På schemat just nu: Gruppdynamik och teamutveckling

Fredagsplugg

Idag har jag suttit på lokal och studerat. Jag måste göra det ibland, för att hålla huvudet vid sunda vätskor när jag nu inga kollegor har – åtminstone komma ut och se lite folk. Idag kom dessutom en väninna förbi och pratade bort en liten kvart eller så, om väder och barn och krämpor och och Livet. Fikapaus i pluggfikandet. (Just det här caféet är ett av stans två bästa – och öppnar snart filial fem minuter från vår lägenhet. Det kommer att bli fullständigt livsfarligt. Och dyrt. Men trevligt.)

När väninnan hade gått pluggade jag vidare, och kunde efter ett tag mynta följande devis:

”En bra pluggdag är när man inser att man måste skriva om allt
man jobbat med tidigare under veckan och tyckt sig klar med –
men är lika glad för det, eftersom man lärt sig så bra saker.”

 En sån dag blev det idag. Allt skrivarbete inför nästa inlämningsomgång som jag suttit och kämpat med under veckan är bara att slänga bort, och börja på ny kula. För först idag hittade jag Nyckeln till alltihop. Det är så häftigt när man gör det – en kick som verkligen slår det mesta – att jag inte ens bryr mig om att jag måste skriva om hela veckans arbete. Nu känns det ju ändå bara roligt och spännande att göra det.

Delkursen jag läser just nu handlar om arbetspsykologi – det vill säga de psykologiska processer som ligger bakom allt vi, våra kollegor och chefer gör på jobbet – eftersom vi allihop är människor och psykologiska varelser. En viktig utgångspunkt för kursen är att skapa högeffektiva team som så att säga levererar både för organisationen och för teammedlemmarna. Jag tänker på min väninna som myntade ordet ”växeldra” för samarbete mellan ungefär jämnstarka personer som sinsemellan växlar ledarskap – eller ”drivarskap” kanske jag skulle kalla det. Läroboken (den blå tegelstenen i bilden ovan) kallar det för att ta kollektivt ansvar för gruppens resultat, och menar att det är det som skiljer vanliga arbetsgrupper från verkliga högpresterande team.

Jag har under årens lopp grupparbetat en hel del per distans – de som känner mig väl skrattar när jag kommer in på dessa evinnerliga grupparbeten, för de har verkligen varit ett ständigt upphov till allehanda frustrationer. Distansgrupparbeten är helt enkelt väldigt speciellt. Gruppdynamiken finns där, men den är mycket svårare att sätta fingret på – för att inte tala om att försöka styra över den, när man inte känner varandra eller ens ses. Ett av dessa åtskilliga grupparbeten sticker ut ur mängden genom att på en och samma gång ha varit det mest katastrofala och det absolut bästa av dem alla.

När jag nu läser om gruppdynamik i allmänhet och team kontra arbetsgrupper i synnerhet börjar jag så smått förstå hur det kunde bli så – vad det var som gjorde just det grupparbetet så bra, trots alla katastrofer. Det som hände var att delar av gruppen jobbade dynamiskt och med kollektivt ansvarstagande för gruppens leveranser – medan andra delar av gruppen inte gjorde det.

Modell_teamroller_klar

Den här modellen finns i kurslitteraturen som en grov indelning av roller i ett team – och det var faktiskt den här modellen som fick mig att tänka på mina gamla grupparbeten, eftersom den tydliggör den ”icke-deltagande” rollen, som var det som utgjorde katastroferna i det grupparbete jag tänker på. Resten av gruppen fungerade verkligen som ett högeffektivt, kollektivt ansvarstagande och växeldragande team – och växlade helt enkelt mellan de tre rutorna överst/till höger i modellen.

Det var enormt häftigt att få vara med om. Det är något mer än bara ett ”grupparbete som funkar”, det är då man får en konkret känsla av vad begreppet ”synergi” verkligen innebär. I en studiesituation innebär det dessutom att man lär sig långt mer än bara det som står i kursplanen – vilket är ett annat av kriterierna min nuvarande kurslitteratur nämner för skillnaderna mellan team och vanliga arbetsgrupper: Att trivsel och lärande utöver vad den konkreta arbetsuppgiften kräver är en del av arbetet, som blir naturlig eftersom alla teammedlemmar kollektivt stimulerar och driver varandra. Växeldrar, alltså.

