Oftast väcker de mitt stilla men oförsonligt avund, de där människorna som liksom är färdiga, som har kommit fram och är hemma. De vet vad de bryr sig om att veta och behöver inte längre rastlöst söka efter ett diffust och odefinierbart Något, som kanske, kanske inte ska visa sig vara den felande pusselbiten. De som sitter stilla på bussen och läser sin bok, utan att samtidigt vara någon annanstans och i färd med att göra något helt annat. De som väljer – och väljer bort – vare sig krusiduller, omsvep eller ångest.

Man kan koka ihop hur många visa ordspråk som helst om utveckling och lärande och resan som är målet och allt vad det är – men var och en som är dömd till rastlöshet vet förbannat väl hur befogat det där avundet är. Stundtals mer, stundtals mindre.

Just nu befinner jag mig i en självförtroendemässig svacka. Det är inte den första i sitt slag, inte den värsta och garanterat inte den sista heller. På sätt och vis kan jag ta den med ro just därför – just för att jag varit här förut och vet att det är en dalgång jag kommer att passera genom fler gånger. Jag har svårt att hitta saker hos mig själv som jag är stolt över. I huvudet ringer bara osäkerhet och misslyckanden

Men ikväll kom jag på åtminstone en sak:
Att jag må vara rädd för nästan allt. Men tamejjävelen – jag gör det ändå.

Det är inte någon stor och stark egenskap att falla tillbaka och vara trygg i direkt, men den är åtminstone min, och jag ska försöka komma ihåg att uppskatta den lite oftare.