20-åriga Linnea och 18-åriga Emma står inte ut med livet i Sverige så de bestämmer sig rymma och hitta en bättre tillvaro någon annanstans. De lämnar en lapp i lägenheten i Tomelilla där det står att de åkt frivilligt och att de inte vill bli eftersökta. De har hört att värdinnejobb på klubbar i Tokyo är välbetalda och spännande och med sina sista pengar tar de sig hela vägen dit. Verkligenheten blir inte alls som de tänkt sig. Bakom de neonglimrande fasaderna finns en värld av beräknande svek, utnyttjande, sprit och droger. Men Linnea och Emma har varandra, och tillsammans kämpar de för att överleva i den onda spiral som drar dem längre och längre ner i destruktiviteten.
Boken blev, mer eller mindre slumpmässigt, nominerad i en bokcirkel jag är med i. Ingen visste mer om boken än baksidestexten och jag blev själv inte särskilt berörd av den där texten, men eftersom jag varit i Japan som student, tyckte jag att det kunde vara intressant att läsa en bok som utspelades där. Jag såg framför mig en bok om två naiva tonårstjejer som möter en kall verklighet i Tokyos nattliv, att de skulle bli lurade, utnyttjade och råka illa ut DÄR.
Råkar illa ut på plats i Japan gör de naturligtvis också, men det är ändå inte det boken handlar om. Boken handlar om den destruktivitet de hade med sig redan när de kom, den handlar om Linnea, om livet Före Japan, I Japan och Efter Japan. Jag blev förvånad medan jag läste, förvånad över hur den här tunna lilla boken (116 sidor) kunde rymma en sådan avgrund, en människas allra svartaste verklighet. Men det är ju kanske bara en parallell till livet självt – till hur ingenting syns utanpå, vad en människa bär på och har att berätta om.
Boken är en sann berättelse. Linnea Willén är författaren, men också huvudpersonen i boken. Jag tycker att den är oerhört väl skriven – just under de förutsättningarna. Jag såg på någon av nätbokhandlarna en recensent som kritiserade att boken ”hoppar” mellan händelser – personligen tycker jag att det är berättelsens styrka, att den väver samman de tre tiderna i Linnéas liv, så att vi bit för bit förstår mer om bakgrund och sammanhang.
Det är flera veckor sedan jag läste boken, jag läste den i bilen på väg mot Italien – första boken jag läste på semestern. Jag vet att jag tänkte flera gånger medan jag läste att det är synd och skam att en så viktig och i grunden väl berättad historia inte kunnat få en bättre lektör. Det är väl lite fult av mig att skriva det här nu – för jag kommer inte ihåg exakt och kan exemplifiera vad det var jag tänkte på. Jag minns bara att den tanken återkom under läsningen. Att jag snubblade på saker i texten som jag tyckte borde ha kunnat rensas bort, med enkla medel. Språkfel säkert, men jag vet också att det var en lektör jag önskade mig – inte bara en korrekturläsare…
Men okej. Jag släpper det där – jag ska inte argumentera för något jag inte längre minns. Boken är ändå mycket läsvärd, berörande, viktig, väl berättad, fängslande… På sitt eget sätt också vacker. Och skrämmande. Oerhört skrämmande.
Första gångerna jag hörde talas om Anne Swärds bokTill sista andetaget, var i några spridda tweets som undlapp väninnan fru Jensen medan hon läste den. ”Vilket språk!” utbrast hon bland annat – och eftersom fru Jensen själv skriver som en ordkonstens gudinna var det inte svårt att räkna ut att det här var något utöver det vanliga.
Och det var det också.
Det är mycket lättare att skriva recension om en bok man inte gillat – det man retar sig på medan man läser är oftast lättare att sätta fingret på än den där odefinierbart upprymda lyckokänslan man får när man verkligen berörs och tycker om en bok. Vad var det jag tyckte så mycket om egentligen? Min väninnas utrop om språket fick mig att lite felaktigt tro att språket i sig var något särskilt, vackra ord och komplexa ordbilder. Men Anne Swärds språk är snarare avskalat enkelt – vilket förstås rymmer sin egen skönhet… men det är också något mer.
Det är sättet att berätta som berör mig starkast. Jag undrade flera gånger medan jag läste varför den här romanen inte var kurslitteratur på skrivkursen jag läste på Mittuniversitetet förra året. Det här är en klockren lärobok i vad ”gestaltning” egentligen är. Det vanligaste felet amatörförfattare gör när de ska skriva är att de berättar för mycket. Gestaltning handlar om att ”visa” istället. ”Show, don’t tell”, brukar man säga på engelska – och det uttrycket var också ungefär det mest konkreta jag lyckades få ur mina kurshandledare. Nå – hade de istället satt den här boken i händerna på oss och sagt – det HÄR är gestaltning, så hade inte en enda av oss behövt fråga igen.
De flesta författare växlar mellan ett berättande anslag och ett ”visande”/gestaltande – och det är helt okej. Anne Swärds bok kommer med sin berättarstil, nära hundra på gestaltarskalan, så intensivt nära att man nästan känner luften förtätas till dubbla densiteten medan man läser. Det är romanmagi.
Berättartekniken, den intensivt närgångna prosan, kräver en hel del av mig som läsare. Inte så mycket i form av ansträngning som i form av inlevelse. När jag läst ut boken var jag vimmelkantig och känslomässigt rastlös, inte av separationsångest som jag ibland får när bra böcker tar slut, utan mer som om jag suttit länge på en hög höjd med tunnare luft utan att märka syrebristen.