Min växeldra-kompis och jag brukar båda beskriva oss som kameleonter i gruppdynamiksammanhang – det vill säga att vi känner in gruppen och antar den roll som gruppen behöver för att bli komplett. Kameleontrollen ingår med stor sannolikhet i modellens dubbla roll. Hon och jag har också drivit projekt tillsammans – vilket resulterade i ett synnerligen dynamiskt ledarskap med tydligt växeldragande. Den gången var nog hon mer uppgiftsspecialist, medan jag drog mer åt det socioemotionella ledarskapet – även om vi växlade även där, förstås. Frågan är om rollfördelningen skulle bli densamma om vi skulle driva projekt tillsammans igen. Jag är inte säker på det – men jag kan inte heller säga vad som avgör saken, när två kameleonter tillsammans ska bestämma färg…!

Uppgiften jag idag har insett att jag måste skriva om handlar om att sätta ihop ett team som på sikt ska kunna fungera just så kollektivt ansvarstagande och synergiskt stimulerande som jag beskrev ovan. Jag behöver kombinera rätt kompetenser förstås, men det är egentligen den lätta delen. Det svåra är att sätta samman kompletterande och ömsesidigt stimulerande personligheter, som lyfter varandra över den individuella nivån, skapar stimulerande dynamik – men också trygghet och balans i lagom proportioner för uppgiften som ska utföras.

Och därefter ska gruppen ledas genom alla faser av attityd- och beteendeutveckling, konflikter och normutveckling – allt det där som är en del av teamets utvecklingsprocess. Det ska jag skriva om i nästa vecka.

Behöver jag säga att jag trivs väldigt bra med det jag pluggar just nu…?

***

Jag har egentligen alltid tänkt att jag skulle blogga om det jag studerar – alla intressanta saker jag läser, lär mig och funderar på. Som när jag pluggade litteratur och fyllde bloggen med såväl recensioner som analyser. Det har blivit lite dåligt med det där, både vad gäller lingvistiken och ledarskapet. Men skam den som ger sig – kanske blir det mer av den här varan framöver, nu när jag åtminstone spräckt nollan.

 

Rastlös by proxy

Blomma-1

Om det är något jag tycker är riktigt läskigt, så är det folk som inte gör nåt. Inte har nån grej, liksom. Eller läskigt och läskigt, de får väl göra som de vill och jag blir ju inte rädd för dem direkt – men jag blir på något sätt stressad. Rastlös by proxy.

Själv har jag mängder med grejer. Foto, pyssel, bokbinderi, smycken, skrivande, bloggande, twittrande, filmtittande, bokläsande, ritande, pluggande, matlagande… Och alla dessa idéer. Hm. Kan man…? Funkar det…? Vad händer om man…? Många saker mest tankeprojekt, saker att ta reda på, nyfikenheter att följa upp. Ibland grejer som det blir nåt av. Den här bloggen, och processerna med att designa om den har börjat så.

På hela taget fler grejer än jag hinner med – jag borde antagligen göra mer av färre saker, men det är ju så svårt att välja bort. Och någonstans är det väl en del av mig. Brokigheten, myllret av grejer. Jag gillar det.

Idéer ger energi. Ja alltså, de kräver en del energi också, gubevars. Men mest ger de. Nyfikenhet i sig är en slags energi. Kan det här göras? Vad händer om jag…? Mmm. Jag har roligt nästan jämt.

(Blomman på bilden har ingenting med dagens blogginlägg att göra. Egentligen.)

Om att sätta ord på saker

En vän och jag pratade för lite sen om att ”verbalisera”, om kraften i att sätta ord på saker. Prata. Skriva ner. Dela eller inte dela, det spelar inte så stor roll.

Men själva sägandet, skrivandet – det spelar roll.

Många gånger känner jag att jag förstår mina egna tankar och känslor först när jag sätter ord på dem. Oftast räcker orden inte till 100 %, men det gör liksom ingenting, för de 80% jag kan verbalisera får ändå en skärpa jag inte kan få utan ordens hjälp.

