Triumf, trots och glädje

Igår kväll dängde jag in den sista (och största) av inlämningsuppgifterna i höstens första kurs. Att dänga in kursarbeten är alltid en triumf, men den här gången kanske en än större triumf än någonsin förut. Jag klarade det!

Jag har dragit mig för att skriva om det här efter de där gliringarna jag fått om att vara tillbaka i verkligheten och få en välbehövlig ”reality check”. Någonstans känns det som att det ligger en skadeglädje i den sortens kommentarer som jag inte gärna vill ge näring åt. Men samtidigt börjar jag mer och mer inse att det inte är jag som ska anpassa mig. Aldrig mer låta någon annan definiera vem jag ska vara. Så var det ju. Den där gamla fällan har jag gått i alltför många gånger redan – no more. 

Jag definierar mig, ingen annan.

Så ja: Livet är tajt just nu, väldigt tajt. Jag stiger upp kl 5, åker till jobbet 7, kommer hem 18, går och lägger mig 21. Repeat. Repeat. Repeat. Jobbar 100%, pluggar 50. Håller mina barn med mat och rena kläder. Tränar. Fixar hemma. Det enda jag inte gör är att slappa framför teven, för det hinner jag inte. Inte pyssla heller, i någon större utsträckning. Kursen är min hobby. Det är ett val jag måste vänja mig vid. Att jag inte hinner allt, att kursen är det jag valt att prioritera för egen del och med det tar utrymmet slut. Mer får man inte för de 24 timmarna som ryms på ett dygn. 

Jag kan störa mig enormt på att behöva gå och lägga mig kl 21, nästan bli lite trotsig och tänka ”skiter väl jag i om jag blir trött imorgon”…! Fast det gör jag inte, inte när morgondagen kommer och jag känner att balansen – den där som får allt att funka – är rubbad. För det har faktiskt hänt något sedan jag började somna tidigt om kvällarna. Ni vet det där de säger, att de viktigaste sömntimmarna är de man sover före midnatt? Man hör det där och man ba ”Äh, spela roll när man sover, jag tar sovmorgon till helgen, det jämnar ut sig.” Men det gör det inte. Det händer verkligen något när man börjar sova de där timmarna före midnatt på kvällarna. Jag lovar. Prova själv!

Hursomhelst. Så ser mitt liv ut – på ytan: Tajt och intensivt. Äta, jobba, sova, dö. Som nån sa. Men under ytan, där det viktigaste och mest avgörande alltid döljer sig. Där finns något mer. Där finns en glädje jag inte känt på länge – alltför länge. Arbetsglädjen. Den kommer med lust och energi och ett engagemang jag märker smittar av sig, och det gör förstås mig bara ändå gladare. En spiral. Som äntligen snurrar åt rätt håll.

(Käre Någon, låt mig få ha det här. Låt mig få förvalta det, förmera det, sprida det och så det. Odla det. Så, odla, skörda, så igen. Och igen. Och…)

Okej. En dag i taget. 

Men jag har det bra. Livet är tajt, på gränsen till dårskap och vansinne – men jag har roligt. Jag är glad. Det betyder allt.

Förgryningstankar från en stressad hulk

Det händer inte så ofta längre, men så fort saker kör ihop sig är sömnen det första som går åt fanders. Jaja, det är det för de flesta så det är knappast något jag är unik med. Sömn är känsliga grejer. Idiotiskt nog, får man säga – för är det någon gång man verkligen behöver sova så är det ju när man är stressad. Men icke. När tiden för återhämtning på ett eller annat sätt uteblivit, ja då ger kroppen sig till att begränsa återhämningen ännu mer genom att stissa upp sig och vakna mitt i natten. Inte det smartaste draget precis.

Nästa grej som händer är att roliga grejer slutar vara roliga. Åh nej, krokikurs imorgon – måste jag verkligen gå på den…? Och Helsingborgsresan jag sett fram emot sedan i oktober – jag pallar inte! För att inte tala om att gå på nöjespark med barnen imorgon… Den övningen tornar upp sig som ett oöverstigligt berg, och jag vill bara komma på en ursäkt att få slippa undan. Är jag inte liiite snuvig ändå…? (Nej. Inte det minsta. Inte ens när jag är nyvaken mitt i natten.)

