Gå genom väggar – en memoar om ett liv i konsten

Det var först när en film om Marina Abramovics performance ”The artist is present” på MoMa i New York började figurera på Facebook för några år sedan som jag fick upp ögonen och började fascineras av denna egensinniga kvinna och konstnär. Nu läser jag – som aldrig läser biografier – hennes memoar, ”Gå genom väggar”.

Det av hennes verk som fascinerar mig mest är ”Rythm 0” som framfördes 1974 i Neapel: Verket bestod av konstnären själv samt ett bord med 72 olika objekt och instruktionen:

”There are 72 objects on the table that one can use on me as desired.
Performance.
I am the object.
During this period I take full responsibility.”

Det är just den sista meningen, och hur det faktiskt utspelades som gör verket – och kvinnan som planerade och genomförde det – så oerhört fascinerande.

”Jag tar fullt ansvar” säger hon, fullt ansvar för andra människors handlingar. Det är det hon säger, och lämnar bland annat en sax, en ros, en fjäder, ett rakblad och en pistol, en kula. Hon berättar att det till en början inte händer så mycket, att publiken till en början tvekar och prövar sig fram, men efter hand blir djärvare och djärvare, alltmer närgångna. I takt med detta omvandlas och betraktas Abramovic också alltmer som ett objekt. Hon låter publiken forma hennes kropp i olika positioner och står passivt kvar när deras händer släpper henne. Någon klipper av henne kläderna. Någon laddar pistolen, sätter den i hennes hand, riktar den mot hennes huvud, rör vid avtryckaren. Abramovic är passiv.

Först när verket avslutas efter sex timmar, tar hon tillbaka kontrollen över sin kropp och rör sig mot sin publik. De flyr bort från henne, och klarar inte av att ta in henne och stå för vad de gjort mot henne, under tiden hon tog ansvar för deras handlingar.

”They could not stand my person because of what they had done to me.”

(Just denna mening citeras för övrigt och får betydelse även i Vigdis Hjorths bok Arv och miljö, som jag skrev om i förra veckan.)

Jag associerar Rythm 0-verket och hur det blev, till stanfordexperimentet från 1971, som gick ut på att ett antal frivilliga studenter rollspelade som fångar eller fångvaktare för att studera hur sociala roller påverkar beteenden. Studien fick avbrytas eftersom den urartade i våld och förtryck. Den ansvarige forskaren Zimbardo har skrivit på temat, bland annat boken The Lucifer Effect: Understanding How Good People Turn Evil.

Rythm 0 belyser samma sak: När konstnären tar ansvaret från publiken, gör denna publik saker som de senare, i ett fullt upplyst efteråt, inte vill kännas vid. Vad säger det om oss människor? Det här är ett verk som både skrämmer och fascinerar.

Abramovic själv, som person, fascinerar också. Hon berättar sitt liv, med imponerande detaljrikedom, som en kronologisk saga, från uppväxten i Titos Jugoslavien, genom hela hennes långa konstnärskap världen över, till idag. Det finns en dubbelhet i hennes berättelse, på en gång en enkel naivitet och detta komplexa förhållningssätt som är och gör hennes konst. Det gör boken svår att ”placera” någonstans och ännu när jag läst ut den har jag svårt att sätta fingret på den.

Jag vill bestämma mig för att dubbelheten är och måste vara en del av konstnärsskapet, att det är däri det ligger – förmågan att se det oerhört komplexa i vår verklighet och gestalta det som enkelhet. Engelska språket har adverbet ”matter-of-factly”, ofta om hur barn förhåller sig klokt till saker som vuxna tror att de inte kan förstå. På det sättet framstår Abramovic för mig i boken, och det känns någonstans ”rätt”. Så måste det nog vara för att hennes konst ska kunna bli till, så enkel och kraftfull som den är.

Så. En fascinerande bok, denna den kanske enda memoar jag någonsin kommer att läsa.

(Ska jag ändå kritisera något måste kritiken gå till Brombergs förlag, som gott kunde kostat på boken en anständig översättning. Där boken berättartekniskt är charmigt naiv och rättfram är översättningen mest en infantil sörja av dålig grammatik och obefintlig språkkänsla.)