Ändå är Till sista andetaget en oerhört stillsam bok. Den rymmer dramatik, men alltid skildrad med en saktmodighet som skulle ha kunnat fungera som en sordin – men på något paradoxalt sätt blir stillsamheten här närmast förstärkande. Och jag älskar den paradoxen.
För ett knappt år sedan (va? är det inte mer??) läste jag boken Hohaj av Elisabeth Rynell. Det var en annan bok som berörde mig starkt, trots att den egentligen var en sorts bok jag inte är så förtjust i. Kärleksromaner eller relationsromaner är egentligen inte min grej – genren rymmer alltför mycket dravel, det är alltför långt för mellan tuvorna av litterärt guld i kärleksträsket, för att jag ska orka lära mig navigera där. Men Till sista andetaget och Hohaj är två böcker som utgör just sådana ”tuvor”, och på många sätt tycker jag att det finns paralleller mellan de här böckerna – språket, gestaltningen, berättelsestrukturen. Den intensiva stillsamheten.
En sak jag funderade på under sommaren och semesterperiodernas formliga hetsläsning var att jag inte har några favoritförfattaren. Jo, en: Stephen King. Men allt annat jag läser, läser jag mer eller mindre slumpmässigt. Snubblar på en titel här, ett schysst bokomslag där, kanske en spännande bloggrecension någon annan stans. Väldigt sällan läser jag mer än en bok av samma författare. Det ska jag försöka ändra på nu. Och Anne Swärd är definitivt en författare jag vill läsa mer av.
Eftermiddagen den 22 juli 2011, timmarna innan regeringskvarteret i Oslo sprängdes i luften och mördaren steg i land på Utøya, hade jag suttit i parken och läst den här boken – Jag är bröderna Walker av Jan Kjærstad – medan barnen lekte. Den handlar, åtminstone på ett plan, om en norsk statsminister som står inför ett hot mot rikets säkerhet och måste agera för att rädda sitt folk.
Under kvällen och natten och helgen som följde blev händelserna i verklighetens Oslo allt överskuggande, och det kom att dröja ända till semestern, till en Italiensk, ouppkopplad sandstrand, innan jag läste ut boken. Men även med det avståndet kändes parallellerna uppenbara. Inte så mycket i berättelsen i sig, utan snarare detta att läsa om en norsk statsminister som ställs inför ett hot om angrepp – samtidigt som minst hälften av mina tankar befann sig i samma land, samma huvudstad, där en verklig statsminister just handskades med konsekvenserna av ett realiserat hot.
Det var helt enkelt omöjligt att läsa boken utan att tänka att den på något plan handlade om verklighetens Jens Stoltenberg, den norske statsminister som mitt i det svarta, obegripliga, hemska visade en mänsklig närvaro och personligt engagemang som vi sedan länge slutat drömma om i svensk politik.
Det färgade min läsning. Jag kom på mig med att ställa ganska irrationella frågor. Hade mördaren läst den här boken? Hade Stoltenberg? Vad tänkte Jan Kjærstad när han såg nyheterna om händelserna i Oslo och på Utøya? Jag funderade på de där sakerna, fast egentligen var det inte relevanta frågor. SÅ parallell är inte handlingen i boken – som först och främst skildrar den blivande statsministern under en period i tonåren, genom de dagboksanteckningar han skrev då. Det är bara i korta passusar vi får möta den vuxne statsministern och hans våndor inför den annalkande krisen.
Man brukar säga att en bok är ett samarbete mellan författaren och läsaren, att bara hälften av boken utgörs av de ord som står tryckta på bokens sidor, resten fyller läsaren i utifrån sin fantasi, sina referensramar, sin världsbild. Den här boken fick på sätt och vis även en tredje medförfattare, eftersom situationen (i vid mening) i vilken den lästes i sig färgade berättelsen och läsningen så starkt. Det var en mycket intressant upplevelse.
I vanlig ordning var det här en bok jag snubblade över och valde mest av en slump. Jag läste nåt om Kjærstad någonstans, slog upp honom på närmsta nätbokhandel – och föll sedan för titeln. Jag är bröderna Walker. Den tycker jag fortfarande mycket om – liksom det tema i boken som gett upphov till titeln. Huvudpersonen ser att varje del av verkligheten har många nyanser, kan ses ur många perspektiv – och förmågan att urskilja mångfalden perspektiv på en och samma sak, gör att han ser sig själv som flera personer. Bröderna Walker.
Egentligen är Bröderna Walker-temat djupare än så, vävs in i andra delar och teman i berättelsen – och egentligen går ingenting av det att bryta ut och förklara utan att samtidigt förklara hela boken. Och det vill jag ju inte göra. Den här boken var inte alls vad jag väntat mig – och den var därtill ganska tung att läsa, inte bara på grund av det ”Walker-perspektiv” som händelserna i Oslo tillförde min läsning. Den är helt enkelt en oerhört kompakt berättelse, i nära nog varje mening finns tankar och referenser som pekar vidare i någon riktning, som man måste stanna upp och fundera på, inte genast kan ta till sig (för att referenspunkterna anges först senare i boken) och så vidare.
Det här är inte en bok för slöläsning, det här är en bok som kräver. På det bra sättet. Det är en bok som sätter igång saker, tankeprocesser – påminner om saker vi lätt glömmer bort om vi bara slöläser, slözappar och slösurfar. Mitt exemplar är fullt av hundöron på sidor jag vill komma tillbaka till och fundera vidare på, på ett eller annat sätt, av en eller annan anledning.
Och fler böcker av Kjærstad står definitivt på min framtida att-läsa-lista.
