Jag brukar banna mig själv för att jag recenserar böcker innan jag hunnit läsa ut dem, men jag börjar fundera på om jag ska sluta med det – banna alltså. Jag menar, jag kan väl försöka hålla mig tills jag passerat mitten av boken åtminstone, en och annan gång har jag slagit på stora trumman alltför tidigt, och sen har boken gjort en helomvändning och då är boken redan recenserad… Så kan man ju inte ha det.
Men det finns en klar fördel med att recensera medan man läser, medan man liksom befinner sig I boken… Ja, just därför. För att man befinner sig I boken medan man läser den, och det är egentligen inifrånperspektivet som gör en intressant recension. Möjligen inte på kultursidesnivå, men för den typen av recensioner jag vill skriva. När jag väl lagt boken ifrån mig svalnar den så fort – i synnerhet om jag då plockar upp en annan bok innan jag recenserat den första. Under semestern var jag exempelvis så otroligt uppfylld av att ha läst ut Stephen Kings långa bokserie om Det mörka tornet, att jag inte kunde låta bli att pysa ur mig en liten minirecension i adrenalinpåverkad utläsningsyra – bara för att det var så STORT just då.
”Kortversion” kallade jag den, och antydde därmed att en längre version kommer. Och tja, det borde det väl… Men det känns inte på långa vägar lika stort och viktigt längre. Stort och viktigt är böckerna jag läser just nu, även om jag inte är odelat positiv till dem. Men jag befinner mig I dem, och det är härifrån, inifrån, det blir vettigt att recensera. Så – here goes:
När jag kom till lägenheten vi skulle bo i i Kroatien, hade makens kusin (som just åkt hem till Sverige efter sin semester) lämnat en hög böcker till mig. Tummade pocketböcker som hon själv läst under semestern och inte ville kånka hem igen. Den ena var Niceville, som jag höll – hårt! – i när jag besökte Nyköping i höstas, men sedan var klok nog att avstå då jag insåg att väskorna var fulla nog som de var. Men den den hann jag aldrig börja på under semestern, eftersom jag började med de andra böckerna i högen.
De andra tre böckerna i högen var trilogin om Hungerspelen av Suzanne Collins, och det är dem jag läser – och befinner mig i – just nu. Det är väl knappast någon som missat att höra talas om den här bokserien, eller filmen som kokats ihop i Huvudst… eh, jag menar Hollywood – och som är baserad på den första delen i serien. Utan tvivel lär uppföljarna filmatiseras och profiteras på, trots att det egentligen är den största ironi som går att tänka sig. Men – nu går vi händelserna i förväg här – böckerna var det jag skulle skriva om.
Att förklara vad böckerna handlar om är en grannlaga, närmast bisarr uppgift. Jo, de handlar om en direktsänd dokusåpa, där barn mellan 12 och 18 år lottas ut för att delta. 24 lottas ut, en får komma hem igen. Och hungerspelen är egentligen en förskönande omskrivning, för spelet går ut på att barnen ska döda varandra, inte bara överleva längst och vänta ut att de andra barnen hungrar ihjäl. Då blir det tråkig TV och spelledningen måste sätta in specialeffekter – skogsbränder, muterade blodtörstiga djur eller vad de nu kan komma på.
Ja. Nåt sånt måste det bli om man ska förklara – och det låter helt skruvat. Det är helt skruvat.
Men det handlar förstås om allt det andra också. Om förtryck, om maktmissbruk, och om vad man gör för att överleva och för att skydda dem man älskar. Och trots böckernas fel och brister (som vi ska komma till) är det omöjligt att undgå börja fundera då man läser. Dra paralleller. Fundera på hur långt vårt eget samhälle egentligen befinner sig från det bisarra förtryckssamhället som böckerna utspelas i.
Jag höll på att skriva Huvudstaden istället för Hollywood tidigare, och ingen trodde förstås att det var av misstag, men just den parallellen är egentligen för snäv – för i verkligheten finns ingen geografisk avgränsning kring den korkade, ytliga och konsumtionshysteriska ”Huvudstaden” så som det finns i böckerna, och där makten, presidenten och de priviligierade lever i sus och dus. Verklighetens Huvudstad är mer… en attityd. Och den finns överallt. Oviljan att se förbi sin egen lilla värld, förbi yta och skådespel. Förmågan (!) att se förtryckta människor, och ändå inte förstå vad man ser. Den attityden är tyvärr inte så uppdiktad som man skulle önska. I böckerna har huvudpersonen, en 16-årig flicka som heter Katniss, en stab med ”assistenter” som klär upp och putsar till henne inför TV-sändningarna. Dessa assistenter pratar upphetsat om hungerspelen som underhållning, fest, glamour. Att jobba som Katniss assistenter innebär att de får VIPkort till huvudstadens nöjesliv, där de använder kräkmedel för att kunna överkonsumera så mycket de förmår och lite till, medan de tävlande i Hungerspelen är nära svältdöden redan när de kommer till Huvudstaden – för att dö i direktsändning.
Jag har inte sett filmen Hungerspelen, och tror inte att jag tänker göra det heller. En väninna som både läst och sett tyckte att våldet var mer utstuderat, skakigt realistiskt skildrat, att de etiska tankarna kom i skymundan. Det är det jag menar är en enorm ironi. Filmen verkar spegla boken som fiktion, och enbart fiktion – men egentligen är det inte i det fiktiva som Hungerspelen blir intressant, utan i de etiska funderingar den väcker. Var står vi själva i allt det böckerna skildrar? Egentligen?
Fel och brister, skrev jag om: Språkligt är det något av det eländigaste jag läst – och det är tur att det går fort att läsa. Har jag tid, kan jag läsa en bok på en dag. Det innebär att jag flyger förbi syftningsfelen och meningsbyggnadsfelen – som jag i första hand vill tillskriva översättaren och den svenska förlagspersonalen, som helt enkelt inte gjort sitt jobb. Såna här texter SKA inte passera – och försöker att inte ödsla tid på att irritera mig på dem. Det är en särskild slags läsning, där en del av läsupplevelsen uteblir, men det funkar när det kniper (och det gör det här, rent språkligt kniper det HÅRT).
(Men visst – böckerna säljer ju bra även utan den språkliga kvalitetschecken, så varför skulle förlagen bry sig? Det ska vi tala om i ett annat inlägg, någon annan gång!)
Rekommenderar jag Hungerspelen? Ja, det gör jag. Inte den svenska översättningen, dock – kan du läsa på engelska så gör det. Och du – läs dem själv också, ge dem inte bara till dina barn. För mig känns det här som böcker att diskutera, det bästa med böckerna är inte böckerna själva, tycker jag, utan tankarna de väcker. Och behovet att prata och diskutera, eller åtminstone för egen del fundera och reflektera kring det jag läser – det behovet känner även jag, vid närmare 40 års ålder…!