Boksommaren 2018

Jag hade, i vanlig ordning, alldeles för mycket böcker med mig på semestern – trots att den mesta skönlitteraturen var i elektronisk form och rymdes i en och samma Kindle (som för övrigt visade sig ålderdomssvag och sjunga på sista versen, stackars gamle vän). Dessutom råkade jag gå förbi en bokhandel med rea innan vi hunnit utanför Sveriges gränser, OCH upptäckte att några av böckerna jag lämnade kvar i Kroatien förra året men ändå inte hann läsa denna semestern, måste få följa med hem igen så att jag kan läsa dem under året… Så jag har helt klart ännu fler böcker med mig hem igen.

Men några böcker kom jag genom i alla fall (se bild)… Generellt var det mycket svensk litteratur, kvinnliga författare och korta romaner. Det var delvis ett medvetet val. Jag har en hypotes om att dussinlitteraturen ofta behöver fler sidor för att ändå inte komma fram till något särskilt, medan den verkligt goda litteraturen är fokuserad nog att nå och beröra läsaren utan alltför mycket bulk omkring sin kärna.

Hypotesen står sig även efter sommarens studier, kan jag meddela.

Ett annat tema har varit Bodil Malmsten. Jag hade aldrig läst Bodil Malmsten före den här sommaren, men av någon anledning länge misstänkt att jag skulle tycka om att göra det. Och sedär – ännu en hypotes som visade sig helt riktig. Framför allt tycker jag om de böcker som handlar om henne själv – loggböckerna och skrivhandboken Så gör jag. Integritet och nakenhet i balans – total öppenhet och inga ursäkter. Befriande!

”När kastanjerna slår ut…” har jag några sidor kvar i, den hade jag lite svårare för. Huvudpersonen är en osympatisk och självcentrerad man jag har ohemult svårt att identifiera mig med eller känna något för – trots att Malmsten gestaltar hans lidande med sin obevekliga närhet, inifrån kaoset, sönderfallet, oförmågan. Jag vill hålla honom ifrån mig, titta bort, slippa se. Jag antar att det egentligen är ett ganska gott betyg ändå, men krävande. En bok som kräver.

Jag gör inga enskilda bokrecensioner den här gången, men bränner genom listan lite kort nedan:

De kommer att drunkna i sina mödrars tårar av Johannes Anyuru. Oj, vad säger man? Något helt annat än jag väntat mig, en bok som blandar genrer lika hejdlöst som den väver samman tidstrådarna som utgör berättelsens kronologi. En bok som slår andan ur en – på flera plan.

Hängivelsen av Elisabeth Hjorth – jag minns inte vad det var som fick mig att fastna för den här boken. En för mig ny författare jag blev nyfiken på. En svår bok att beskriva – en bok som också gestaltar ur ett kaotiskt, känslomässigt inifrånperspektiv, med ett språk som det skakiga bildspråket i en dogmafilm. Stark, berörande – men också förvirrande och otillfredsställande.

I bilden syns fyllda eller halvfyllda kvadrater framför boktitlarna. De ifyllda är utlästa, de halvfyllda inte (och ja, jag ser att jag gjort fel med ”kastanjerna” – my bad). Jag började på Margaret Atwoods The Blind Assassin redan i bilen på väg söderut, en bok jag rekommenderats från flera håll, varje gång med stor iver och den slags tindrande ögon som bara barn på julafton och boknördar inför en Bra Bok kan uppbringa. Jag hade verkligen sett fram emot att läsa den – men fick till slut erkänna att jag behövde ha semester FÖRST, och SEDAN ge mig i kast med denna långa, och framför allt komplexa, berättelse – i synnerhet som jag försökte läsa den på engelska och i e-format. It’s not you, it’s me, sade jag sålunda och lade boken åt sidan.

