Årets adventskalender

Årets adventskalender, en reflektionskalender.

Jag växte upp med Sveriges radios och SVT:s adventskalendrar, möjligen någon ytterligare med bilder, någon enstaka gång en chokladkalender – och EN gång en paketkalender som måste ha kostat en smärre (eller inte ens så liten) förmögenhet.

Att de vuxna skulle öppna luckor från första till tjugofjärde december var inget som någon tänkte på. Det fanns nog inte ens på kartan. Julkalendrar var en barngrej.

Numera fylls butiker och nätreklam med vuxenkalendrar i ständigt nya varianter. Det är lyxiga chokladkalendrar, lakritskalendrar, novellkalendrar, kulturkalendrar, tekalendrar, ostkalendrar, rabattkalendrar, sexleksakskalendrar, skönhetskalendrar och guvetinteallt… Jag är en sucker för mördande reklam, så visst började även jag fundera över hur jag skulle vilja räkna ner till jul och om jag inte möjligen ”var värd” någon fin kalender med överraskningar varje dag… Däremot är jag lite snål – i synnerhet i en period då julens fröjder ändå genererar en massa utgifter – så därmed blev det ingen köpekalender i år heller.

Jag funderade istället över vad adventstiden handlar om. Advent betyder väntan, fick jag lära mig i kyrkans barnkör – väntan på julafton då Jesusbarnet föddes i sin krubba i Betlehem. Och vad gör man medan man väntar?

Jag kom fram till att advent blir en fin tid att reflektera, och så gjorde jag en adventskalender som sträcker sig över hela december, med reflektionsfrågor om livet, året som gått och tiden som står för dörren. Var jag står och vart jag vill. Vad har hänt, vad händer nu – och sen då? Det var en bra grej. Varje morgon har jag slagit mig ned med en kopp kaffe, min kalender och en skrivbok, satt reservoarpennan mot pappret och låtit tankarna flöda kring dagens fråga. En liten andakt om livet, och hur jag vill att det ska levas. Hur väl jag lyckats med den saken det här året, och hur jag tänker att jag kan göra nästa år. Vad jag vill ändra på, vad jag vill fortsätta med.

Jag är noga, noga med att inte döma, skuldbelägga eller avkräva nya prestationer för det nya året – för vem vill gå in i ett nytt år som genast börjar kräva en massa saker av en? Nej, nyårslöften ska vara som presenter man ger sig själv under det nya året, så att livet ska bli gradvis lite mer som man vill ha det – därifrån man står, och med de medel och verktyg man har till hands.

Igår läste jag DN:s lista med årets 20 mest lästa artiklar. Jag har prenumererat på DN i flera år. Gissa hur många av de mest lästa artiklarna jag hade läst? 2. (Samt börjat på en tredje, men inte kommit mer än strax förbi ingressen.) Bedrövligt. DN:s mindre lästa artiklar ska vi nog inte ens tala om… Så – jag lovar mig själv att läsa min tidning oftare.

För övrigt kan jag varmt rekommendera nummer två på DN:s lista, Andrev Waldens reportage om arga gubbens hemlighet, som är bland det bästa jag läst i år – av det lilla jag nu läste, som sagt.

Det blir definitivt nya kalendrar i advent – jag gillade det här sättet att vänta in julen, och nu nyåret. Kanske rent av att nästa års choklad-etc-kalendrar lockar lite mindre, när jag istället ser fram emot att göra min egen adventsgrej. Men först – ett nytt år att reflektera över.

Tillbaka i civilisationen: Reflektion om teckning, lärande och näringstillförsel.

Bloggen tystnade snabbt efter de där första posterna under semestern – snabbt och snopet, om jag får säga det själv. Uppkopplingen på vår andra semesterort visade sig vara minst sagt instabil, och att låta bloggambitionerna generera semesterfrustration skulle ha förfelat syftet, så då fick det helt enkelt vara, till dess jag var tillbaka i civilisationen igen.

Det är jag nu. Hej Sverige, hej huset, hej någorlunda stabilt wifi.

Hej vardag säger jag inte förrän på måndag, än har jag några lediga dagar kvar, för reflektion och för att ta ut kompassriktning framåt. Vart är jag på väg just nu? Vart vill jag? Viktiga dagar, trots att jag till synes fördriver dem med inget särskilt: Dricker kaffe. Lyssnar på radio. Tittar ut genom fönstret. Skitar ner ett papper med mina ännu ganska valhänta teckningsövningar.

Även om jag inte läser någon kurs i höst, måste jag fortfarande ha något att utforska och lära. Är man nörd så är man, antar jag. Nu blir det teckning/skissande. Jag vill kunna dra några enkla linjer, några få penseldrag med färg och ha åstadkommit en skiss, en minnesbild, en idé om något – verkligt eller tänkt. Skapa visuellt, inte bara verbalt.

