Honey, I’m hooome!

Ja, för vilken gång i ordningen jag sätter den rubriken på min första bloggpost efter en semester, får jag väl fråga mina trogna läsare om – jag vet att det hänt både en och två (kanske rent av… sju?) gånger… Men det är lite så det känns.

Hela veckan, då jag faktiskt haft både tillgång till wifi på hotellrummet och vakna timmar i svinottan (eftersom jag inte lyckades ställa om dygnet till amerikansk tideräkning riktigt den här resan och kroppen envist slog upp de blå före 06 om morgnarna, samt slog stopp i maskin efter nio om kvällarna… Mina dagar som partyprinsessa är definitivt över…) då jag skulle ha kunnat blogga, har jag skänkt tacksamhetens tankar till mitt förutseende att lägga upp hela veckans bloggkvot i förväg. Blogglust = noll.

Och nu sitter jag alltså här. Matt och trött efter ett fullkomligt vansinnigt helgschema, men med paddan i knät och fulbloggfingrarna flygande över tangentbordet. NU ska här bloggas! Lite lustigt.

Känslan efter semestern är en av nystart och nu-jävlar, den där känslan jag aldrig lyckas uppbringa efter nyårsafton. Men ge mig en veckas semester ungefär när som helst på året, och den infinner sig som ett brev på posten.

Sanningen är nog att semestern behövdes. Både att komma iväg och få se nya saker, men kanske inte minst de där tysta förgryningstimmarna då till och med staden-som-aldrig-sover verkade åtminstone diskret småslumra utanför hotellfönstret. Det är helande tid, bättre beskrivning kommer jag inte på. Rekalibrerande tid, tid som finjusterar alla själsliga och mentala rattar och skruvar som blivit omställda och kringställda så många gånger att jag inte själv kan ställa dem rätt igen. De där tysta timmarna kunde.

Nu är tricket bara att inte låta dem komma ur led igen. Inte låta vardagen falla över en och köra business as usual tills alla rattarna har gått bananer igen, utan behålla känslan jag har nu. Lugnet. Balansen. En sällsam känsla av – trygghet, inombords. Var kom den ifrån? Hade jag den förut också – fast alltför insnärjd i osäkerheter? Det var som tusan.

Nåväl. Nu är jag hemma igen, i skick som ny. Medan jag varit borta har ni fått läsa gamla texter, och jag tänker att ni som inte känner mig sedan tidigare, kanske vet lite mer nu. Jag tänker att jag med de där texterna, så koncentrerat ompublicerade under en enda vecka, nu lagt ribban väldigt högt för mig själv under resten av #blogg100-tiden. Hur ska jag kunna toppa dem?

Tja. Kanske toppar jag dem, någon gång, då och då. Kanske inte. Man vet liksom inte så noga. Bloggtexter kommer lite som de kommer. Jag kan inte göra så mycket mer än fånga det som dyker upp.

Och det ska jag. Det ser jag fram emot.

Semesterrepriser, avsnitt 3: Reflektioner efter 7 år som INFP

För några år sedan gick jag hos en coach för att ”karriärutveckla” mig. Det var intressant och lärorikt men jag vet inte om det i ärlighetens namn gav så mycket i konkreta termer.

En av de saker jag fortfarande minns och tänker ibland är Myers-Briggs-testet jag tog, och resultatet jag fick. MBTI-testet är kritiserat, och folk menar då att det inte går att dela in mänskligheten i 16 typgrupper som Myers-Briggs gör. Nej, det gör det givetvis inte. Men om man kan hålla sig till att tolka de där grupperna som de arketypiska generaliseringar de är, så kan de ändå ha något intressant att visa oss.

Jag tror alltså att den typen av personlighetstest kan vara bra, om man använder resultaten rätt. Som diskussionsunderlag, tänker jag mig. Om jag känner mig träffad av ”min” profil är det intressant och ger perspektiv – om jag inte gör det, är det också intressant och ger perspektiv.

När jag skrev den här texten hade det gått ett år sedan coachningen och MBTI-profilen. Nu har det hunnit gå ytterligare drygt 5. Givetvis har mina perspektiv förändrats ytterligare under de här åren och med de erfarenheter jag gjort sedan dess – och jag tänker att jag kanske får tillfälle att återknyta till det lite senare under den här #blogg100-våren.

Käbblande hjärnhalvor

Försöker skriva något på tyska, en enkel text – ett mejl, bara. Men illa nog. Jag tänker på hur hjärnhalvorna slåss med varann – ett normalt svenskt (eller engelskt, för den delen) mejl hamrar jag iväg på några minuter, fixt och färdigt, hyggligt strukturerat och vanligtvis med någon liten humoristisk habrovink inflikad nånstans – det vore ju inte riktigt jag annars. Men när det ska skrivas på tyska är det en helt annan grej. För det första kan jag inte vara rolig på tyska. I tal möjligen, där hälften av kommunikationen görs med gester och minspel, då har jag åtminstone nåt att lira med. I skrift – phhahh! Glöm det!