Det fick bli en annan bok av Atwood istället: Häxyngel. Detta är en av ofantligt många litterära berättelser som bygger på Shakespeares Stormen (The Tempest). Jag är lite metafascinerad av just hur många som inspirerats av just den här, bland alla Shakespeares verk. (Faktiskt var en av de böcker jag ”råkade” få med mig från bokreabordet före avresan också baserad på Stormen-temat.) Det här var en trevlig bokkaramell, en sedelärande liten berättelse om en kulturman som gör upp med sina demoner… När jag tänker på saken påminner karaktären om Malmstens Maurice Lind, som jag har så svårt för i När kastanjerna… Skillnaden är väl att Atwoods kulturman faktiskt, till slut, vaknar ur sitt självältande och gör en rörelse framåt – inte bara runt-runt i cirklar. Samtidigt känns just det där uppvaknandet möjligen lite naivt och konstruerat, en kompromiss för feelgood-slutets skull. Lite.

En annan bok som gav mig den där lite ”too-good-to-be-true”-smak i munnen var Linda Olssons I skymningen sjunger koltrasten, som skildrar tre människors vänskap och närhet, kontrasterad mot olika slags ensamheter i deras historia. Ingen dålig bok, alls inte. Men ändå…

Beate Grimsrud är en författare jag bestämt mig för att stifta bekantskap med under sommaren – men jag tror att jag möjligen valde fel bok att börja med. Har någon sett mig någon annanstans är ett skickligt och fascinerande drömspel, lika surrealistiskt logisk som vilken ”verklig dröm” som helst och jag kan beundra Grimsrud för att hon bibehåller den lösryckta känslan konsekvent genom hela boken. Men just det, hur skickligt det än är genomfört, gör att boken ställer krav på mig och hur mycket jag vill investera i min läsupplevelse. Jag läste halva i bilen, men pausade den sedan. Den passar nog bättre som portabel kulturupplevelse under höstens pendlingstimmar till jobbet.

Alright – så långt skönlitteraturen… Men några fackböcker slank också med, trots att jag inte hade någon kurslitteratur att plöja i år:

The writer’s journey bygger på Joseph Campbells forskning om universella och arketypiska myter som förenar människor över geografi, kulturer och tid. Dessa myter följer vissa berättelsestrukturer, och Christopher Voglers bok handlar hur man som författare/skribent och enligt mig också i en lång rad andra berättande yrken kan använda sig av dessa berättelsestrukturer för att skapa trovärdighet och engagemang hos sin publik. Har man redan läst Campbell är det väl inte så mycket nytt, men lite kul att se hur Vogler bryter ner flera samtida Hollywoodproduktioner med hjälp av dessa strukturer.

Slaget om verkligheten av Bengt Kristensson Uggla är en bok jag snubblade över i våras, då jag läste en kurs om bland annat omvärldsanalys. Kurslitteraturen lämnade en hel del övrigt att önska – erbjöd mest oreflekterade punktlistor och inte mycket mer. Jag lånade då denna på biblioteket, men när jag kvitterade ut en tätskriven tegelsten på tung akademisk prosa fick jag skjuta läsningen på framtiden – närmare bestämt till semestern.

Det här är en sån bok jag nog är rätt ensam om att ägna dyrbar semestertid åt – tung och krävande, omständlig och späckad med akademiska referenser. Men det är också en sån bok jag skulle vilja berätta mer om, koka ner och dra slutsatser av och göra reflektioner kring. Den för ett tvärvetenskapligt resonemang om vår omvärldsuppfattning, inklusive vår historia, är sociala konstruktioner – och vad det innebär.

Den klart mest intressanta akademiska boken jag läst i år, samtlig kurslitteratur inkluderad.

Sista fackboken denna sommar är Tim Browns Change by Design – som jag sparade till sist för att den är mest jobbrelaterad. Den är bra och jag rekommenderar den varmt till var och en som har ett jobb där man då och då pratar om förändring och innovation. Samtidigt var det väl inte så mycket nytt för mig, här heller. Det är ju det här jag står för och strider för!

***

Summering: Mycket läst blev det den här sommaren. Och det bästa av allt är att jag inte behöver sluta för att semestern är slut och hösten tar vid. Den här gången kan jag fortsätta läsa, hela året.