Ett riktigt bra samtal med någon annan, blir på en och samma gång ett samtal med mig själv. Jag lyssnar lika mycket till mig själv som till den andre, och lär mig lika mycket av båda.

Och ibland kan det vara närmast förlösande att hitta rätt ord, eller se samband mellan ord och inse att de faktiskt också representerar samband mellan tankar och känslor man bär på. Kunna kombinera gamla och nya tankar, för att se att de faktiskt hör ihop – man har bara inte sett det förut, innan man satt ord på dem.

Jaja. Jag vet att jag är kryptisk. En del ord är helt enkelt inte till för att delas, åtminstone inte vitt och brett som här. Men upplevelsen av dem, av när de faller på plats, av kraften de sammanfogade orden frisätter… Den är universell och kan alltid delas.

***

(Nördparentes: Jag funderar på om det där med hur själva verbaliseringen skärper förståelsen har med hjärnhalvor att göra. I en av kursböckerna, Språkpsykologi av Lars Melin, läser jag det gamla klassiska att vänster hjärnhalva är analytisk och detaljfixerad, medan höger är holistisk och spontan. Men också att lexikon, det vill säga ordförrådet, finns i höger medan grammatiken ligger till vänster. Det låter innebär att all språkbehandling är ett aktivt samarbete mellan hjärnhalvorna, som aktiverar båda sidors egenskaper.

Sen tänker jag att icke-verbaliserade tankar och känslor borde finnas till höger, och att själva verbaliserandet innebär att man kör dem genom vänstra hjärnhalvans grammatiska/analytiska schema. Förvisso måste vi ju också använda vårt lexikon för att sätta ord på saker, men ordförrådet i sig hjälper ju inte, om vi inte kan binda samman språket.

Mycket spännande för en språknörd att fundera på…)

Om ja och nej och vi

Tänker på detta med människor. Människor man möter, pratar med, som går genom ens vardag och ut igen och lämnar någon form av fotspår efter sig. Hur olika dessa människor kan vara – och hur olika fotspåren de lämnar i mitt medvetande blir.

Vi kan till exempel kalla dem Jasägare och Nejsägare. Fast egentligen handlar det inte så mycket om vad de säger rent konkret, utan om hur de förhåller sig, och vad de utstrålar. Attityden och inställningen. ”Energin”.

En jasägare bemöter dig med ett ”jamenvisst, det ordnar vi!” eller ”vad roligt!”, ler även med ögonen och tar itu med problem genom ett pragmatiskt ”ajdå, nu får vi tänka om”. Vi.

En nejsägare å andra sidan, bemöter dig med pannrynk och underförstådd skepsis redan innan du öppnat munnen. Redan innan du öppnat munnen känner du att något tagits ifrån dig – och att du står ensam, hur många människor det än är i rummet.

Nyanser, inte mer. Men betydelsefulla. Och spåren de lämnar efter sig stannar kvar, långt efter korsvägen där de råkat komma i din väg.

Jag tänker att det är det här som är att ge bekräftelse. Själva inkluderandet, att ta på allvar. Säga ”vi”, och mena det.

Bekräftelsebehov, bekräftelsesökande – alla dessa ord som betyder att människors behov av bekräftelse är något dåligt och lite skamligt. En svaghet. Den som ger bekräftelse i den meningen har makt. Den som behöver är maktlös. 

Samtiden är fylld av saker som ger oss omedelbar bekräftelse av olika slag, fler kommer varje dag. En like på Facebook, en retweet, ett digitalt erkännande i förbifarten. Inte är det riktigt vad vi egentligen längtar efter, men vad gör man? Man tager vad man hafver, det som finns att få.

Surrogatet föder ett begär, ett beroende. Avtrubbning och en jakt efter mer. Fler likes, fler följare, mer omedelbar bekräftelse. Jag tänker att om våra dagar korsades av fler leende, inkluderande och jasägande ”vi”-bekräftelser, färre stängda, ifrågasättande skeptiker – skulle vi antagligen inte behöva dem.

En duktig flickas dilemma

Nej, det var inte alls meningen att jag skulle ”slösa bort” två inlägg på raken igår kväll. Jag är bara inte riktigt kompis med WordPress IOS-app. Den lämnar en del övrigt att önska vad gäller användargränssnittet, om man säger så.