För det andra… Vänstra hjärnhalvan – som för övrigt är min svagare, jag bor i mycket hög grad i min högra hjärnhalva, och besöker vänstervingen mest när jag av nöden måste kommunicera med omvärlden. (Jaja. Visst, visst. Men en smula överdrift för den goda historians skull har väl ingen dött av, va…?) Men när jag ska skriva något på tyskan, måste vänstra hjärnhalvan kallas in på jourutryckning, och hen kommer med en trave halvt sammanfallna grammatikregler nedslängda i en stor trunk, redo att ta sig an uppgiften – tysk textproduktion.

Samtidigt är det den högra hjärnhalvan som måste tala om vad mejlet ska handla om, fånga ner de där flyktiga tankarna som ska omsättas i ord och förtyskigas. Men när vänsterhalvan domderar och går an om artiklar och participer och konjunktiv och allt vad det är, är det som att högerhalvan inte kan höra sig själv tänka, och rakt inte tänka ut vad mejlet ska handla om.

Jag kommer att tänka på det här dels förstås för att jag alltid tyckt att det är intressant med hjärnhalvorna och deras olika funktioner. Ibland tänker jag – och det tror jag att jag skrivit om förut också – att våra hjärnor egentligen är våra sanna universa, för det är genom dem och ENBART genom dem som vi kan förstå och uppleva världen. (Förstå med vänster och uppleva med höger halva, dårå…!)

Och så för att jag såg den här filmen häromdagen.

Det var en kompis som länkade till den på Facebook, och först baxnade jag en hel del när jag såg titeln. Jag var inte så sugen på att se film om sjukdomar och elände. Men sen är det det där med personliga referenser – som jag fortfarande tycker är lite spännande med sociala medier: Den här killen brukar inte länka till skit. Dessutom hade han skrivit en kommentar till som lät som om det nog kunde vara nåt vettigt trots allt. Så jag klickade. Och tittade.

Det var det värt.

Jag gillar den här inlevelsefulla och lätt dramatiska presentationen. Hon gör det bra.

Och så tänker jag på att vi är olika vad gäller vilken halva som dominerar i våra huvuden – och jag tänker på hur mycket det påverkar oss. Vi tittar ut i samma värld – men ändå ser vi alla helt olika saker, processar det vi ser olika. Och sen, när vi försöker förklara för varann vad vi ser, då blir förvirringen än större – för då uttrycker vi det vi ser olika också.

Det är inte konstigt att det blir tokigt ibland.

Om rädsla, mod och balans

Dagens tanke:

Det enda som är farligare än en rädd människa måste vara två människor som är rädda för varandra.

Det är rädsla som gör människan farlig, precis som vilket annat djur som helst. Och människan är ett mycket lättskrämt djur. Vi är rädda för allting, för döden, för livet, för världens storhet, för vår egen litenhet, för allt vi inte vet, för allt vi inte förstår, för varandra. Den onödigaste av dessa rädslor måste vara just den där sista: Rädslan för varandra.

Kruxet är att en rädd människa är ganska skrämmande – och vi är ju som sagt en flock mycket lättskrämda djur allihop. Så en rädd människa skapar två rädda människor, skapar fler rädda människor. Till slut en rädd – och farlig – värld. Lokalt eller globalt. Liten skala eller stor.

Enda sättet att bryta det här skenande mönstret är att möta rädslan med mod. Inte mod uttryckt i spända muskler, utan mod uttryckt i en öppen dörr. Att behålla sig själv, men samtidigt lämna rum för den andre. Ingen annan väg leder någon vart – bara runt i samma vapenskramlande, uppbröstade cirklar, varv på varv.

Tove Jansson skrev (och jag ler när jag googlar citatet, för jag står själv för åtskilliga av träffarna som kommer upp… Men det ÄR ett bra citat, okej?) att ”Det är ingen konst att vara modig om man inte är rädd”. Och jag tänker att om vi nu ska vara skapelsens krona och lite förmer än de andra djuren, är det här ett bra sätt att visa det: Genom att sätta oss över vår instinkt att bli rädd först och fråga sen. Istället vara modiga, fast vi är rädda.

***

Med ”farlig” menar jag i det här inlägget det vilt slående, oberäkneligt destruktiva som rädsla manar fram i en. Ni vet känslan. Det trängda djurets vildsinne – i människohamn.

Och uttrycket ”behålla sig själv” är faktiskt också taget – och något omarbetat – från en barnbok: Behåll dig av Hans-Eric Hellberg (1977). Jag gillar uttrycket. Så mycket vi människor gör resulterar i att vi tappar bort oss själva på kuppen. Att behålla sig är viktigt – men också att behålla sig själv utan att ta plats från andra. Det ena måste inte utesluta det andra.

