Jag funderar på acceptans. Förmågan att förlåta sig själv för brister, tillkortakommanden och regelrätta fuck-ups. Finns det något svårare?

För en tid sedan läste jag något i en blogg – kan det ha varit hos Miranda? Hon brukar skriva kloka saker. Hursomhelst – det handlade om någon som hade läst om eller jobbat med människor som fått ett handikappat barn, och hur det svåraste för föräldrarna var att acceptera att deras barn aldrig skulle komma bli det barn de drömt om och föreställt sig. Jag tänkte redan när jag läste det, och än mer har jag tänkt under de senaste dagarna – att det där måste gälla även i andra situationer.

När själva livet inte blev som man drömt och föreställt sig att det skulle bli.

Det är väl ungefär vad 40-årskriserna brukar handla om…? Att man våndas över sina livsval, sina fuck-ups och alla point-of-no-return man redan passerat. Över all tid man redan förspillt, i ungdomens brådska och aningslöshet. Först i backspegeln ser man hur vägvalen slirat på lösa boliner och försatt en ur kurs. Och när man väl kommit ur kurs, kan vad som helst hända (se Kaosteori – ”små förändringar i initialvärden ger stora och på sikt oförutsägbara skillnader”).

Kanske är det min begynnande 40-årskris som puttrar fram – jag 30-årskrisade ju redan vid 26, så varför inte 40-årskrisa vid 38?

Eller också är det bara det faktum att jag klivit ur mitt liv för en tid, och sitter här i en bubbla vid sidan av – på bästa åskådarplats. Jag kan hålla mitt liv – och därmed även mig själv – på armlängds avstånd och granska alltihop i sömmarna. På gott och ont. Första impulsen jag fick var att fixa, förändra – ”göra om, göra rätt”, som man säger. Den slitna och tufsiga individen som lämnade Stockholm 2010 skulle återvända i glans och triumf 2013 – pånyttfödd och uppgraderad, med hittills oanade finesser och prestanda. Personlig utveckling à la Extreme self-makeover.

Insikten om att jag höll på att blåsa upp en enorm chimär för mig själv träffade som en knytnäve i solar plexus – men jag antar att jag ska vara tacksam att den snytingen åtminstone kom i tid. ”Problemet är att du inte accepterar ruta ett”, sa maken – och jag måste ge honom rätt. Ruta ett hänger som ett kvarnhjul kring min hals – för att jag vägrar acceptera. Mig själv, den jag är.

Vägran att acceptera har lett till fler urspårningar, fler vårdslösa girar och missbedömningar – än om jag helt enkelt enkelt (ha!) hade accepterat från början. Nu måste jag inte bara acceptera ruta ett – jag måste också på något sätt förlåta mig själv för saker som blivit fel längs vägen, en slags acceptansens retroaktivt förlängda arm.

Fast det gör ju ingenting enklare, förstås.

Jag fann texten jag beskrev ovan – den var från Miranda, som jag trodde. Hon skrev bland annat (fast jag rekommenderar hennes inlägg i sin helhet, det är riktigt bra och tänkvärt!):

Utmaningen att göra upp med föreställningen om sitt drömbarn för att kunna se det barn som kom.

Min version blir ungefär:

Utmaningen att göra upp med föreställningen om sitt drömjag, för att kunna leva som den man är.

Någonstans känner jag sorg (och en liten svart klump av skam, för säkerhets skull) över att det här är saker jag skrivit om i flera år. Acceptans och mod att vara den man är. Tydligen har insikterna ändå inte nått ända in, eftersom jag står och stampar på samma fläck, med min ruta ett som ett kvarnhjul kring halsen.

Eller också kom insikterna också av sig, när de föddes in i en värld som redan var så ”kaosteoretiskt skev” som min var. Kanske var det så ändå att det här var enda sättet att faktiskt ”göra om och göra rätt”. Att kliva ur ett tag, sätta sig i en bubbla och se världen – och mig själv – som de är. Sen kanske, möjligen, äntligen, kan jag börja med den svåraste processen. Att acceptera ruta ett.

Hej bloggen, har du saknat mig…? Vi är hemma igen, efter 10 dagar eller så i den svenska, färgsprakande hösten. Här i Hamburg är de löv som ännu sitter på träden fortfarande förbluffande gröna – men träden börjar ändå se lite tunna ut i kalufserna. Är det så illa att tyska höstar inte bjuder på samma färgglädje som den svenska? Eller har föreställningen bara inte börjat än? Jag vet inte – men jag lever på hoppet ett tag till.

Det var inte lika kallt här som i Småland i alla fall. Vi packade bilen i morse, halkande med väskor och kassar över en glashal isgata till garageuppfart hemma hos svärmodern. Vi muttrade, men i efterhand har vi kunnat läsa om 24 avåkningar bara i Kronobergs län under dagen – varav en dödlig bara 45 minuter innan vi kom iväg imorse, och i samma trakter. Men fram kom vi – trots att det tyska stau-kaoset inträdde bara någon kilometer från färjan, och åt upp hela den 1,5-timmars marginal vi hade till sönernas tennisträning. (Fast vi hann ändå, även om det var på håret.)