Fast värst av allt ändå är att hjärnan bara funkar helt ytligt. Det blir omöjligt att tänka något djupare eller mer komplext än på det allra yttersta lagret av måsten man har omkring sig. Min psykologilärare visade under föreläsningen om stress en bild på Hulken och sa att ”såhär blir vi när vi är stressade: Starka, ilskna och ganska dumma i huvudet”. Jag tror hon har en poäng där faktiskt.

I mitt fall handlar stressen just nu inte om värre saker än den kvardröjande mattheten efter den intensiva målarveckan i huset, följd av 100 mils bilkörning (jag kör ju normalt inte så långa sträckor), två dagar hos svärmor (I’ll say no more…) och två späckade föreläsningspass – samt, icke att förglömma, det formidabla tvättkaos jag hade med mig hem efter en dryg vecka i kappsäck. 

Och så finns det förstås förstås en slags lågintensivt gnagande stress över att jag faktiskt är i färd med att flytta hem. På allvar. Klockan tickar och kalenderbladen flyger. Fyra månader nu – och de går fort.

Missförstå mig inte nu, det är inte det att jag tror att jag ska ångra mig – inte egentligen. (Fast det lär nog komma tillfällen, i synnerhet mycket tidiga morgnar på bussen till jobbet, då jag kommer tänka längtansfyllda tankar till mina heldagar på gymmet/spaet här…!) Men att längta hem har varit en så enkel väg ut, rent mentalt, när livet här på ett eller annat sätt har skavt eller känts avigt. I takt med att flytten kommer allt närmare blir det uppenbart att ”flytta hem” också är en komplicerad sak – omöjlig att förutsäga, och lika mycket på gott och ont som allt annat. 

ALLT är ju både och – det hör till. Men saker som bara är tankekonstruktioner – i synnerhet när de är konstruerade av en längtan bort från en verklighet som skaver någonstans – tenderar bli ganska endimensionella och onyanserat positiva. Jag tror att det är rätt mänskligt.

Men nu är det alltså detta som är – eller i alla fall är på väg att bli – verklighet. 

Insidan av huset är målad – fräsch och fin och redo för oss. Och för utsidan av huset håller vi som bäst på att förhandla med en målare så att det också blir klart under sommaren. Skolplacering för barnen är klart och de ser fram emot att börja i den stora skolan med många barn – och framför allt ser de fram emot att bo på en gata där de i princip kan ringa på vilken dörr som helst och kolla om nån har lust att komma ut och spela lite boll. Eller nåt. 

Och jag är väldigt redo att börja jobba igen – det ska bli roligt. Plugga på distans har också varit roligt – fantastiskt på många sätt – men det funkar inte som heltidssysselsättning hur länge som helst, det är bara att konstatera. 

***

Nu börjar fåglarna vakna utanför och jag ska försöka få en timmes sömn till innan reveljen går för en fredag med krokikurs och nöjesfält. Wish me luck…

Vad som händer om man låter en överhettad hjärna löpa fritt över ett tangentbord och några koppar kaffe…

Ibland känns mitt huvud som om det är så fullt att det nästan spricker, men ändå kan jag inte få ur mig allt det där som det är fullt av – trots att jag har en känsla av att det kan finnas bra grejer i den där överfulla röran. Det är som att det blir trafikstockning i hjärnan. Alltför många trådar, korsningar och vindlingar som måst vänta alltför länge på att redas ut, och i sitt otåliga stampande ohjälpligen trasslat in sig i varandra.

Detta inträffar vanligen efter en så kallad arbetstopp – eller i mitt fall, en inlämningsdeadline. När jag måst fösa egna tankar åt sidan för viktigare (hm, definitionsfråga – jag hävdar ju att egna tankar är rätt viktiga de också) saker; det är då de egna sakerna får tid att – i brist på uppmärksamhet? – trassla in sig i varandra.

Det bästa sättet att lösa upp kaoset brukar vara att skriva – mycket. Så idag överväger jag ett experiment: Kan jag skriva en hel dag? Vad skulle hända om jag på fullt allvar ägnar en hel dag åt att skriva mig genom hela huvudet, med trådar, korsningar, vindlingar och allt? Jag antar att det bara finns ett sätt att ta reda på det, så – det här är ett experiment. Om du läser det här, antar jag att jag tyckte det föll väl ut – i ett eller annat avseende.