Lärandet är konstanten – ämne och format varierar.

För lärandet är näring. Det har ingenting att göra med att nå ett mål, ”ha” kunskapen till något speciellt eller bli ”färdig”. Det är lärandet i sig som är en oslagbar mental näringskälla.

Min personliga käpphäst (okej, en av dem – jag har väl några stycken…) är att vår tid glömmer bort näringstillförseln när vi pratar om livspussel, balans och psykisk hälsa. Stress ska motas med mindre arbete – vila ett tag bara, sen kan man köra på igen, som förut fast kanske lite mindre. Jag hävdar att vila utan näringstillförsel leder till att man långsiktigt sänker sin kapacitet, som en åker som utarmas genom att ständigt producera, producera, producera. Men vi är vare sig åkerlappar eller produktionsmaskiner, vi behöver merän vila. Vi behöver näring – för kroppen, visst, men även för sinne och själ.

Det tar jag med mig i mina reflektioner. Vart är jag på väg just nu? Vart vill jag? Var finns bördighet och näringsrik mylla för mig att samla näring ur?

Det tänker jag på medan jag hämtar en kopp kaffe till och fyller ännu en sida i skissblocket med knotiga och skeva ansikten, vingliga hus och dysproportionella människorangel med 67 i skor, allra minst.

***

Och jotack, semestern var fantastisk. Fem veckor av idel lathet, solsken, simturer, vågor, bryggor, promenader, samtal, tystnad, skratt, närhet, utandning.

Ljuvligt – och välbehövligt. En rekalibrering.

Blogg100, dag 27: Om spinnande infernon, käpphästar och prestationszoner

Som sagt. Det var inte såhär jag föreställde mig mitt Blogg100-fuskande, med flera veckor mellan inläggen. Några texter i veckan skulle jag posta, hade jag tänkt – inte alltid långa, men alltid eftertänksamma, reflekterande och baserade på allt som rör sig i huvudet – för det gör det. Konstant, på gott och ont.

Istället fick jag ännu en påminnelse om det inferno jag valt att leva i. För ja, jag har valt det själv, och jag väljer om det varje gång jag bemöter mina tvivel med eftertanke – jo, jag vill faktiskt göra det här, hur galet det än är. Men sen glömmer jag igen, infernot spinner så snabbt att jag faktiskt inte hinner fundera på det – jag åker med, försöker andas där jag kan, hålla tempot och INTE. TAPPA. TAGET. Slinter jag så dör jag. Simply put. 

Just nu är det dags för deadline, en liten rackare som ska in nästa onsdag. Liten – men SVÅR. Folk frågar mig, men allt jag kan svara är att jag inte heller fattar – inte uppgiften och inte litteraturen heller, och ska sanningen fram är jag inte säker på att rapporten jag valt att skriva om var så himla väl vald, fast examinatorn gett sitt ystra bifall. Så egentligen kokar det väl ner till att jag egentligen inte förstår uppgiften – och å andra sidan har jag varit med så länge nu att jag inser att det inte tjänar något till att mejla examinatorn och fråga, jag lär ändå inte bli klokare av svaret. 

Klokast lär vara att skriva ihop något, om det så blir det sämsta jag skrivit, lämna in och invänta feedback från examinatorn. SEN kan jag komplettera, om det behövs.

En tidigare kollega kallade mig en gång för många år sedan ”kompromisslös”, och jag lär väl aldrig få veta vad han egentligen menade med det. Men det ligger något i det på så sätt att jag håller mig med ett helt stall käpphästar. En av dessa är att vår samtid är så förb… rädd att göra fel. Vi säger att vi ”lär av våra misstag”, men i själva verket vågar vi inte riktigt ta ut svängarna bortom bekvämlighetszonen – som i det här fallet ofta sammanfaller med en prestationszon, ett område där vi vet att vi klarar att prestera.

Jag säger att det där hämmar oss. Det gör att vi klarar att prestera med det vi har, här och nu – men vi kommer aldrig någon vart. För att utvecklas måste vi kunna kliva över stupet och lita på att vad som än händer – oavsett om vi flyger eller faller – så blir det bra. Det ordnar sig. 

Tarotkortet The Fool, Dåren, som muntert kliver ut i det okända, med just den sorts naiv tillit som vår tid lider sådan förtvivlad brist på.
 

Jag tycker generellt att vi idag är duktiga på att prata om vår tillåtande attityd, lärande kultur och utrymme för olikheter. Men alltför ofta ser jag fall då vi agerar precis tvärtom, och den som inte presterar ”rätt” snabbt blir paria och åker ut i kylan. Istället för att samlas, och gemensamt lära och utveckla det som kanske är fel, kanske bara annorlunda, dömer vi ut och bort och stänger dörren om det trygga ”korrekta”. 

