Tillbaka i civilisationen: Reflektion om teckning, lärande och näringstillförsel.

Bloggen tystnade snabbt efter de där första posterna under semestern – snabbt och snopet, om jag får säga det själv. Uppkopplingen på vår andra semesterort visade sig vara minst sagt instabil, och att låta bloggambitionerna generera semesterfrustration skulle ha förfelat syftet, så då fick det helt enkelt vara, till dess jag var tillbaka i civilisationen igen.

Det är jag nu. Hej Sverige, hej huset, hej någorlunda stabilt wifi.

Hej vardag säger jag inte förrän på måndag, än har jag några lediga dagar kvar, för reflektion och för att ta ut kompassriktning framåt. Vart är jag på väg just nu? Vart vill jag? Viktiga dagar, trots att jag till synes fördriver dem med inget särskilt: Dricker kaffe. Lyssnar på radio. Tittar ut genom fönstret. Skitar ner ett papper med mina ännu ganska valhänta teckningsövningar.

Även om jag inte läser någon kurs i höst, måste jag fortfarande ha något att utforska och lära. Är man nörd så är man, antar jag. Nu blir det teckning/skissande. Jag vill kunna dra några enkla linjer, några få penseldrag med färg och ha åstadkommit en skiss, en minnesbild, en idé om något – verkligt eller tänkt. Skapa visuellt, inte bara verbalt.

Lärandet är konstanten – ämne och format varierar.

För lärandet är näring. Det har ingenting att göra med att nå ett mål, ”ha” kunskapen till något speciellt eller bli ”färdig”. Det är lärandet i sig som är en oslagbar mental näringskälla.

Min personliga käpphäst (okej, en av dem – jag har väl några stycken…) är att vår tid glömmer bort näringstillförseln när vi pratar om livspussel, balans och psykisk hälsa. Stress ska motas med mindre arbete – vila ett tag bara, sen kan man köra på igen, som förut fast kanske lite mindre. Jag hävdar att vila utan näringstillförsel leder till att man långsiktigt sänker sin kapacitet, som en åker som utarmas genom att ständigt producera, producera, producera. Men vi är vare sig åkerlappar eller produktionsmaskiner, vi behöver merän vila. Vi behöver näring – för kroppen, visst, men även för sinne och själ.

Det tar jag med mig i mina reflektioner. Vart är jag på väg just nu? Vart vill jag? Var finns bördighet och näringsrik mylla för mig att samla näring ur?

Det tänker jag på medan jag hämtar en kopp kaffe till och fyller ännu en sida i skissblocket med knotiga och skeva ansikten, vingliga hus och dysproportionella människorangel med 67 i skor, allra minst.

***

Och jotack, semestern var fantastisk. Fem veckor av idel lathet, solsken, simturer, vågor, bryggor, promenader, samtal, tystnad, skratt, närhet, utandning.

Ljuvligt – och välbehövligt. En rekalibrering.

Blogg100, dag 27: Om spinnande infernon, käpphästar och prestationszoner

Som sagt. Det var inte såhär jag föreställde mig mitt Blogg100-fuskande, med flera veckor mellan inläggen. Några texter i veckan skulle jag posta, hade jag tänkt – inte alltid långa, men alltid eftertänksamma, reflekterande och baserade på allt som rör sig i huvudet – för det gör det. Konstant, på gott och ont.

Istället fick jag ännu en påminnelse om det inferno jag valt att leva i. För ja, jag har valt det själv, och jag väljer om det varje gång jag bemöter mina tvivel med eftertanke – jo, jag vill faktiskt göra det här, hur galet det än är. Men sen glömmer jag igen, infernot spinner så snabbt att jag faktiskt inte hinner fundera på det – jag åker med, försöker andas där jag kan, hålla tempot och INTE. TAPPA. TAGET. Slinter jag så dör jag. Simply put. 

Just nu är det dags för deadline, en liten rackare som ska in nästa onsdag. Liten – men SVÅR. Folk frågar mig, men allt jag kan svara är att jag inte heller fattar – inte uppgiften och inte litteraturen heller, och ska sanningen fram är jag inte säker på att rapporten jag valt att skriva om var så himla väl vald, fast examinatorn gett sitt ystra bifall. Så egentligen kokar det väl ner till att jag egentligen inte förstår uppgiften – och å andra sidan har jag varit med så länge nu att jag inser att det inte tjänar något till att mejla examinatorn och fråga, jag lär ändå inte bli klokare av svaret. 