Däremot får du helt enkelt stå ut med att det här blir en lång text utan egentlig struktur – det är helt enkelt en sådan text som ska få följa tanken och tankens alla mystiska krumsprång. En ren processtext skulle man kunna säga – men jag kanske låter dig läsa den ändå, för skojs skull.

Sitter just nu på ett trevligt kafé och ser hur baristan maler mina svindyra kaffebönor direkt ner i pressokannan. Jag har slutat dricka kaffe med mjölk – inte av någon särskild anledning, mer än att jag plötsligt mest tycker det smakar unk och sunk med mjölk i kaffe. Ett effektivt sätt att förstöra kaffet. Samtidigt hör ju mjölkkaffesorterna liksom till när man går på fik – bryggkaffe kan man ju dricka hemma…? Så nu har jag börjat testa snofsigare varianter av svart kaffe – som dyrare bönor, olika bryggtekniker. Inte vet jag om jag egentligen märker någon skillnad – jo förresten, bryggtekniken Aeropress har jag raskt dömt ut, ety den producerade en blaskig och tråkig dryck som mest fick mig att undra om det plötsligt utbrutit lokal kafferansonering – men det känns i varje fall lite roligare än att bara beställa ”Ein filterkaffee, bitte”.

Elbgold

Skrivmaskin, kaffe och böcker. Fina grejer.

Den ”arbetstopp” som avslutades igår kväll var min gamla släptenta i psykologi som jag tror jag nämnt förut. Jag har verkligt svårt för det där med att ha hamnat på efterkälken med något – hur rimliga och försvarbara anledningar det än funnits för att det blivit så. Jag bara avskyr känslan. Men nu är tentan klar ochinskickad i alla fall, läraren har bekräftat och lovat rätta under påskledigheten. Jag räknar faktiskt med att den blir godkänd – även om jag alltid måste dras med det där inre gnaget att jag nog kunde ha gjort lite mer, lite bättre, lite till.

För sanningen är ju att man ALLTID kunde gjort lite mer, lite bättre, lite till. Vi pratade om det hemma igår, det rimliga i att sikta på 80 % hellre än 120 – för sin egen skull. För att hålla hela vägen i mål. Och jag håller med – i sak. Men när det sen gäller sitter det där oroliga prestationsgnaget där lik förbannat. (Och nej, det hjälper inte att mina 80 % nog rätt ofta överträffar andras 120 med god marginal.)

Kanske handlar det om vetskapen att man faktiskt har 20 % kvar att ge – att man tjuvhåller en del av sina resurser för sig själv, OLOVANDES! *flämt, chock, infoga skriet-ikonen här* Ja, jag tror att det ligger något i det. Fast det är ju egentligen verkligt oroväckande. Att jag på allvar inte ser mina resurser som mina egna, utan som ägda av någon annan, utanför mig själv.

Det är dock oklart vem. Jag tror inte det är just Linnéuniversitetet jag sålt (eller skänkt?) min själ till direkt. Snarare någon allmänt överhög moral- och prestationsdemon, allestädes närvarande, omöjlig att undkomma. Åtminstone med mindre än att man faktiskt lär sig be hen hålla truten och låta en avgöra själv – och det är ju det som är så svårt. Jag har blivit bättre på det, men ekot av ”bättre kan du”-demonens ständigt mässade mantran ringer fortfarande i öronen ofta, ofta.

Tänker på detta och relaterar till alla nyhets- och debattartiklar om skolans sjunkande resultat och barn som uppvisar allt tydligare tecken på stress, i allt yngre åldrar. Det är illa nog att vi – den medelålders, sedan länge förlorade generationen – redan fuckat upp oss själva bortom all räddning, men vad värre är att vi normaliserat prestationshetsen så starkt att vi inte ens ser att vi gör samma skada för våra barn.

När barnen var små bloggade jag om dem, skrev om dem på Facebook, delade alla deras små under och mirakel – av kärlek och gränslös stolthet förstås. Föräldrar är ju inte heller mer än människor. Men sen kom en dag då jag började inse att deras under och fantastiska prestationer är deras, inte mina att dela hur som helst. Sedan dess funderar jag alltid både två och tre gånger innan jag delar något alls som har med barnen att göra. Det händer förstås, men inte så ofta som förr (och långt ifrån så ofta som barnen skulle önska, de vill ju ha många lajks juh!).