Recension: Janne min vän av Peter Pohl

JanneMinVän

Det är lite lustigt, för Janne, min vän (Bokus, Adlibris, Fritz Ståhl) har stått i min bokhylla redan i flera år – och jag har hela tiden haft en känsla av att den där boken, den är speciell. Den kommer att träffa som en knytnäve i solar plexus, när jag än läser den. Och sen har den ändå blivit stående. Jag har tagit fram den ibland, och satt tillbaka den igen. Nej. Inte nu. Inte än. Inte så mycket för tidpunkten i sig, som för sinnesstämningen, grunden och jordmånen boken skulle få att gro i. Den måste vara rätt.

Och nu var den det. I det glupande vakuumet efter uppsatsen, då jag ville göra så mycket men fick finna mig i att inte orka – men läsa en bok orkade jag. Och högtidligen mottaga den förväntade knytnäven i solar plexus.

Det här är utan tvekan en av de vackraste och hemskaste och mest drabbande böcker jag läst. Den sortens bok som får hjärtat att bulta och känslorna att skena, och där man vet redan i förväg att slutet kommer att göra ont, ont på så många plan.

Det räknas som en ungdomsbok, och vissa skolor tvingar barnen att läsa den på svensklektionerna. Det märktes inte minst på recensionerna på GoodReads, där betygen mycket kategoriskt klustrat ihop sig kring ettor respektive femmor – och ettorna mestadels kommer från skoltrött ungdom som menade sig ”aldrig skulle ha läst om jag inte var tvungen”. Bli tvingad i skolan är ett effektivt sätt att förstöra en läsupplevelse – och den här boken är värd bättre.

Dessutom innebär ungdomsbokstämpeln att åtskilliga vuxna inte kommer att läsa den, och det är lika synd det.

Boken handlar om vänskap, om barns vänskap när den inte banaliseras av vuxenfiltren som de flesta författare lider av. Om hemligheter som måste berättas, men inte kan berättas, och om gåtor som måste lösas men inte går att lösa. Om när barndom och vuxenvärld flätas samman på alldeles fel sätt.

Det är ingen feelgood-bok, inte på långa när. Men det är ändå en bok som skildrar känslor och närhet och mänsklighet med en sådan nerv att åtminstone jag drabbades av en sådan sällsam glädje över att dessa känslor finns, att vi arma människor får ha dem. Smärta och sorg är också sådana känslor boken skildrar, med samma obarmhärtiga närvaro och ett språk som smyger inpå och in i och inte går att värja sig mot.

Som alltid när en bok verkligen berört, blir det helt omöjligt att recensera, eller ens rättvist referera. Jag kan bara upprepa: Det här är en av de hemskaste och vackraste böcker jag läst.

 (Fast jag avskyr omslaget…! Totalt ovärdigt!)

Skröna om en mattkniv samt en spontan, rosa recension

Bland kommentarerna till postningen om den ultimata skärmaskinen fanns en som rekommenderade stållinjal och skalpell hellre än maskin. Det fick mig att tänka på min mattkniv. För jo, jag har givetvis provat att skära till mina pärmkartonger för hand också, men fått konstatera att när jag måste kombinera muskelkraft och precision i ett rejält bångstyrigt material – då är jag för klen i nyporna.

Däremot använder jag min mattkniv till att skära till foderpapper, det är den  jättebra till.

En gång hade jag en hantverkare här hemma, jag tror att han skulle installera torktumlaren eller något sådant. Han behövde en kniv, och istället för att gå och rota i verktygslådan-som-Gud-glömde som maken ansvarar för, hämtade jag min kära mattkniv i pyssellådan och överräckte den till installatören.

Mattkniv

Han vägde den i handen och sa: ”Oooh…”
Vände och vred på kniven en stund till och såg sedan upp på mig och sa ”En sån här är dyr”, med en menande nickning och en min som med all önskvärd tydlighet egentligen undrade om min man verkligen skulle godta att jag lånade ut den fina kniven till honom.

Hmpf. Min fina, dyra kniv. Jag minns inte vad jag svarade, antagligen någon undvikande om att jag inte visste vad den kostat, fast jag borde ha svarat att jag köper bara bra grejer och bra grejer får kosta.

