Det som varit och det som kommer, och bryggan däremellan

”Känner jag dig rätt kommer du väl att sitta på Fotografiska hela dagarna…” sade väninnan, apropå min aprilsemester. Hm. Jag har inte suttit här vare sig hela eller alla dagar, men det är andra gången på min sjätte semesterdag, så jag får nog ändå säga att hon känner mig ganska väl ändå.

Till mitt försvar får jag säga att det fanns två nya utställningar att se idag:

Rahul Talukders Made in Bangladesh, en utställning som kallas streetfotografisk men som för mig är dokumentärfoto – troligen på grund av att scenerna är så långt från de gatubilder vi känner i vardagen här i Europa. Det är gatuscener och människor, men också bilder från den kollapsade industrifastigheten Rana Plaza, där 1100 människor dog och inte minst en serie starka bilder av rohingyesiska flyktingar.

Jessica Silversagas Without you I am weightless – ett fotografiskt drömspel, där saga och suggestion går hand i hand. Vackra bilder, som berör och gör ont någonstans. En oerhört värdig kontrast till Rahul Talukders skarpa dokumentärbilder.

Dessutom tänker jag så bra här vid fönstret i kafeterian, och det är det jag vill ägna mig åt den här veckan.

”Njut nu av din ledighet!”, sa kollegorna när jag gick.

”Jadå” sa jag, ”vara ledig är jag bra på!”

Fast nu, en dryg vecka in på semestern vet jag inte så noga hur bra jag är på själva ledighetsgrejen. Första veckan kändes mest som en kraftig inbromsning på en isig vinterväg; när man får pumpa på bromsen, koppla ur och styra för att inte få sladd.  Jag tyckte att jag varit ute i god tid och planerat för överlämning och avslut under ordnade former, men uppenbarligen hade jag hållit en högre fart än jag fattat. Eller också krävs det helt enkelt en inbromsning på fler plan när man byter jobb efter många år. Åtminstone när man byter jobb och är en person som går all-in, med känslor, engagemang och energi, i allt hon gör. Det är min stora styrka, men det ÄR ett tveeggat svärd. Det är först när man ”drar ur pluggen” som man fattar vilken fart man fått upp – och kan börja bromsa.

Men ja, det är alltså det som händer just nu: Jag byter jobb, och har tagit några veckors ledighet emellan.

”Hur länge har du jobbat här?” frågade folk ibland, och jag fick alltid svara att ”det beror på hur man räknar” – allt från 3,5 år till 16. JAG räknar 16 år, sedan jag började min anställning. Sen har livet erbjudit både föräldraledigheter och tjänstledighet/utlandsvistelse – men jag har haft samma anställning hela tiden.

Nu går jag till en ny myndighet, en ny roll och en ny kontext – och jag går och nyper mig själv i armen mest hela dagarna för att jag inte riktigt vågar tro att det här händer på riktigt. Det här måste väl ändå vara för bra för att vara sant…?

Med fyra års ledarskapsstudier i ryggen får jag gå in i en chefsroll, och jag får göra det i en myndighet vars uppdrag fyller mig med en sån enorm stolthet att jag får rysningar – redan innan jag börjat jobba. Jag som brinner för ”det stora VI:et”, får bli en del av DET vi:et…? Helt otroligt.

Jag fattar att det kommer att komma utmaningar – tuffa utmaningar – i det här jobbet, att det kommer att handla om att driva komplex och långsiktig förändring och garanterat vara motvind och uppförsbacke en stor del av resan. Tro mig, jag fattar det. Men det är ju också precis då man behöver ha den där känslodrivna motorn som går all-in och får upp en större energi än jag ens fattar själv. Tricket blir att också lämna utrymme för inbromsningar och reflektion under resans gång – inte bara vid kursändringar eller den gången jag kliver av.

Det nya jobbet är också det första jag fått där min personlighet, med känslomotor och värderingar och allt, snarare än enbart min förmåga att uppfylla punkter i en kravprofil varit avgörande. Det vill säga – jag kommer in och välkomnas som en hel människa, inte bara som en vandrande kravspec. Det är nästan det största av allt, en upprättelse som jag har jobbat hårt för, och har all avsikt att göra det absolut mesta jag kan av.

(Boken jag läser just nu, ”Mätbarhetens renässans” av Jonna Bornemark, handlar om precis detta – hur vår tid reducerar allt vi gör och allt vi är till kategorier och mätpunkter. Tankesättet hör moderniteten till, den rationalistiska ansatsen att lägga skapelsen under sig genom att bryta ner och inordna, kategorisera och mäta. Bornemark visar hur vår fixering vid ratiots logik gör att intellectus, som står för icke-mätbara värden och storheter, går förlorat.