Klokast lär vara att skriva ihop något, om det så blir det sämsta jag skrivit, lämna in och invänta feedback från examinatorn. SEN kan jag komplettera, om det behövs.

En tidigare kollega kallade mig en gång för många år sedan ”kompromisslös”, och jag lär väl aldrig få veta vad han egentligen menade med det. Men det ligger något i det på så sätt att jag håller mig med ett helt stall käpphästar. En av dessa är att vår samtid är så förb… rädd att göra fel. Vi säger att vi ”lär av våra misstag”, men i själva verket vågar vi inte riktigt ta ut svängarna bortom bekvämlighetszonen – som i det här fallet ofta sammanfaller med en prestationszon, ett område där vi vet att vi klarar att prestera.

Jag säger att det där hämmar oss. Det gör att vi klarar att prestera med det vi har, här och nu – men vi kommer aldrig någon vart. För att utvecklas måste vi kunna kliva över stupet och lita på att vad som än händer – oavsett om vi flyger eller faller – så blir det bra. Det ordnar sig. 

Tarotkortet The Fool, Dåren, som muntert kliver ut i det okända, med just den sorts naiv tillit som vår tid lider sådan förtvivlad brist på.

Jag tycker generellt att vi idag är duktiga på att prata om vår tillåtande attityd, lärande kultur och utrymme för olikheter. Men alltför ofta ser jag fall då vi agerar precis tvärtom, och den som inte presterar ”rätt” snabbt blir paria och åker ut i kylan. Istället för att samlas, och gemensamt lära och utveckla det som kanske är fel, kanske bara annorlunda, dömer vi ut och bort och stänger dörren om det trygga ”korrekta”. 

Min erfarenhet är, att jag aldrig lärt mig så mycket som de gånger – kurser eller andra sammanhang – då något blivit fel. 

Ett klassiskt exempel från min (dåvarande, dock höggradigt relaterad till min nuvarande) arbetsplats är den gången då en informationskampanj gick snett och kundtjänsten blev fullständigt nedringd av kunder som undrade ”vad tusan?”. 

Det blev ”all-hands-on-deck” för att svara i telefonerna, och det VAR verkligen ALL hands. Generaldirektören satt mitt emot mig i kontorslandskapet och svarade i telefon med stor inlevelse och engagemang. Jag minns inte vilket år det var, men säkert närmare 15 år sedan och fortfarande en av de där händelserna jag minns och reflekterar över ibland. Jag var både ung och ganska ny på jobbet, men jag var inte den enda som efteråt hävdade att det där hade varit ganska häftigt – trots att det var en slags kris som inträffat på grund av att någon haft lite otur när de tänkte.

Problemet är, tror jag, att vi lätt kan räkna ut vad krisen kostade – men vi har inga ekonomiska modeller för att värdera det vi lärde oss, eller den kulturbärande berättelsen som många av oss bär med oss än idag. Hur många kronor och ören är den värd?

Det här funderar jag på, medan jag kämpar med obegriplig litteratur och en abstrakt kursuppgift och alltmer inser att den här gången kan det blir en av de i särklass sämsta texterna jag någonsin skrivit, alla kategorier, som jag till slut skickar in för bedömning. 

Men det är okej. Alltid lär jag mig något. 

Blogg100, dag 9: Metareflektion, konsultifiering och vikten av att göra ingenting

Det blev två dagar utan inlägg; en var planerad, den andra ”bara blev”. De första dagarna av utmaningen var jag ju faktiskt ledig – visserligen för att gå i skola, men ändå. En skoldag rymmer tveklöst mer utrymme än en arbetsdag. Samtidigt behövs tid för att stanna upp och bara tänka. Idag – en dag som är bräddfylld av möten och krishantering – har jag smugit undan en stund på lunchen, på lunchdejt med mig själv. Då har jag tid att tänka – och att skriva, händelsevis. 

En kurskamrat och jag skrattade åt det där med att tid för reflektion kommit att bli på modet i många organisationer idag. Och det är ju bra, men det vi skrattade åt var att det inte är helt ovanligt att den där reflektionen, i effektiviseringens namn, genomförs med en slags ”okej, då tar vi tio minuters reflektion – sätt igång”-förtecken. Och det är ju stor humor, kanske särskilt för mig som är så beroende av ständig/kontinuerlig reflektion som jag är. Men det är svårt att förklara vad den sortens reflektion egentligen är – att det är själva reflekterandet som ”görande” som har en katalyserande effekt, snarare än att man vänder och vrider på själva sakfrågan i något tänkt reflekterande syfte. 