(Möjligen understruket med ett litet ”Gör nu vad du kom hit för, Saukerl!”, vilket alla begriper som läst Markus Zusaks Boktjuven, eller möjligen sett filmen.)

Jag har länge tänkt skriva ett inlägg om de tyska könsnormerna, men det tar emot. Vad vi kan konstatera är i alla fall att även om den svenska jämställdheten har en bra bit kvar att gå, sitter könsnormerna här i Tyskland än hårdare, och är på många sätt inte ens ifrågasatta. Här är klädkedjornas pojk- och flickklädesavdelningar tydligt utmärkta med både skyltar och färgkoder (ja, ni vet – rosa här och blått där, och nåde den förälder som ”råkar” ta fel), det säljs både leksaker och godis i rosa förpackningar med texten ”nur für Mädchen” och små flickor får lära sig att kräva av små pojkar att de ska släppa dem före, hålla upp dörrar och säga ”Ladies first”.

Jag blir så arg av sånt där att jag nästan kaskadkräks, bara av själva symbolspråket. En människa kan gott hålla upp dörren åt en annan människa, men hela ”ladies first”-konceptet är en sådan vidrig chimär att jag får impulser att örfila upp föräldrar som lär sina döttrar såna dumheter.

(Men nej, jag tror inte på våld heller. Vi snackar symboliska frustrationsörfilar i luften här.)

Tror man på ”ladies first” är man långt ifrån att greppa vad jämställdhet och feminism faktiskt handlar om. Inga ”förmåner”, bara rättvisa. Men vi har alla ojämlikheten invävd i våra tankar och förgivettaganden. Det är därför så många faktiskt inte ser problemen, fast de står som en hel elefantjord i våra vardagsrum.

Eftersom jag tillbringade 8 mars i år väntande på ett synnerligen försenat flyg i en lounge på Kastrup, hade jag tillfälle att fira dagen med att läsa Valerie Solanas Scum-manifestet (Bokus, Adlibris, Fritz Stål). Jag hade lite roligt åt att sitta i kostymloungen, bräddfylld av ”viktiga affärsgubbar”, och läsa en bok som med stor säkerhet aldrig förr lästs just där inne. Om du läst den förstår du humorn i det. Om du inte läst den – gör det! Jag rekommenderar särskilt förlaget Modernistas svenska översättning, med synnerligen njutbart förord av Sara Stridsberg – en läsupplevelse bara det.

Ladies first-grejen rimmar med Solanas uttryck ”Daddy’s girls”, det vill säga kvinnor som spelar med och hjälper till att reproducera den patriarkala strukturen genom att passivt acceptera och nöja sig med sin tilldelade, ringa lott i samhället. Att hålla upp en dörr betyder ingenting, det kan patriarkatet kosta på sig. En chimär, en opiepust åt kvinnorna, så att de håller sig lugna och fogliga.

SCUM är givetvis en mycket tillspetsad text, vilket Stridsberg också påpekar i sitt fantastiska förord. Den kan läsas på flera sätt, mest uppmärksamhet har givetvis getts åt bokens våldsamma ideologi (SCUM står för Society for Cutting Up Men). Skillnaden är att SCUM är en bok och patriarkatets våldskultur en högst påtaglig sak som vi ser och lever med varenda dag.

Den här artikeln tycker jag också att ni ska läsa. Den är det bästa jag läst på länge, och den pekar på  samband som är så övertydligt att vi måste göra oss både blinda och döva och möjligen lite dumma i huvudet för att inte se dem. Fotbollsvåld. Gatuvåld. Våldtäktskultur – påhejad av ett rättssystem där det verkar helt jävla omöjligt att få en man dömd för ett övergrepp med mindre än att han erkänner, knappt ens då.

Du ser det här, varenda dag. Det Solanas gjorde med sin bok var att hon vände på rollerna och skrev ut det finstilta, det vi inte pratar om, bara lever med. Oerhört kontroversiellt. Och inte ett dugg aktuellt idag, vare sig i Sverige eller Tyskland.