Vad händer när vi inte längre kan relatera till att det finns något intellectus, när ratio är allt vi har? Då är ingen av oss något mer än vandrande krav-specar, och våra liv redueras till ett löpande band av produktion och konsumtion. Och jag kan inte se annat än att den dystopin är oss skrämmande nära, redan idag – samtidigt som jag ger mig den på att vara en motkraft, med allt jag har, och hela min inre motors kraft.)

Så. Här befinner jag mig, den här veckan – mitt i virveln av tankar om det som varit och det som kommer, och framför allt om bryggan däremellan:
Jag själv och det jag bär med mig.

Brytpunkt: Där en resa tar slut och nästa tar vid

Idag är jag ledig – inte för att göra något särskilt, utan tvärtom: För att inte göra något särskilt alls.

Inte något särskilt betyder just idag att jag sitter i cafeterian på Fotografiska i Stockholm och inviger min nya iPad och framför allt det nya tangenbord jag köpt till. Tangentbord är viktiga grejor. Det här är riktigt trevligt att skriva på. Fodralfunktionen är jag inte lika begeistrad i, men det går ju att avhjälpa med ett ytterfodral som sväljer iPaden MED tangentbord, så behöver jag inte fundera mer på det.

Såna här ”ingenting särskilt”-dagar tog jag ofta förr i tiden, innan studierna tog över all ledig tid. En sån här dag är som en ventil för självet, en reflektionsdag då själen får hinna ikapp allt som i vanliga fall har så bråttom och inte ger sig tid att stanna och lyssna. Idag är en dag för att stanna och lyssna och inte ha bråttom någonstans alls.

Att jag beger mig till Fotografiska är ingen slump. Dels för cafeterians skull – här tenderar jag sitta en god stund och dricka både påtår och tretår på kaffet, med blicken fäst någonstans mitt över vattnet och tankarna fritt svävande. Men också, förstås, för näringshaltiga utställningars skull.

Jag är som bekant inte alltid helt överens med Fotografiskas kuratorer i urvalsfrågor, men museet är ju affärsdrivande gubevars, så det är klart att de måste satsa på det som säljer… Idag verkar de ändå ha prickat in några intressanta. Lars Tunbjörk imponerar och väcker tankar. Och det är dem jag är ute efter – tankarna. Sammanhanget.

***

De senaste veckorna har jag dragit runt på en tjock tegelsten till bok om neurobiologin bakom våra beteendemönster. Den är fantastisk och definitivt en toppkandidat till titeln årets bästa bok – trots att den får folk att höja både ett och två ögonbryn, i trolig undran om vad det är för fel på mig som släpar runt detta monster till bok. Jotack, jag mår fint – möjligen lite stel i axlarna…

Hur som helst – idag fick monstret inte följa med. Istället blev det min obönhörligt döende Kindle, och med den semesterbekantskapen Bodil Malmsten. Bodil är ett synnerligen gott sällskap en dag som syftar till att rekalibrera en själ som högljutt gnäller om att aldrig hinna med, och inte förstå sig på sin tid. Ingen beskriver den där samtida vilsenheten som hon, men hon hittar också ventiler och oaser som ingen annan – för att inte tala om att hon ÄR en sådan oas.

Bodil gav mig en idé till en annan utflykt som jag kanske ska ägna eftermiddagen åt…och kanske berätta om en annan gång. Eller också inte. Vi får se.

***

Den nya iPaden, med tangentbord och Apple Pencil, markerar en brytpunkt: De är min belöningspresent till mig själv för ”tapperhet i strid” efter fyra års studier vid sidan av arbetet. Inte nog med att jag överlevde – jag fick också med mig den heliga Graal i form av utveckling och gedigen kunskap som nu är min. Det är inget mindre än enormt.

Och här står jag nu – mer än redo att ta farväl av de galna åren då all tid gått till arbete och studier. Det har kostat, jisses vad det har kostat – det finns verkligen inga gratisluncher. Men nu då? All förändring markerar ett slut och en nyordning. Ibland är det slutet som är svårt och nyordningen liksom given – här är det lite tvärtom. Slutet är det givna och efterlängtade, men nyordningen är oklar. Vad kommer nu?