”Du får inte ta åt dig sådär”

Jag vet inte hur ofta jag fått höra det där. ”Du får inte ta åt dig.” Eller ”Du är alldeles för känslig.” Från alla möjliga. Vänner. Chefer. Kolleger. Maken. ”Jag försöker” svarar jag, med darr på rösten – för kommentarerna kommer ju oftast i ett läge när överdosen redan är ett faktum. Svenska Dagbladet har just nu en artikelserie om ”högkänsliga” människor. Det är väl som med det mesta, man kan omöjligt känna igen sig i allt, så därför reagerade jag inte så mycket på den första av artiklarna jag läste. En del av det kände jag förstås igen, men annat inte. Idag läste jag den här artikeln och bitarna börjar falla mer på plats. Den artikeln kunde lika gärna handlat om mig rakt av.

En människa är komlex, allt som är jag växer ur många olika faktorer, gener, historia, erfarenheter och känslomässiga betingelser. Men just dubbelheten – styrkan, nej förresten KRAFTEN!, å ena sidan, svagheten å den andra, oförmågan att känslomässigt värja mig från den hårdare omvärlden och utmattningen när sinnena helt enkelt är överfulla, analyskretsarna osar bränt och hjärnans verkmästare helt enkelt tagit på sig hatt och rock och gått hem för dagen. Allt det känner jag igen. Det har präglat så mycket i mitt liv. Både dubbelheten i sig – och oförmågan att förstå den, både jag själv och andra.

Enligt min MBTI-profil är jag introvert, men placerad mycket nära mitten av skalan. Och jag tror inte att människor som träffar mig uppfattar mig som särskilt introvert egentligen. Men större sällskap ger mig så oerhört mycket intryck som måste analyseras och processas, att jag helt enkelt inte hinner med. (Kanske uppfattas jag som trög snarare än introvert…? Det kan nog vara så – av dem som inte tar sig tid att vänta in mig och alla mina analyser. Å andra sidan dömer jag ju den sortens människor som ytliga, så det kan väl räknas som kvitt…!) 

Jag hamnade idag i en diskussion om att rensa sitt twitterflöde från sådana som inte tillför något utan bara tar ifrån, kanske rent av bara gör en ledsen. Jag kom på mig själv med att skriva att jag förut hade folk i mitt flöde jag bara fick ont i magen av, för att de var arga och otrevliga, då och då direkt elaka. Mycket sådant förekommer ju på twitter – många ägnar sig åt att ta billiga poäng på andras bekostnad, och jag mår dåligt av att bara se det, även om jag inte är i närheten av att beröras av det som sägs. (Det kommer för övrigt mer tankar på temat ”Twitter och folkhyfset”, men det får bli en annan dag!)

Men det var först idag, när jag skrev om det i en diskussion – parallellt med att jag diskuterade SvD-artikeln med några andra, som jag insåg sambandet. Att jag är särskilt känslig, tar in och inte kan värja mig. Nej, alla berörs nog inte illa av den där sortens pekfingerviftande såsom jag gör, men för den sakens skull blir det inte mindre ”på riktigt” för mig. Jag kan inte låta bli att få ont i magen av att läsa syrasvidande cynismer över andra människor – jag är bara skapt sådan. Jag tar åt mig. Jag påverkas.

På samma sätt berörs jag till adrenalindarrande armar och ben av alla dessa spel människor håller på med, strategier, utspel, dolda agendor – de gör mig sjuk. Jag blir som datorn i slutscenen av War Games – den allegorin har jag bestämt nämnt förut, men den håller även här – som provar scenario på scenario på scenario i en rasande hastighet, bara för att komma fram till att vartenda ett av dem leder fel.

[yframe url=’http://www.youtube.com/watch?v=NHWjlCaIrQo’]

När jag ser videoklippet igen inser jag att det faktiskt stämmer på lite av varje. Såhär känns min hjärna ganska ofta. Så för er som någon gång tycker att jag verkar trög eller långsam – ta det här som en visualisering av vad som pågår i min hjärna varje vaken stund, varje dag av mitt liv. Jag analyserar det du säger, bakgrunden till att du säger det du säger, hur du säger det, hur alla andra personer säger det de säger, vad de menar, varför det känns konstigt i luften, varför personen i hörnet inte säger något alls, på vilket sätt det du säger nu relaterar till det du sa i förra veckan, och så vidare och så vidare och så vidare – som min väninna brukar säga: ”ad nauseam”.

(Och egentligen är det inte så torrt ”analytiskt” som jag kanske får det att låta här heller – kommer bara inte på något bättre sätt att beskriva det.)

Så. Att läsa artiklarna förändrar förstås ingenting. Jag har – till slut – lärt mig att jag måste förhålla mig till min hjärnas tendens att springa på varenda boll den ser, jag kan inte ändra på hur den funkar. Den – och jag – är skapta såhär. Den här sorten ska vara sån. Men det är lite skönt att läsa att så mycket som 20 % är såhär, i någon mån. Sällskap är alltid trevligt.