Jag har några böcker kvar att recensera sen Spanien-veckan – tänkte klämma in dem alla i ett inlägg:

Ingen av de här båda böckerna, No och jag av Delphine de Vigan och Den besynnerliga händelsen med hunden om natten av Mark Haddon gjorde intryck som motsvarade förväntningarna. Jag misstänker att det snarare hade med förväntningarna att göra än med böckerna i sig, för det var verkligen inget fel på böckerna i sig – båda välskrivna, väl berättade och skildrande personligheter utöver det vanliga.

No och jag handlar om 13-åriga Lou som lovar sin gräsligt stränge lärare att hålla föredrag om en ung hemlös kvinna, som hon ska intervjua. Allt det här säger hon utan att tänka – hon är rädd för sin lärare, men ännu mer rädd för att hålla föredrag, och hasplar ur sig ett ämne på måfå. Och sen – samma dag eller några dagar senare – råkar just No, en 18-årig hemlös flicka, fråga just Lou i människohavet på Gare d’Austerlitz om en cigg. Som av en händelse.

Jag måste erkänna – jag läste nästan hela boken och väntade mig en Bobby-vändning (länk till Youtube), att Lou skulle vakna och upptäcka att hon drömt alltihop… Men det är förstås jag det. Jag känner mig hjärtlös som inte blir mer berörd av den här boken än jag blir, men jag tycker att alltihop känns förutsägbart, bitvis direkt konstruerat.

Förra året läste jag Mats Ödéens Dramatiskt berättande – för övrigt på just samma spanska hotell som vi semestrade på i år! – och den tänker jag på nu, när jag försöker förstå varför No och jag inte riktigt når mig. Jag tror att det är just avsaknaden av ett dramatiskt berättande som gör att jag inte riktigt berörs av de Vigans bok. Det finns ingen tydlig konflikt, ingen uppbyggnad – åtminstone ingen som lyckas bära berättelsen dramatiskt. Lou beskrivs som ”överintelligent” och har det förvisso jobbigt hemma för att hennes mamma lider av depression – men det där utgör ingen konflikt i berättelsen, utan mer en genljudande mollsträng, en sorg som färgar berättelsen. Flera sådana finns – men jag hade efterfrågat ett berättartekniskt crescendo, åtföljd av en explosion! Eller åtminstone en liten puff eller nåt…?

Så nej. Jag blev inte så värst imponerad av den här romanen, fast jag rent av gått och sparat på den för att jag var så säker på att jag skulle älska den. Hm. Jag måste sluta göra sånt.

Den besynnerliga händelsen med hunden om natten är desto mer dramatiskt upplagd – och tekniskt en skicklig gestaltning av en autistik tonåring vars världsbild vacklar och faller samman. Som läsare blir jag frustrerad och måste ideligen påminna mig om att huvudpersonen har ett funktionshinder som gör att han reagerar och tänker och agerar som han gör – och just så kan mötet med autister vara.

Så det är en riktigt bra bok – men samtidigt jobbigt att läsa på grund av den där frustrationen. Jag kan också irritera mig på att själva berättelsen, händelserna som berättelsen bygger på, verkligen är oerhört besynnerliga. Det gör att boken förlorar i trovärdighet för mig – och jag kan känna att gestaltningen av huvudpersonen, som jag tycker är välgjord och väcker viktiga tankar kring hur vi människor bemöter annorlundaskap, skulle ha gjort sig bättre i en lite mindre bisarr miljö.

Kanske hade de bisarra händelserna och omständigheterna känts relevanta om boken varit skriven med mer humor – men det här är ingen humorbok, det här är en tragedi. En modern och angelägen relationstragedi. Och jag önskar att jag tyckt bättre om den än jag gjorde…

Jag har redan berättat att jag valde den här boken helt på måfå, en kollega undertecknar sina nätkommentarer med nicket Mr Y, och det var i princip det som fick mig att vända på boken och läsa baksidan. Där stod om en antikvarisk bok som bär på en förbannelse, om en försvunnen professor och därtill utlovades anrättningen kryddas med agenter, sex och tidsresor. Jag väntade mig faktiskt inte Nobel-kvalitet – men ärligt talat… Det här kan faktiskt vara den sämsta bok jag någonsin ödslat min tid på att läsa.

Faktum är att jag ganska snart beslöt mig för att inte ödsla min dyrbara tid på att läsa den – den var bok nummer två som jag började läsa under semestern, men först som nummer fem, sedan jag plöjt genom hela den övriga medhavda läsprovianten, tvang jag mig att läsa ut eländet – i brist på bättre. Då hade jag dessutom redan vittjat hotellets bokhylla, men där fanns bara tyska och isländska (!) titlar.

(En av böckerna innehöll för övrigt en samling tyska porrnoveller, vilket jag var tvungen att garva lite åt – undrar om de som lämnat den boken där hade en trevlig semester, och önskade sina semestrande medmänniskor detsamma? Tyskar må verka förutsägbara på ytan, men rätt som det är blixtrar de till…!)

Nöden har ingen lag – följdaktligen läste jag ut berättelsen om Ariel Manto som i ena stunden är sexgalen för att i nästa anse att hennes sexaptit är självdestruktiv och smutsig. Författarinnan måtte ha läst en bok av (eller om) Sigmund Freud, konstaterar jag – med ögonen rullande åt den karikatyrartade huvudpersonen. Vad gäller berättelsen kan jag inte låta bli att undra vilken cocktail av sprit och ”magic mushrooms” som fick den att verka som en god idé när den klottrades ner på en barservett, och varför i hela friden ingen under hela skriv- och publikationsprocessen vaknade ur ruset och gnuggade fyllan ur ögonen länge nog att inse att det här faktiskt inte håller.

Det undermåliga språket ska inte helt skyllas på författaren – här måste översättaren blandas in i sörjan. Och förlaget, som inte förstod sig på att anlita en korrekturläsare. Stavfel, kommateringsfel, meningsbyggnadsfel, syftningsfel. Boken är som en flora över språkfel – en guide till hur man inte skriver. Det finns en felmarginal när det gäller översättningar och korrekturfel, jag menar översättare och korrekturläsare är också människor, alla gör fel ibland. Men den här boken… Här vore det nästan enklare att räkna de korrekta sidorna, sidor där vare sig författaren eller översättaren snubblat över sina egna verbala plattfötter – om någon nu orkat med sådana projekt.

Den här boken förpassas nu till den lokala pappersinsamlingen, på det att den må omvandlas till tyskt toalettpapper. Det känns på något sätt som det mest passande slutet på Mr Y.