Recension: Joyland av Stephen King

Jag har läst Stephen King sedan urminnes tider. Det innebär på intet vis att jag hunnit läsa allt han skrivit – långt ifrån. Karln skriver fortare än jag läser, det är bara att konstatera. Men han är den författare som hängt med längst genom mitt läsarliv, och jag kan med lätthet urskilja författarens utveckling och förändrade stil genom åren. Det är lite häftigt.

Tydligheten förstärks givetvis av att King skriver så förbålt mycket. Det är naturligtvis betydligt lättare att dra slutsatser och urskilja mönster ur ett författarskap på 50 titlar (även om man själv inte ens läst hälften av dem) (och nej, jag har faktiskt inte räknat efter. Det borde man ju faktiskt ta och göra… vid tillfälle. Återkommer i frågan!) än ur ett på 10 titlar. (I synnerhet som lejonparten av de där 50 titlarna mäter närmare decimetern över ryggen…)

Tidiga King gör inte mycket för mig, de känns nybörjarmässiga och ärligt talat rätt taffliga. Ungefär som den fastetsade fördomen om Kings skrivande. Jag säger inte att King utvecklats till någon författare av Stor Litteratur, för det har han inte. Men han har utvecklats till en jäkligt Skicklig Berättare, och det är inte det sämsta. Att läsa en King-bok är lite som att sätta sig vid en imaginär kakelugn, dra upp knäna till hakan och låta Berättarfarbrorn dra en skröna. Kings böcker är ofta hopflätade av en enorm mängd skrönor och sidoberättelser med högst levande bipersoner som liksom korsar berättelsen, säger hej och försvinner igen. Det är magin med böckerna, åtminstone för mig. Berättarglädje.

Joyland-1

Joyland (Bokus, Fritz StålAdlibris) mäter ingen decimeter över ryggen, den är en liten nätt historia på knappa 300 sidor. King måtte ha skrivit den på en eftermiddag, skulle jag skriva – fast då tror ni väl att jag menar att den är dålig, ett hastverk som bort ägnas mer tid och kärlek innan den månglades ut på kiosklitteraturens hungriga marknad. Och det menar jag verkligen inte. Joyland är bra. Fast den ser onekligen ut som hämtad från en hylla med tivelaktig kiosklitteratur, det gör den.

När jag nämner för andra att jag gärna läser King får jag 9 gånger av 10 reaktionen: ”Jag gillar inte skräck”. ”Det gör inte jag heller”, brukar jag svara – men folk tror mig liksom inte. Föreställningen om att Stephen King är en skräckförfattare sitter så djupt – vilket givetvis inte är så underligt, med tanke på att det står ”skräckens mästare” på vart och vartannat bokomslag till hans böcker.

Men låt mig säga nu, en gång för alla: Stephen King skriver sällan skräck. Okej? Det kan vara fantasy, eller så kallad ”urban fantasy”, framtidsvisioner med mer eller mindre dystopiska inslag – men skräck? Njäeh, va? Inte enligt min definition.

Att försöka få en skräckskeptiker att ta sig genom 800 sidor Kingskt litterär elefantiasis (som Helena brukar kalla Kings tendens att skriva böcker som är en smula breda över ryggen) för att jag ska få säga ”Vad var det jag sa, det där var väl inte skräck!” har visat sig vara ett hopplöst företag. Jag har i varje fall inte lyckats än. Åtskilliga gånger har jag önskat mig en lite lättare godbit från King, en som man kan sätta i händerna på tvivlarna, och realistiskt kunna hoppas att de ska orka läsa den.

Och ser man på, här har vi den. Joyland.

Det är en liten söt berättelse om en förvirrad kille i universitetsåldern, som tar ett sommarjobb på ett nöjesfält. Det mesta av boken handlar om hans sommar, om nöjesfältet, små förnumstiga skrönor om ett liv som klingar fritt och romantiskt och soligt, komplett med skrattande barn och sockervadd. Det finns ett påstått spöke och en mordhistoria, men det är teman som aldrig riktigt träder fram och tar annat än en högst sekundär position i berättelsen.

Det är precis som det brukar vara i Kings böcker. Trot eller ej.
Och ta nu för all del och läs den här, så jag äntligen kan få säga det: ”Vad var det jag sa? Det där var väl inte skräck heller!”