Det vore så lätt att bara låta tiden rulla på – det gör den ju ändå, vare sig vi hinner med och förstår vår tid eller inte. Att en uppenhar tidstjuv försvinner betyder ju inte att eoner av tid plötsligt breder ut sig i tillvaron, med långleda och sysslolöshet som följd… Men för mig är det viktigt att förändringen blir meningsfull, att jag ersätter tidstjuven med något annat som ger mening.

För det märker jag tydligt redan nu: Hur mycket mening studierna, eller lärandet rättare sagt, gav. TROTS att den tidsmässiga ekvationen var så nära omöjlig man kan komma, var studierna också en fantastisk energikälla. Så många välmenande vänner som inte förstod, som såg min slitenhet och drog den snabba slutsatsen ”Det där funkar ju inte, du måste lägga av med studierna.” Och jag, jag visste att de hade rätt, men också att de hade fel, eller åtminstone missade själva poängen: Att studierna tog en sorts energi och gav tillbaka en annan, energi jag inte skulle ha fått på något annat sätt.

Jag tror aldrig jag lyckades få någon att förstå det där fullt ut, men idag, när kursen är slut (eller åtminstone pausad, men det är en historia för ett annat tillfälle) känner jag av det där tydligt: Det är otroligt skönt att det är över, men jag saknar det. Också.

Så ”nyordningen” måste med nödvändighet handla om hur jag ersätter den där energin studierna gav mig – men på ett långsiktigt hållbart sätt, vilket halvtidsstudier utöver ett heltidsjobb inte är. (Observera: Ingenting kan få mig att rekommendera ett sådant upplägg – till någon. Det VAR inte smart.)

Och det är där denna nya iPad kommer in, med tangentbord för skrivande och penna för ritande. Jag vet inte ”vad det ska bli”, lika lite som jag visste vad jag ”skulle bli” av mina studier. Det ska bli ett lärande och ett utforskande, tänker jag. Av skrivande och ritande och formande och skapande. Jag vill minnas att det där var det som var jag – då, innan jobb och studier blev allt jag räckte till för.

***

En av böckerna jag läste i somras var The writer’s journey av Christopher Vogler, som i sin tur bygger på Joseph Campbell’s välkända forskning om hur människors berättelser bygger på gemensamma, kulturöverskrivande arketyper. Vogler beskriver episka berättelser utifrån en struktur som kortast kan beskrivas som ”there and back again”, en resa som startar i hjältens ”vanliga värld” och sedan går genom ett antal steg genom okända världar och utmaningar och tillbaka igen. Men inte tillbaka som förut, för resan i sig har förändrat och utvecklat – hjälten. Elixiret, eller graalen om man så vill, ligger i hjältens egen utveckling – inte i något ting eller annat konkret, utan inom personen själv.

Så känns det för mig just nu: En resa har nått sitt slut, jag är hemma igen – men ingenting är som förut. Jag bär min graal inom mig. Du kanske ser den i mitt ansikte, hör den i min röst när jag talar, läser den i mina handlingar – du kanske inte ser något särskilt alls. Det spelar ingen roll. Den här graalen är min, och ingen kan ta den ifrån mig.

Nu ska jag bestämma mig för hur jag ska använda den – och starta en ny resa.

***

Disclaimer: Det här inlägget skulle givetvis ha innehållit en bild. Jag sitter vid Stockholms bästa utsikt, klart den skulle med i inlägget. Tyvärr har jag inte hunnit hitta en bildredigeringsapp som funkar som jag vill, och vill inte ägna min lediga dag åt att bli frustrerad över knepiga gränssnitt och obefintlig/obegriplig kundsupport – så det får helt enkelt vara.

Ni får tro mig på mitt ord – det är jättevackert!

Tänkande och ifrågasättande

Jag köper en tidning och läser på tåget. Sans. Jag vet inte vad den står för, men den kallar sig existentiell och är inriktad på filosofi, samhälle och vetenskap.

(Chefredaktören är väl mest känd som religionsskeptiker i största allmänhet och tanken med tidningen är väl att sprida den skepticismen, men jag tycker ändå att de gör det rätt snyggt…)

Grejen med artiklarna i den här tidningen är att de ifrågasätter saker vi tar för givet. Numret jag köpt rymmer den mest begripliga presentation av postmodernismen som jag hittills lyckats hitta – och ja, jag har letat. Det rymmer också en intervju med en forskare som förespråkar ett post-demokratiskt ideal, det vill säga en idé om att demokrati väl ändå är överskattat. Demokrati som är ett av vår tids mest förgivettagna grundpelare. Här ifrågasätts det – och på ett åtminstone tänkvärt sätt.