Och så stod jag där och väntade medan killarna tränade (ha – ”lekte tennis” är nog en mer korrekt benämning…!) och tänkte på hur mysigt det ska bli att få ta fram min kära höst/vinterkappa och vira in mig i nu när vindjackan jag gått med sen i våras blivit för kall. Då blev jag glad och tänkte att höst är inte så dumt egentligen. Och insåg genast att jag råkat göra precis rätt, tänkt sådär som man ska – på det som är bra, och inte bara på det som är dåligt eller jobbigt. Även en blind höna hittar sig ett korn då och då, tydligen…

I bilen läste jag – nu när maken anslutit till entouraget får han göra den äran att framföra fordonet, så jag kan ägna mig åt väsentligare saker. Först en bit in i Mindfulness i hjärnan av Åsa Nilsonne – en bok om hur hjärnan påverkas av våra psykologiska processer, alltså hur det själsliga och känslomässiga påverkar hjärnans funktion som organ. Jag ska inte yttra mig så mycket om den än – har inte läst stort mycket mer än förordet än. Men den fick mig att tänka på Anna Kåvers bok Att leva ett liv, inte vinna ett krig, som jag skrivit om förut, bland annat här. Blotta titeln säger något fundamentalt, tycker jag. Kanske säger den det viktigaste av allt, ändå. Vad det handlar om – livet. Att det ska levas, inte utkämpas.

Men jag kommer ju också på mig själv med att vara en sån som hela tiden ska kämpa. Strida. Streta. Sträva. Mot bättre vetande. Mot upprepade ambitioner att vänja mig av med dessa invanda dumheter. Jag faller ändå in i samma mönster, igen och igen.

Under Sverigeturnén hälsade jag på en bloggvän som bor en knapp timmes bilväg från min mamma. Det var första gången vi träffades, och jag satt i bilen på vägen dit och var lite nervös. Tänk om vi inte hade något att prata om? Tänk om det bara skulle bli sånt där tvunget, pinsamt stammande, flortunt ordbajsande om vädret att fylla ut tystnaden med… Tänk om jag inte kunde komma på något smart att säga? Tänk om jag skulle slänga ur mig dumheter, och avslöja att jag egentligen inte är någon… alls.

Sådant tänkte jag på i bilen på vägen dit, och försökte trösta mig med att vi alltid kunde fika i en timme medan barnen lekte – och sen åka hem igen, och glömma bort alltihop.

Men när vi sen körde hemåt igen, treåenhalv timme senare, var vi alla upprymda av lek/prat/fika/husesyn/utbyte/inspiration och dessutom en oändligt vacker nypa frisk luft i trädgården. En lisa för stadsförorenade lägenhetssjälar. Hösten visade sig från sin bästa sida den dagen – och jag kom hem med huvudet fullt av nya tankar. Både om saker Anna och jag pratat om under eftermiddagen – och om saker som väckts i mig av ATT och HUR vi pratade. Bland annat detta med min benägenhet att alltid kämpa så frenetiskt med allting. Alltid känna att det är det jag gör och presterar som avgör om jag blir accepterad eller ej. Att om jag gör fel så åker jag ur spelet. Vinna eller försvinna. Gör rätt – eller dö.

Att den här gången kliva ur sin bil och rakt in i en varm famn som dittills varit en alltigenom digital/verbal kontakt, men plötsligt blev levande och fysiskt påtaglig… Det var ett slags alkemisk händelse för mig. Ett stycke bly förvandlades till guld där och då – både samtalet i sig, och tankarna som följde med ”på köpet”.

Jag går ständigt och frågar mig vem jag är – och vet faktiskt inte riktigt svaret på det. Jag vet inte vem jag är, vad det betyder att vara jag.

Vet du? Och måste man verkligen veta? En av de många saker som slagit mig sedan dess är att det spelar ju ingen roll. Jag ÄR ju redan. Jag behöver inte BLI – jag ÄR. Människor som möter mig, de möter ju inte ett tomt skal eller ett vandrande frågetecken (eller jo, det gör de kanske ibland – men det är en helt annan sak…!), de möter en Någon. Och det som är kruxet i min osäkerhet är att jag alltid gått i villfarelsen att det är ANDRA som ska definiera den där Någon, för att sedan möjligen acceptera henne – istället för att inse att jag faktskt FÅR fylla henne, Någon-skalet, med innehåll. Mitt innehåll.

När jag då och då mötts av människor och situationer där gör-rätt-eller-dö-principen faktiskt har gällt (och det har jag gjort – inte många gånger, men det har ändå varit tillräckligt för att riva upp sår och skapa en skörhet) – har jag ”accepterat spelreglerna” och tagit på mig skulden. Det är ju inte någon annans fel att jag att jag är som jag är och inte räcker till, att jag inte lyckats leva upp till den definition eller förväntan dessa andra haft. Och så rasar hela min självkänsla ihop – tron och tilliten på min egen själva identitet.

Trots att det kanske bara handlat om att jag gjort ett (eller flera, gubevars!) misstag, eller helt enkelt triggat en rädsla hos den andra personen. Sådant kan man se i efterhand – inte just när man står mitt i det. Distansen är nödvändig – och den tar tid. År.

Att kliva ur bilen och de oroliga tankarna och rakt in i Annas välkomstkram gjorde det så uppenbart klart att jag är Någon – även om jag inte själv alla gånger är medveten om det. Och det var ett skönt möte för en trasig knasboll som jag. Dessutom pratade vi om saker som fick mig att tänka vidare. På att leva sitt liv, inte vinna ett krig – till exempel.

Kanske kommer det mer om det här – kanske inte. Jag vet inte just nu, faktiskt. Det jag vet är att jag är tillbaka i Tyskland, tillbaka i vardagen igen. Det känns helt okej, faktiskt. Och imorgon ska jag gå och få min Atlaskota korrigerad. Apropå skrämmande saker…!