Min erfarenhet är, att jag aldrig lärt mig så mycket som de gånger – kurser eller andra sammanhang – då något blivit fel. 

Ett klassiskt exempel från min (dåvarande, dock höggradigt relaterad till min nuvarande) arbetsplats är den gången då en informationskampanj gick snett och kundtjänsten blev fullständigt nedringd av kunder som undrade ”vad tusan?”. 

Det blev ”all-hands-on-deck” för att svara i telefonerna, och det VAR verkligen ALL hands. Generaldirektören satt mitt emot mig i kontorslandskapet och svarade i telefon med stor inlevelse och engagemang. Jag minns inte vilket år det var, men säkert närmare 15 år sedan och fortfarande en av de där händelserna jag minns och reflekterar över ibland. Jag var både ung och ganska ny på jobbet, men jag var inte den enda som efteråt hävdade att det där hade varit ganska häftigt – trots att det var en slags kris som inträffat på grund av att någon haft lite otur när de tänkte.

Problemet är, tror jag, att vi lätt kan räkna ut vad krisen kostade – men vi har inga ekonomiska modeller för att värdera det vi lärde oss, eller den kulturbärande berättelsen som många av oss bär med oss än idag. Hur många kronor och ören är den värd?

Det här funderar jag på, medan jag kämpar med obegriplig litteratur och en abstrakt kursuppgift och alltmer inser att den här gången kan det blir en av de i särklass sämsta texterna jag någonsin skrivit, alla kategorier, som jag till slut skickar in för bedömning. 

Men det är okej. Alltid lär jag mig något. 

Blogg100, dag 9: Metareflektion, konsultifiering och vikten av att göra ingenting

Det blev två dagar utan inlägg; en var planerad, den andra ”bara blev”. De första dagarna av utmaningen var jag ju faktiskt ledig – visserligen för att gå i skola, men ändå. En skoldag rymmer tveklöst mer utrymme än en arbetsdag. Samtidigt behövs tid för att stanna upp och bara tänka. Idag – en dag som är bräddfylld av möten och krishantering – har jag smugit undan en stund på lunchen, på lunchdejt med mig själv. Då har jag tid att tänka – och att skriva, händelsevis. 

En kurskamrat och jag skrattade åt det där med att tid för reflektion kommit att bli på modet i många organisationer idag. Och det är ju bra, men det vi skrattade åt var att det inte är helt ovanligt att den där reflektionen, i effektiviseringens namn, genomförs med en slags ”okej, då tar vi tio minuters reflektion – sätt igång”-förtecken. Och det är ju stor humor, kanske särskilt för mig som är så beroende av ständig/kontinuerlig reflektion som jag är. Men det är svårt att förklara vad den sortens reflektion egentligen är – att det är själva reflekterandet som ”görande” som har en katalyserande effekt, snarare än att man vänder och vrider på själva sakfrågan i något tänkt reflekterande syfte. 

Jag tror att det där hänger ihop med hur vi konsultifierar kunskap och lärdomar – vi hade det temat uppe under en tidigare kurs, men jag minns inte vad det kallades. Men idag finns överallt konsulter som säljer in förenklade idéer i ”receptform” till oss. Fast konsulterna säljer givetvis inte in dem som förenklinga, gud nej. Nej de säljer snarare in det som forskningsbaserat, och viftar med något universitet eller forskning som legitimitetsstämpel. Och det finns säkert forskning i botten, men forskning är i regel för komplex, för många ”om och men”, för att vara säljbara. ”Konsultifieringen” jag tänker mig är själva nedkokandet till lättsmälta munsbitar, en modell och några konsulttimmar, bam-wham, klart att fakturera. 

Men en förenkling är en förenkling; den stjäl detaljer och nyanser – som en lågupplöst bild i jämförelse med en högupplöst. De grova dragen är desamma, men nyanserna är borta. Då tror jag att man lätt hamnar i resultatet: ”Okej, nu ska vi reflektera. Ta tio minuter och sätt igång!”

När jag gick en skrivkurs för många, många år sedan, betonade ena kursledaren vikten av att ”bara ligga på soffan” och göra ingenting mer än ligga på soffan. Titta i taket, ha lite tråkigt. Låta tankarna roa sig själva en stund. DET är reflektion för mig. Vad mina tankar än under den stunden väljer att leka med, röra sig kring, reflektera om, så är det ATT jag låter dem hållas som utgör reflektionen. Görandet. Tillåtandet. Släppandet av kontroll. Varandet utan att nödvändigtvis agera på det jag har omkring mig.