Något knyter sig i mig när jag ser föräldrar i mitt FB-flöde som ständigt delar barnens prestationer, skolbetyg, duktighet – och får ”lajks” från sina bekanta. Bekräftelse. Instant gratification. Vår tids främsta knark. Men vad händer den dagen barnet inte längre klarar att ”leverera”? Då skryter mamma inte längre, så vart tar barnet vägen då? När det inte längre syns och får sina ”lajks”?

Jag vet inte om jag gör rätt, men jag försöker verkligen lära mina barn att huvudsaken är att man lägger ner tiden och mödan på att lära sig, inte att man når resultatet ditt eller resultatet datt. Att alla barn alltid kommer att ha olika lätt eller svårt för att lära sig olika saker, och att det inte är det inte säger något om ”hur bra man är” – utan att det viktiga man försöker så gott man kan. Men jag hör på mina barn vad andra barn får lära sig hemma, och något knyter sig i mig igen.

Ett barn – nej förresten, det är flera – som hela tiden talar om för mina barn att de gör fel, det ska inte vara si, det ska vara så. Om detaljer, saker som inte spelar någon roll. Måla inte grönt där, det ska vara blått. Lek inte si, lek så. Lek rätt.

En förälder som inte vill följa med sitt barn på träningen, för att hen är rädd att barnet inte ska vara duktigt nog och hen måste skämmas. Hen frågar mig efteråt istället: Hur gick det? ”Jag tycker alltid att de är duktiga”, svarar jag och går därifrån. Arg, men vad ska jag säga?

We live in the age of instant gratfication” skriver Leo Babauta på bloggen zenhabits.net. No shit, säger jag. Vi är vuxengenerationen som inte vill bli stor, en civilisation med ALLA förutsättningar – och ingen vilja större än nästa ”lajk”.

Jag tänker på en bok jag läst och tänkt skriva en hel artikelserie om. Jag drog mig länge för att läsa den på grund av den ultracorniga titeln ”Seven habits of highly effective people”. Jag ryser fortfarande när jag tänker på titeln – men boken är riktigt bra. Den handlar om att hitta mål, mening och principer som hjälp att styra sitt liv så att man inte bara åker med och hamnar där man hamnar utan att veta varför eller vart man egentligen vill komma. Det är en bok det är lätt att bli religiös kring – ska man vara brutalt ärlig verkar författaren ha varit mer eller mindre religiöst förtjust i sina egna tankar – men om man skalar bort det pekorala är råden och tankarna faktiskt högst användbara. Jag märker på mig själv att jag återkommer till dem hela tiden, osökt och i alla upptänkliga sammanhang.

I boken finns bland annat en modell där författaren skiljer mellan bråttom och viktigt i en fyrfältare som korsar de båda parametrarna:

Covey_matris2

(Jag ska förklara både den här modellen och resten av boken ordentligt i senare texter, för den här gången får du nöja dig med att bli nyfiken. Jag ska ge dig ett tips: Högsta prioritet är INTE det som är både bråttom och viktigt. Högsta prioritet är det som är viktigt men inte bråttom. Klura på den ett tag du…!)

 

När man läser om vad som hör till de olika fälten inser man snabbt att hela vår kultur hänger väldigt mycket i ”bråttom”-fälten, medan vi inte riktigt hinner med ”viktigt”-fälten. Och då tänker jag att man skulle kunna byta ut termen ”bråttom” mot ”instant” – som i instant gratification-resonemanget ovan. Bråttom och instant är de massiva distraktioner som gör att vi, samtidsmänniskorna, tappar kontakten med det viktiga. Och allvarligt talat – vet vi ens längre vad som är viktigt? Alltså på något djupare plan viktigt, vad som ger våra liv mening och riktning? Vad vi vill – beyond nästa lajk, liksom? Tänk om vi kunde lista ut det, och sen lära våra kids DET perspektivet…

Jag läste den där boken i somras – och har tänkt att läsa om den nu i vår, repetera för egen del och skriva den där artikelserien – och har försökt praktisera tankarna i den sedan dess. Det jag hela tiden fastnar på är just det där med vad jag egentligen vill. Vilka är mina vägledande livsprinciper? Jag trodde verkligen att jag var en person som hade styr på det där, men det är där jag fastnar hela tiden. Vad vill jag? Vilka principer vill jag leva efter? Eller… egentligen har jag nog koll på mina principer, men jag har haft förbluffande svårt att formulera dem, trots att jag funderat mycket på saken under året.