Jag tror att det där hänger ihop med hur vi konsultifierar kunskap och lärdomar – vi hade det temat uppe under en tidigare kurs, men jag minns inte vad det kallades. Men idag finns överallt konsulter som säljer in förenklade idéer i ”receptform” till oss. Fast konsulterna säljer givetvis inte in dem som förenklinga, gud nej. Nej de säljer snarare in det som forskningsbaserat, och viftar med något universitet eller forskning som legitimitetsstämpel. Och det finns säkert forskning i botten, men forskning är i regel för komplex, för många ”om och men”, för att vara säljbara. ”Konsultifieringen” jag tänker mig är själva nedkokandet till lättsmälta munsbitar, en modell och några konsulttimmar, bam-wham, klart att fakturera. 

Men en förenkling är en förenkling; den stjäl detaljer och nyanser – som en lågupplöst bild i jämförelse med en högupplöst. De grova dragen är desamma, men nyanserna är borta. Då tror jag att man lätt hamnar i resultatet: ”Okej, nu ska vi reflektera. Ta tio minuter och sätt igång!”

När jag gick en skrivkurs för många, många år sedan, betonade ena kursledaren vikten av att ”bara ligga på soffan” och göra ingenting mer än ligga på soffan. Titta i taket, ha lite tråkigt. Låta tankarna roa sig själva en stund. DET är reflektion för mig. Vad mina tankar än under den stunden väljer att leka med, röra sig kring, reflektera om, så är det ATT jag låter dem hållas som utgör reflektionen. Görandet. Tillåtandet. Släppandet av kontroll. Varandet utan att nödvändigtvis agera på det jag har omkring mig.

Men det är ett svårsålt koncept. ”Vafalls?! Låta tid bara gå? Utan att följa upp resultat och effekt? Kommer aldrig på fråga!” Men jag fortsätter smyga undan på mina reflektionsluncher, och låter tankarna flyga bäst de vill. Man vet aldrig var de hamnar, men de hamnar alltid någonstans. Och det är gott så. 

Bokslut över året som gick, 2015-2016

Jag borde väl kalla dem halvårsbokslut, eftersom jag i praktiken gör dem både till vinternyåret och till sommaren. Men det skulle också bli fel eftersom jag ändå gör dem på årsbasis, bara med väl tilltagen överlappning.

Hur som helst, nu är det dags igen. Ett slags år går mot sitt slut. En cirkel sluts och jag börjar genast reflektera, betingad som en av Pavlovs hundar (om än med något mer filosofiskt sinnelag). En tid tar slut, tackar för sig och stänger dörren om sig. Till hösten öppnas nya dörrar, nya möjligheter att förvalta efter bästa förmåga, på det att vi om ett år igen må sitta här med reflektionsklockan klämtande och säga ”tja, it seemed like a good idea at the time…?” Eller vad vi nu säger – då.

Men den väsentliga frågan är: Vad säger vi nu? Vad säger JAG nu, om året som gått?

Jag skulle kunna säga: ”Jävlar, vilket år!” och berätta om tempot, intensiteten, händelserna, utvecklingen, lärandet, allt nytt, allt stort, allt omtumlande som varit. Wow. What a ride…

Jag skulle kunna säga: ”Det här var ett år av osedvanlig dubbelhet.” och reflektera över Frodos vandring tillbaka till Fylke, bara för att upptäcka att Fylke inte var som han mindes det. Jag anade att det skulle bli så, och det är det. Det kommer det att förbli och jag kommer att hitta – nej, utveckla – ett sätt att förhålla mig till det.  Jag är inte orolig för den saken. Men det ÄR en process att hitta hem, när ”hem” är så relativt som man inser att det är, efter att ha varit borta en tid.

Jag skulle kunna sänka blicken nedför blossande kinder och skamset erkänna att ”it seemed like a good idea at the time” gäller även för det här året. Heltidsjobb och halvtidsstudier, långpendling och gräsänkeliv må ha hållit ända in i mål, men så snart slutuppsatsen för året var inlämnad och (väl) godkänd, pös luften ur så att det visslade om det. Det är två veckor sedan slutseminariet nu, och jag har återfått balansen tillräckligt för att inse hur skrämmande slutkörd jag varit. Var det värt det? I år ja, visst. Jag kommer igen, ingen fara. Men jag inser också att det är mer tur än skicklighet att jag klarade mig. Jag kunde precis lika gärna störtat rätt in i det berömda kaklet som helskinnad över mållinjen.