Men det är ett svårsålt koncept. ”Vafalls?! Låta tid bara gå? Utan att följa upp resultat och effekt? Kommer aldrig på fråga!” Men jag fortsätter smyga undan på mina reflektionsluncher, och låter tankarna flyga bäst de vill. Man vet aldrig var de hamnar, men de hamnar alltid någonstans. Och det är gott så. 

Bokslut över året som gick, 2015-2016

Jag borde väl kalla dem halvårsbokslut, eftersom jag i praktiken gör dem både till vinternyåret och till sommaren. Men det skulle också bli fel eftersom jag ändå gör dem på årsbasis, bara med väl tilltagen överlappning.

Hur som helst, nu är det dags igen. Ett slags år går mot sitt slut. En cirkel sluts och jag börjar genast reflektera, betingad som en av Pavlovs hundar (om än med något mer filosofiskt sinnelag). En tid tar slut, tackar för sig och stänger dörren om sig. Till hösten öppnas nya dörrar, nya möjligheter att förvalta efter bästa förmåga, på det att vi om ett år igen må sitta här med reflektionsklockan klämtande och säga ”tja, it seemed like a good idea at the time…?” Eller vad vi nu säger – då.

Men den väsentliga frågan är: Vad säger vi nu? Vad säger JAG nu, om året som gått?

Jag skulle kunna säga: ”Jävlar, vilket år!” och berätta om tempot, intensiteten, händelserna, utvecklingen, lärandet, allt nytt, allt stort, allt omtumlande som varit. Wow. What a ride…

Jag skulle kunna säga: ”Det här var ett år av osedvanlig dubbelhet.” och reflektera över Frodos vandring tillbaka till Fylke, bara för att upptäcka att Fylke inte var som han mindes det. Jag anade att det skulle bli så, och det är det. Det kommer det att förbli och jag kommer att hitta – nej, utveckla – ett sätt att förhålla mig till det.  Jag är inte orolig för den saken. Men det ÄR en process att hitta hem, när ”hem” är så relativt som man inser att det är, efter att ha varit borta en tid.

Jag skulle kunna sänka blicken nedför blossande kinder och skamset erkänna att ”it seemed like a good idea at the time” gäller även för det här året. Heltidsjobb och halvtidsstudier, långpendling och gräsänkeliv må ha hållit ända in i mål, men så snart slutuppsatsen för året var inlämnad och (väl) godkänd, pös luften ur så att det visslade om det. Det är två veckor sedan slutseminariet nu, och jag har återfått balansen tillräckligt för att inse hur skrämmande slutkörd jag varit. Var det värt det? I år ja, visst. Jag kommer igen, ingen fara. Men jag inser också att det är mer tur än skicklighet att jag klarade mig. Jag kunde precis lika gärna störtat rätt in i det berömda kaklet som helskinnad över mållinjen.

Do I feel lucky enough to play again? Jag vet inte. Jag brinner för mina studier, det gör jag verkligen. Som aldrig förr. Men jag vet också – av erfarenhet – att det är just den elden som bränner ut, som driver på, över stupet, in i väggen. Som ett maskhål raka vägen tillbaka till Domedagsberget.

Tyskland var Gandalfs örnar. De kom. De kom faktiskt den gången. Men jag är inte dum nog att tro att de kommer två gånger. Den här gången måste jag klara mig på egen hand – och jag har dessutom ett ansvar att förvalta den chans jag fick första gången. Jag måste bli smartare än jag var förut.

Samtidigt har det här varit ett år som visat hur lång jag har kommit, hur mycket jag har förändrats, utvecklats, lärt. På ett sätt är det det som gör att mitt Fylke inte längre är som jag minns det. På ett annat sätt är det också därför jag vet bättre än att försöka passa in.

I julas skrev jag: ”2015 är slut, men ingenting är färdigt”. Jag känner väl fortfarande inte att något känns ”färdigt”. Processer pågår fortfarande, men ofärdigheten besvärar mig inte längre som den gjorde i julas. Den är, och den får vara.

Sommarbokslutet är helt klart min favorit av de båda jag gör. Nyåret går så fort – en enda magisk natt av klockor och champagne, ring ut, ring in, here we go again… Vem hinner reflektera då? Sommarsemestern är min tysta ingenmanstid, ett vänligt limbo med tid för reflektion. Jag tar året med mig dit, men har själv redan klivit ur det och betraktar det utifrån, reflekterar över det, relaterar till det, resonerar kring det. Vad var, och vad ska till? Vad har jag, och vad ska det bli?

När hösten kommer och ett nytt år öppnar dörren, då kliver jag in med nykalibrerad kompass och en karta i klara färger.