Samtidigt har jag tänkt att det nog är en bra grej att låta vara en process, att även om jag inte lyckats bestämma mig för en färdigformulerad och principiell livsdevis, så händer det saker just för att jag går omkring och funderar på saken. Men hur många gör sånt idag? Någonsin? Vad skulle hända om vi gjorde – och vad händer egentligen med oss när vi inte…?

Kaffet är urdrucket, en ny inbeställd. Mot bättre vetande en cappuccino med extra espressoshot. Den smakar mjölk, surprise. När ska jag lära mig?

Hm. Var var jag? Var började jag?

Jo, psykologitentan. Den är alltså inlämnad och jag kunde samla ihop hela den nådiga luntan med psykologilitteratur från skrivbordet och bära tillbaka till bokhyllan. Det är normalt sett en behaglig symbolhandling efter ett avslutat kursrace – men den här gången stack det lite i hjärtat. Jag är inte redo. Min examination kommer säkert att bli godkänd, men jag känner mig inte färdig med den här kursen.

Det var en tuff kurs, rent känslomässigt. Den tog upp saker som personlighet, stress, konflikter, kriser och svåra samtal och vår lärare var en beteendevetare från Previa som föreläste med exempel från företag och organisationer där hon varit involverad som konsult. Fantastiska föreläsningar, dynamiskt berättande, engagerande och livfulla. Och omöjliga att värja sig från om man råkade ha varit med om en stor del av de problem och situationer som togs upp. Man kan säga att kursen väckte upp saker som jag hade slumrande inom mig, och det blev till att bearbeta om saker jag stuvat undan inom mig väldigt länge. Det var nyttigt att få en teoretisk referensram till saker jag tidigare ”bara” sett från insidan. Det hjälper till att utveckla en slags distans – det berömda akademiska helikopterperspektivet. Nyttigt som sagt – men också väldigt jobbigt.

Letar fram ett exempel ur mina anteckningar – ”Organisatoriska stressreaktioner”, alltså ett avsnitt om vad som händer om en hel organisation eller grupp i en organisation lider av stressymptom:

minskad arbetsglädje
sjunkande prestationer
samarbetssvårigheter
missnöje och frustration
vi-mot-dem inom gruppen
mobbning
personalomsättning
tigande
revirtänkande
blockerad inlärningsförmåga
sjunkande arbetsförmåga
otrygghet
misstänksamhet
ryktesspridning
minskad kreativitet
avståndstagande
konflikter
låsta regler/inga regler
lägre initiativförmåga
kommunikationsproblem

En lång lista. Har ni någon gång varit i en sådan grupp – en som uppfyller hela listan? Arbetsgrupp eller i något annat sammanhang? Det har jag. Det är en sorglig historia. Alla de där ”symptomen” hänger liksom samman, det ena ger det andra och karusellen snurrar snart nog så fort att ingen ser mycket längre än vad de nu råkar ha att klamra sig fast vid. Till slut glömmer man hur det var när det var bra – minns inget annat än det man klänger sig fast vid, märker inte ens att världen är en vansinnigt snurrande karusell av allt det där som står i listan.

Men jag har också varit i grupper som varit det rakt motsatta. Där dynamiken på något magiskt vis lyft var och en av gruppens medlemmar över vars och ens individuella ribba, utan att någon behövt känna sig otillräcklig eller i behov av ytterligare bekräftelse – utöver glädjen att vara en del av det som händer i gruppen. Det är… vackert. Jag kan inte komma på något bättre ord. Det är vackert och ja, en säregen slags magi när det fungerar.

Jag tänker att det är en styrka att ha båda världarna i minnet, det goda och det ”onda”, det fungerande och det trasiga. Det sorgliga och det magiska. För att kunna bygga vägar från den ena platsen till den andra, måste jag ju kunna se dem båda klart – jag måste ha varit där.