Do I feel lucky enough to play again? Jag vet inte. Jag brinner för mina studier, det gör jag verkligen. Som aldrig förr. Men jag vet också – av erfarenhet – att det är just den elden som bränner ut, som driver på, över stupet, in i väggen. Som ett maskhål raka vägen tillbaka till Domedagsberget.

Tyskland var Gandalfs örnar. De kom. De kom faktiskt den gången. Men jag är inte dum nog att tro att de kommer två gånger. Den här gången måste jag klara mig på egen hand – och jag har dessutom ett ansvar att förvalta den chans jag fick första gången. Jag måste bli smartare än jag var förut.

Samtidigt har det här varit ett år som visat hur lång jag har kommit, hur mycket jag har förändrats, utvecklats, lärt. På ett sätt är det det som gör att mitt Fylke inte längre är som jag minns det. På ett annat sätt är det också därför jag vet bättre än att försöka passa in.

I julas skrev jag: ”2015 är slut, men ingenting är färdigt”. Jag känner väl fortfarande inte att något känns ”färdigt”. Processer pågår fortfarande, men ofärdigheten besvärar mig inte längre som den gjorde i julas. Den är, och den får vara.

Sommarbokslutet är helt klart min favorit av de båda jag gör. Nyåret går så fort – en enda magisk natt av klockor och champagne, ring ut, ring in, here we go again… Vem hinner reflektera då? Sommarsemestern är min tysta ingenmanstid, ett vänligt limbo med tid för reflektion. Jag tar året med mig dit, men har själv redan klivit ur det och betraktar det utifrån, reflekterar över det, relaterar till det, resonerar kring det. Vad var, och vad ska till? Vad har jag, och vad ska det bli?

När hösten kommer och ett nytt år öppnar dörren, då kliver jag in med nykalibrerad kompass och en karta i klara färger.

2015 är slut, men ingenting är färdigt

Nyårsafton igen. Var vi inte här nyss? Det känns som bara härom veckan vi stod på en balkong i Hambur och ringde in 2015 med buller och bång, skumpa och hopp om ett Gott Nytt År. Och lika nyss väntade vi på 2014. Och 2013. Och 2012… Det går fort nu, kan man krasst konstatera. Vi måtte ha väldigt roligt, så fort som tiden går.

Nyårspannacottan puttrar på spisen och nyårsreflektionen i bakhuvudet. Pannacottan är jag ganska säker blir klar i tid – värre är det med reflektionen. 2015 var ett svårt år – och då menar jag svårt som i knepigt. Jag är inte säker på att jag är klok på det ens nu, med facit i hand.

2015 är slut, men ingenting är färdigt. Det får bli min korta nyårsreflektion för i år.

Jag har landat på fötterna efter ett turbulent år. Jag lämnar det med rak rygg, blicken höjd och riktad framåt – men jag gör det med en irriterande känsla av att ingenting egentligen är färdigt.

2015 har varit ett år av uppbrott och förändring; ett år med sin egen milstolpe mitt i, som delat tiden i före flytten och efter. ”Före” hade sin tid, sin berättelse, sina frågor och sin verklighet – men de är alla borta nu, långt borta. Nu är tiden ”efter”, med en ny berättelse, nya frågor och en ny verklighet. Och den berättelsen är inte redo att summeras eller göras bokslut över än. Ingenting av det är färdigt, i något avseende.

Allt flyter, och vi med.

Det känns mycket märkligt. Bokslutet och reflekterandet är ju hela poängen med nyår – och nyår brukar ju vara min favorithögtid just därför. Min högtid. Men det är något jag får finna mig i den här gången, det ofärdiga.

***

Ofärdig blev också den långa reflektionen jag tänkt skriva. Mer än så här blev det inte. Inga nedslag i året som gått, inga tillbakablickar, inga egentliga reflektioner. Pannacottan står klar i kylen, men tiden för att göra ens den minsta ansats till årsbokslut smalt ihop mellan Askungemåsten och plikter, precis som jag anade redan när jag började skriva.

Nåja, vad är väl en reflektion till nyår? Den kan ju vara fruktansvärt tråkig och dötrist och… Well, maybe next year.

(Och det är väl lite symptomatiskt ändå, att reflektionen över det ofärdiga året 2015 blev lika ofärdig den?)

***

Till er alla som läser önskar jag ett gott – och framför allt nytt – år. Må 2016 bli året vi alla längtat efter.