För något år sedan skrev jag en statsvetenskaplig analys av globaliseringen, där jag konstaterade att globalisering på en och samma gång förstorar och förminskar ”världen”, vilket innebär att helheten, dvs ”det globala”, kommer närmare individen, vilket gör att individen faktiskt ”krymper” även i relation till sin egen lokala livsvärld. Den var lite flummig, det erkänner jag – men jag gav mig på att problematisera demokratibegreppet i förhållande till globaliseringen, och det lät sig inte riktigt göra på ett konkret plan.

Och här fann jag alltså en artikel som delvis bekräftar mina reflektioner och problematiseringar från den gången. Hur demokratiskt är samhället när majoriteten av individer inte har tillräckliga förutsättningar, eller ens intresse av, att sätta sig in i det komplexa globala samhället?

(Okej, nu är jag väl fortfarande idealist nog att tycka att det är bättre att försöka göra individerna kunniga och intresserade – men vet ju också av många års yrkeserfarenhet som statsanställd kommunikatör hur svårt det är i praktiken. Och huvudgrejen med den här artikeln är ju själva vridandet och vändandet på det vi annars tar för givet.)

Det händer saker i huvudet när jag läser sådana artiklar. Gamla helheter bryts upp och nya samband framträder – ”men om det ÄR så, då skulle man ju också kunna tänka sig att… Och hur blir det då? Skulle det innebära att…?”

Jag tycker verkligen om sådant tänkande. Det får mig att känna mig levande, och fri. För i det traditionella, ”fördefinierade” tänkandet känner jag mig fastlåst, ofri och halvkvävd. Och någonstans reducerad från en människa med förmåga att definiera världen omkring mig till en existens på ”need-to-know-basis”, och som inte behöver veta, inte behöver förstå, inte behöver tänka. Allt är redan färdigt, gapa och svälj. Som de mänskliga batteriodlingarna i the Matrix, en av de mest skrämmande narrativa bilder jag vet. Kanske just eftersom jag inte är så säker på att den BARA är ett narrativ, för att jag ser den omkring mig, här och nu.

Jag tror att det är bra att ifrågasätta. Nyttigt för hjärnan, nyttigt för själen. Nyttigt för samhället, för vår kollektiva själ och utveckling. Jag vet att jag är otidsenlig som pratar kollektiv när alla är upptagna med att vara individualister. Och det finns tillfällen då jag förbannar min förmåga att se genom Matrix-koden och önskar att jag bara kunde följa lämmelströmmen som alla andra. Men andras ifrågasättanden, skitsamma vad deras uppfattningar och argument här, bara det att se andra ifrågasätta det självklara, visa att ingenting är självklart, ingenting är FÄRDIGT – allt kan förändras, definieras om. Det ger mig kraft att välja bort lämmeltåget, trots allt.

Blogg100, dag 5: Backseat blogging om ljus och mörker

På hemväg från Småland, på isiga vägar genom nakna, mörka skogar, gårdar som susar förbi och ändlöst ringlande strömmar av röda baklysen över asfalten. Mörkret faller och det blir allt svårare att urskilja gårdarna och landskapen utanför – men det är trots allt senare än mörkret fallit de senaste månaderna, så något har trots allt hänt. Spring is coming.

Jag tror att jag längtar vår och sommar lika mycket som någon annan, men jag kom faktiskt på mig själv med att sakna de mörka morgnarna för någon vecka sedan. Jag åker tidigt till jobbet, och hinner ibland starta dagen med att reflektera eller planera veckan över en kopp kaffe vid ett fönsterbord på ett café nära jobbet. Då har det varit en särskild charm med mörkret utanför. Mörkret väcker en annan slags tankar än ljuset, och om man alltid sover bort (eller förbannar) mörkret blir de tankarna aldrig tänkta. Jag tror att vi behöver dem.

Jag tror att vi är lite rädda för mörkret, på ett annat sätt när vi är vuxna och har slutat tro på monster under sängen, men ändå. Vi gömmer oss i ljuset, och låtsas inte om mörkret. Jag hörde ett program på radion, för ganska länge sedan: Det handlade om ljusföroreningar som är följden av hur människor lyser upp världen omkring sig, och om hur det påverkar mörkerlevande djurarter. Ljus som förorening. För oss är ljuset alltid det goda, en arketyp som går igen i varje kultur jag kan komma på. Mörker är ont och okänt, ljuset det goda som jagar mörkret på flykten. Men ljuset förorenar mörkret med vår rädsla.

Och jag tror att vi behöver båda delarna, ljuset och mörkret, för att bli hela.