Nu har jag skrivit åtminstone nästan halva dagen, och ryggen ryter åt mig att röra på mig. Utanför skvalar regnet – på tvären i den friska vårvinden. Nästan som hemma för en skåning.

***

Planen med avbrottet var att gå ut i ”friska luften”, få i mig lite lunch och sedan leta upp ett nytt café där jag kunde fortsätta skrivprojektet. Men efter lunchdejt med maken drabbades jag av ett anfall av ”sunt förnuft” och beslöt ägna eftermiddagen åt att göra nytta, genom att hämta barn och göra ärenden – som att hämta glasögon och handla gummistövlar. Ack min arma idiot… Där rök den eftermiddagen, kan man konstatera – såhär 10 timmar senare, då jag nyss lyckats få en lugn stund att sätta mig ned igen… Hm.

Så hur gick experimentet då? Några analytiska slutsatser? Mja, alltså – du läser ju det här, alltså har jag väl någonstans godkänt resultatet. Det är ju inte så att jag hann tömma hjärnan med den här lilla, om än långa, texten – långt därifrån. Fast jag känner mig heller inte som en vandrande mental tryckkokare redo att explodera – och det är då en välsignelse.

Fast huvudet är fortfarande fullt – för att inte tala om alla de många långa kilometrarna med utkast jag skrivit på sistone men aldrig fått tillräcklig ordning på för att lyckas publicera… Det lär, med andra ord, komma mera. Stay tuned!

”Livet är som en schweizerost. Och några ostar är håligare än andra.”

Pilblad_650

Jag är hemma igen, men bilden ovan är faktiskt inte tagen i Sverige. Eller överhuvudtaget under helgen som gick – då blev det liksom inga bilder alls, fast kameran var med hela tiden. Det var för mycket annat hela tiden – tider att passa, grejer att släpa, föreläsningssalar att jäkta till. Det infann sig aldrig någon fotoro – än mindre någon fotolust.

(Och igår gick jag ut en promenad här i stan, utan kamera. Gissa vad…? Ja. Jag saknade den ungefär hela tiden.)

Den här bilden hittade jag i gömmorna istället. Den är åtminstone från den här hösten, från en av alla promenader jag gjort här i stan. Jag tycker om den. Den får mig – lustigt nog – att vilja måla. Tja. Vem vet? Det kanske blir en akvarellvariant också, så småningom.

***

Trots fotobristen var det en fantastisk helg. Jag var på föreläsningar om handlade om stress, kris, konflikter och svåra samtal – och det var enormt inspirerande, hur tokigt det än kan låta.

Men det är faktiskt inte så hemskt tokigt egentligen. För visst är det här svåra saker, men den här helgen har vi fått lära oss att med vettiga verktyg går det att hantera det mesta. Det viktigaste är att inte blunda eller försöka ducka, utan lösa problemet – sådant det nu är. Jag har varit med om att i en organisation vetat om att det finns problem, men just de problemen som finns verkar för komplicerade och tunga att lösa – så då har man konstruerat några andra, mer hypotetiska problem, och satt sig för att lösa dem istället. Då får man det på något sätt att se ut som att man på allvar tar tag i sina problem – fast man i själva verket går i vida cirklar runt dem.

Jag fick också anledning att fundera mer över den där liknelsen med örnarna som jag skrev om på tåget då jag åkte upp. Det har varit något i den som skavt och inte riktigt stämt in för mig – trots att jag är så förtjust i den. Under krisföreläsningen insåg jag varför. Malin Crona, som skrev den från början, utgår från den mödosamma prestationsresan mot utmattningsdepression, med fokus på det lyckade goda uppdraget och den snöpligen uteblivna triumfen. I mina tankar ligger fokus på den mödosamma resan hem, genom ett trasigt och ont och svartbränt land. Till Mordor, tänker jag, kan man komma längs tusen vägar, och de vägarna är alla unika, individuella. Två människors väg dit är aldrig lika.

”Livet är som en schweizerost” sa föreläsaren under föreläsningen om krishantering.

Hon beskrev en kris som att falla ner i ett djupt hål. Jag tänker lite på kaninhålet i Alice i Underlandet, eller ett maskhål genom universum. Fast det här hålet leder direkt till den där trasiga och onda platsen dit inga örnar kommer för att ta en hem igen. Till ditt inre Mordor, samma plats som i Malin Cronas beskrivning.

