Efter allt tjat, all vånda, all eftersläpning – nu är slutuppgiften i Photoshopkursen inlämnad. Förvisso inte godkänd, men… jag tror nog jag kommer undan med det här faktiskt.

Jag valde temat grunge – och ingen blir väl särskilt förvånad över det, eller? Fast faktum är att jag våndades länge och väl innan jag valde – det kändes lite för enkelt… Jag menar – grunge kan jag ju…! Sen insåg jag att det är ju det som är grejen – att man ska ta nåt man kan och blir nöjd med, inte svettas över något man inte kan men själv tycker att man kanske borde kunna.

Grejen med grunge är att jag tycker att det är roligt. Det kan inte bli så himla fel – men det blir coolt, och det är det man är ute efter. Jag skrev i min inlämningsdokumentation att det är en av de mest kreativa teknikerna kursen omfattat – och det är det ju på många sätt. (Jag såg att en kille gjort väldigt kreativa montage som slutexamination… men det är inte riktigt min grej, känner jag.) Man får ta i lite med schvung ibland, kludda lite, leka lite – och slutresultatet ska bli det som JAG vill att det ska bli. Ingen annan kan komma och säga att det är fel, för det finns inget fel.

Jag har aldrig hängt på fotosidor. Stämningen på de få jag besökt har varit så elitistisk att jag mest velat kräkas – eller åtminstone kasta bort kameran hellre än någonsin visa något jag själv gjort. Folk sågar andras bilder bara för sågandets skull – och det är ett tyckande och ett översittande av sällan skådat slag. Det blir ingen glädje kvar om jag ska hålla på och tänka på varenda liten millimeter som någon illvillig pekfingerviftare kan tänkas ha synpunkter på. Därför hänger jag inte på fotoforum – och kanske är det därför jag gillar grungeteknik i Photoshop.

Nu återstår att se om kursen verkligen är över, eller om jag måste komplettera. Sen är jag ju på intet sätt fullärd i photoshoptekniker – det känns lite som de sa på körskolan: ”Att få körkort betyder inte att man kan köra bil, bara att man får lov att övningsköra på egen hand”. Nu när kursen är slut får jag själv ansvara för att hålla mig uppdaterad – och lära mig mer.

Första utmaningen lär bli att lära mig nya CS5-versionen av Photoshop, när min ”examenspresent” dyker upp… Bara det lär väl bli en utmaning!

…att kunna ta en bild som den här:

och lyfta fram den såhär:

Jag fotade enbart i RAW-format sist, har insett att när jag plåtar i RAW använder jag jpg-filen mest som referens till hur originalet såg ut, och hur ofta behöver man egentligen en sån referens som tar upp 5 megabyte på hårddisken…?

Det var starkt solsken, vilket vanligen är ett hopplöst läge att fotografera i, alldeles för hårda kontraster och utfrätta högdagrar, hur man än trixar och försöker undkomma solen. Originalbilden är ju också helt felexponerad, kameran blir förvirrad av allt ljus och underexponerar hela bilden för att inte fräta ut de ljusaste partierna.

Det jag gjorde för att få fram själva bilden ur mörkret var reglaget Fill light, som jag aldrig hade använt förut, det stjäl en del kontrast och gör ofta att färgerna bleks mer än lovligt. Men i extremfall som detta var det perfekt – jag fick fram hela ansiktet och till och med färgen i bakgrunden.

I efterhand har jag kört några actions som förhöjt just färger och kontraster igen, och slutresultatet är helt OK. Ögat ser lite skumt ut, för det ser ut som om det är belyst, fast ansiktet ligger i skugga. Men jag vet inte om jag ids ändra på det faktiskt…