någon gång skulle jag vilja vända på det där – vara den som stannar, den som ser havet komma och gå med årstiderna. Havet om sommaren, javisst – men också havet om hösten, om vintern och om våren.

Någon gång. Kanske.

Höllvikenpromenad_vågskum

Nu var jag i alla fall glad att ha en väninna vid havet, och få en plats som en gång var min tillbaka. Promenaden bjöd på friska och salta vindar (ja, vi befann oss ju faktiskt både i Skåne och vid kusten, så det hade varit märkligare om det inte blåst) som rensade både kropp och själ. Liksom sköljde bort gammalt skröfs som blivit kvar därinne, precis som när en våg sköljer bort gammalt skröfs från stranden.

Höllvikenpromenad_kämpingebrygga

Tiden gick fort, och när det var dags att åka hade klockan hunnit bli så mycket att jag rationaliserade bort hela den traditionella inköpsrundan, då jag brukar handla med mig svenska förnödenheter till Tyskland. Västerbottensost, filmjölk, kaviar och sånt. Vi får helt enkelt klara oss utan sådana lyxartiklar tills nästa Sverigeresa.

Men det var det värt. Det finns trots allt viktigare saker. Hav till exempel. Och goda vänner.