Jag antar att det är en viss skillnad. Att själv mödosamt och med livet, hälsan och förståndet som insats, kämpa sig fram till domedagsberget, bara för att inse att uppdraget var en återvändsgränd och du är fast där med din utmattning. Eller att falla dit – handlöst, aningslöst, med inget annat än en stor, plötslig sorg och ångest som bagage. Fast jag vet inte om skillnaden är så väsentlig egentligen – inte när det gäller var man hamnar, och vandringen man måste göra för att komma hem igen.

”Livet är som en schweizerost. Och några ostar är håligare än andra”, lade hon till.

Hon använde ordet ”krisvana” om dem som lever i håligare ostar än andra – ett ord som fick det att svida i hjärtat. Men det är sant. Ibland kommer det nya hål redan på vägen hem, medan du fortfarande är kvar i ditt Mordor. När du tumlar nedför ett sådant kaninhål, innan du ens hunnit hem efter det förra… det är då du kommer verkligt vilse.

(Krisvana skulle göra vägen tillbaka lättare, menade föreläsaren – men det är nog den enda punkten där jag inte håller med henne.) 

Sedan är det ju den där frågan… När du väl gjort den där vandringen, kommer du då hem som Frodo eller som Sam? Vi pratade under föreläsningen om att det man kommer hem till, ens ”normala värld” – ens Fylke, för att hålla fast vid Tolkien-metaforen – är en värld som inte vandrat från Mordors mörker och ondsinta väsen och förändrats i processen. Fylke förväntar sig att vi ska komma tillbaka som dem vi en gång var – innan vi föll. Och det kan vi inte.

Jag tänker att det är en slags kris i sig, eller snarare det sista hindret vi möter på vägen från Mordor. Det lömska sprattet att vårt gamla hemma inte längre är så hemma som det en gång var. Att vi också, utöver att hitta tillbaka, måste hitta ett nytt ”hem”, ett nytt jag och diverse nya sanningar.

Som sagt – en högst inspirerande helg, trots allvarsamma teman. Eller möjligen just därför.

På schemat just nu: Gruppdynamik och teamutveckling

Fredagsplugg

Idag har jag suttit på lokal och studerat. Jag måste göra det ibland, för att hålla huvudet vid sunda vätskor när jag nu inga kollegor har – åtminstone komma ut och se lite folk. Idag kom dessutom en väninna förbi och pratade bort en liten kvart eller så, om väder och barn och krämpor och och Livet. Fikapaus i pluggfikandet. (Just det här caféet är ett av stans två bästa – och öppnar snart filial fem minuter från vår lägenhet. Det kommer att bli fullständigt livsfarligt. Och dyrt. Men trevligt.)

När väninnan hade gått pluggade jag vidare, och kunde efter ett tag mynta följande devis:

”En bra pluggdag är när man inser att man måste skriva om allt
man jobbat med tidigare under veckan och tyckt sig klar med –
men är lika glad för det, eftersom man lärt sig så bra saker.”

 En sån dag blev det idag. Allt skrivarbete inför nästa inlämningsomgång som jag suttit och kämpat med under veckan är bara att slänga bort, och börja på ny kula. För först idag hittade jag Nyckeln till alltihop. Det är så häftigt när man gör det – en kick som verkligen slår det mesta – att jag inte ens bryr mig om att jag måste skriva om hela veckans arbete. Nu känns det ju ändå bara roligt och spännande att göra det.

Delkursen jag läser just nu handlar om arbetspsykologi – det vill säga de psykologiska processer som ligger bakom allt vi, våra kollegor och chefer gör på jobbet – eftersom vi allihop är människor och psykologiska varelser. En viktig utgångspunkt för kursen är att skapa högeffektiva team som så att säga levererar både för organisationen och för teammedlemmarna. Jag tänker på min väninna som myntade ordet ”växeldra” för samarbete mellan ungefär jämnstarka personer som sinsemellan växlar ledarskap – eller ”drivarskap” kanske jag skulle kalla det. Läroboken (den blå tegelstenen i bilden ovan) kallar det för att ta kollektivt ansvar för gruppens resultat, och menar att det är det som skiljer vanliga arbetsgrupper från verkliga högpresterande team.