(Jag tror att de försökt tänka lite fiffigt, men sen kört användartester enligt klassiska modellen ”fråga-bland-polarna”. Klassiskt, som sagt, men inte särskilt effektivt…)

Nåväl, eftersom jag redan blogghojtat om både pysselträffen och boken jag ska få med mig hem i helgen, får jag nu improvisera lite kring en grej jag tänkt på sedan förra helgen. Förra helgen var jag på seminarium om en textanalysuppgift vi gjort i språknördkursen. Uppgiften var svår – eller åtminstone snärjig, eftersom den inbegriper att applicera en modell som i princip kräver en hel bok att redogöra för.

(Boken är dessutom såpass informationstät och ”kompakt” i sitt språk, att jag använder den som exempel i nästa uppgift, som handlar om läsbarhet och begriplighet…)

Hursomhelst, jag var rätt nöjd med min analys, och tyckte egentligen att det var ganska roligt att jobba med det där – trots att det var snärjigt. Få se om jag kan visa delar av uppgiften senare, den är lite intressant. Inte minst var det intressant att upptäcka hur mycket som gick att utläsa ur en textanalys av två annonser som egentligen bara innehöll ett par ynka rader text vardera…

Efter min redovisning kommenterade läraren några punkter för komplettering, men var noga med att poängtera att jag inte behövde komplettera något för att uppnå ”godkänd nivå”.

– Nähä, sa jag. Men jag kan komplettera för att få VG på uppgiften?
– Ja just det, svarade läraren.
En kurskamrat inflikade då:
– Varför vill man ha VG egentligen? Har någon någonsin visat sina universitetsbetyg i något sammanhang?

Två saker ska jag nämna här:
1) Det här är ingen sån där kom-aldrig-ur-pubertets-attityden-person, som livet genom upprepar gymnasietidens mest ställda fråga (ja, du vet… ”kommer det här på provet?”). Hen har en skön integritet, skriver bra, väcker intressanta frågor. Favvokursare.
2) Jag håller faktiskt med. Universitets-VG är en rätt fjantig historia egentligen. Jag har aldrig visat upp ett enda VG för någon, eller behövt skämmas över ett sketet G på någon kurs heller. Att jaga VG är rätt fånigt egentligen, om ni frågar mig.

Samtalet fortsätter:
– Nej, sa jag. Det har du rätt i, men det kan ju vara lite roligt för ens egen skull i alla fall.
– Jaa, flikade läraren in. När jag var student mådde jag dåligt om jag inte fick VG på kurserna.

(Vi tar paus här ett ögonblick och begrundar detta.)

Jag tror att jag sa nåt om att ”nä, må dåligt har jag lagt av med”, och kanske var det förresten här jag sa det där om att det kunde vara roligt för ens egen skull, men de där orden fortsatte ringa i huvudet. Ringer fortfarande, fast en intensiv halvvecka har gått sedan dess.

Jag hade tänkt komplettera upp den där jäkla uppgiften. För att den var rolig att jobba med, och för att jag själv var nöjd med det jag lämnat in. Fånigt egentligen, men varför inte. Men nu var det som om jag drabbades av akut, galopperande allergi mot detta duktighetssyndrom, och på rent trots vägrar lägga mer tid på en redan bra analys, för att försöka få ett högre betyg som ingen någonsin kommer att titta på och som knappast kommer rendera mig vare sig löneförhöjningar, akademiska titlar eller guldstjärnor i himlen.

Lär jag mig mer om ämnet genom att förtydliga min problemformulering och tydligare koppla till slutsatsavsnittet? Fördjupas min kunskap? Får den ett större värde? Varar den längre? Gör mig lyckligare? Vackrare? Rikare? Vad-fan-som-helst-are?

Nej.

Kommer jag att må dåligt om jag inte gör det…?
Jag tror inte det. Fast helt säker kan man ju inte vara. Och någonstans blir jag lite förbannad på den där duktighetsnormen. Att jag ska vara så kåt på de där tomma bokstäverna att jag gör lite till (och lite till, och lite till, och lite till)

för… äran, tanken och den heliga Duktigheten?