Jag har under årens lopp grupparbetat en hel del per distans – de som känner mig väl skrattar när jag kommer in på dessa evinnerliga grupparbeten, för de har verkligen varit ett ständigt upphov till allehanda frustrationer. Distansgrupparbeten är helt enkelt väldigt speciellt. Gruppdynamiken finns där, men den är mycket svårare att sätta fingret på – för att inte tala om att försöka styra över den, när man inte känner varandra eller ens ses. Ett av dessa åtskilliga grupparbeten sticker ut ur mängden genom att på en och samma gång ha varit det mest katastrofala och det absolut bästa av dem alla.

När jag nu läser om gruppdynamik i allmänhet och team kontra arbetsgrupper i synnerhet börjar jag så smått förstå hur det kunde bli så – vad det var som gjorde just det grupparbetet så bra, trots alla katastrofer. Det som hände var att delar av gruppen jobbade dynamiskt och med kollektivt ansvarstagande för gruppens leveranser – medan andra delar av gruppen inte gjorde det.

Modell_teamroller_klar

Den här modellen finns i kurslitteraturen som en grov indelning av roller i ett team – och det var faktiskt den här modellen som fick mig att tänka på mina gamla grupparbeten, eftersom den tydliggör den ”icke-deltagande” rollen, som var det som utgjorde katastroferna i det grupparbete jag tänker på. Resten av gruppen fungerade verkligen som ett högeffektivt, kollektivt ansvarstagande och växeldragande team – och växlade helt enkelt mellan de tre rutorna överst/till höger i modellen.

Det var enormt häftigt att få vara med om. Det är något mer än bara ett ”grupparbete som funkar”, det är då man får en konkret känsla av vad begreppet ”synergi” verkligen innebär. I en studiesituation innebär det dessutom att man lär sig långt mer än bara det som står i kursplanen – vilket är ett annat av kriterierna min nuvarande kurslitteratur nämner för skillnaderna mellan team och vanliga arbetsgrupper: Att trivsel och lärande utöver vad den konkreta arbetsuppgiften kräver är en del av arbetet, som blir naturlig eftersom alla teammedlemmar kollektivt stimulerar och driver varandra. Växeldrar, alltså.

Min växeldra-kompis och jag brukar båda beskriva oss som kameleonter i gruppdynamiksammanhang – det vill säga att vi känner in gruppen och antar den roll som gruppen behöver för att bli komplett. Kameleontrollen ingår med stor sannolikhet i modellens dubbla roll. Hon och jag har också drivit projekt tillsammans – vilket resulterade i ett synnerligen dynamiskt ledarskap med tydligt växeldragande. Den gången var nog hon mer uppgiftsspecialist, medan jag drog mer åt det socioemotionella ledarskapet – även om vi växlade även där, förstås. Frågan är om rollfördelningen skulle bli densamma om vi skulle driva projekt tillsammans igen. Jag är inte säker på det – men jag kan inte heller säga vad som avgör saken, när två kameleonter tillsammans ska bestämma färg…!

Uppgiften jag idag har insett att jag måste skriva om handlar om att sätta ihop ett team som på sikt ska kunna fungera just så kollektivt ansvarstagande och synergiskt stimulerande som jag beskrev ovan. Jag behöver kombinera rätt kompetenser förstås, men det är egentligen den lätta delen. Det svåra är att sätta samman kompletterande och ömsesidigt stimulerande personligheter, som lyfter varandra över den individuella nivån, skapar stimulerande dynamik – men också trygghet och balans i lagom proportioner för uppgiften som ska utföras.

Och därefter ska gruppen ledas genom alla faser av attityd- och beteendeutveckling, konflikter och normutveckling – allt det där som är en del av teamets utvecklingsprocess. Det ska jag skriva om i nästa vecka.

Behöver jag säga att jag trivs väldigt bra med det jag pluggar just nu…?

***

Jag har egentligen alltid tänkt att jag skulle blogga om det jag studerar – alla intressanta saker jag läser, lär mig och funderar på. Som när jag pluggade litteratur och fyllde bloggen med såväl recensioner som analyser. Det har blivit lite dåligt med det där, både vad gäller lingvistiken och ledarskapet. Men skam den som ger sig – kanske blir det mer av den här varan framöver, nu när jag åtminstone spräckt nollan.