Etikett: personligt

Oftast väcker de mitt stilla men oförsonligt avund, de där människorna som liksom är färdiga, som har kommit fram och är hemma. De vet vad de bryr sig om att veta och behöver inte längre rastlöst söka efter ett diffust och odefinierbart Något, som kanske, kanske inte ska visa sig vara den felande pusselbiten. De som sitter stilla på bussen och läser sin bok, utan att samtidigt vara någon annanstans och i färd med att göra något helt annat. De som väljer – och väljer bort – vare sig krusiduller, omsvep eller ångest.

Man kan koka ihop hur många visa ordspråk som helst om utveckling och lärande och resan som är målet och allt vad det är – men var och en som är dömd till rastlöshet vet förbannat väl hur befogat det där avundet är. Stundtals mer, stundtals mindre.

Just nu befinner jag mig i en självförtroendemässig svacka. Det är inte den första i sitt slag, inte den värsta och garanterat inte den sista heller. På sätt och vis kan jag ta den med ro just därför – just för att jag varit här förut och vet att det är en dalgång jag kommer att passera genom fler gånger. Jag har svårt att hitta saker hos mig själv som jag är stolt över. I huvudet ringer bara osäkerhet och misslyckanden

Men ikväll kom jag på åtminstone en sak:
Att jag må vara rädd för nästan allt. Men tamejjävelen – jag gör det ändå.

Det är inte någon stor och stark egenskap att falla tillbaka och vara trygg i direkt, men den är åtminstone min, och jag ska försöka komma ihåg att uppskatta den lite oftare.

Jag funderar på saker som fortfarande lever i mig, fast de är så långt borta. Jag funderar på saker som berör mig fast de inte berör mig. Och jag funderar på saker jag inte kan förklara, om jag så stirrar aldrig så länge på den tyst blinkande markören på skärmen.

Jag tänker på det där som jag skrivit om förut, hur varje människa är låst i sin egen tankes universum – att ingen av oss någonsin har upplevt eller kommer att kunna uppleva ”en objektiv sanning”. Att allt vi har är våra upplevelser – och så orden, som bara högst nödtorftigt kan förmedla det vi upplevt, våra tankar, rädslor och känslor. Och hur väl vi än försöker formulera dem – är orden alltid dömda att först förvanskas genom en annans tolkningsfilter.

Precis som jag själv redan filtrerat upplevelsen för att göra den till min.

Och ingenstans ryms en större ensamhet.

Ja, alltså… Ibland tittar jag på mig själv och undrar. Andra människor pratar om sällskapssjuka och får tråkigt om de sitter hemma och ”inte gör nåt särskilt” – särskilt en fredag eller lördag. Själv sitter jag här, gräsänka när maken är på nåt kundtjosan nånstans out-of-town, med mitt vinglas och min lilla osttallrik, lite fransk musik i form av Yann Tiersen på Spotify – och jag bara njuter. Det här är en fredagskväll det! NU tankar jag energi!

TV:n stängde jag av när barnen gick och lade sig, istället har jag suttit vid pysselbordet, hängt lite på twitter (sedär – lite social i alla fall!) och pysslat lite med att göra receptkort om maten jag lagade häromdagen och som jag lyckades få till riktigt bra. Jag hade ett kort ögonblick en fundering på att skriva en text på temat ”min skrivutveckling” som hör till avslutningsinlämningen till skrivkurserna – en text som samtidigt skulle bli en kursutvärdering OCH en slags kursrecension. Men jag skjuter nog på det – inte ikväll, inte just nu åtminstone. Här och nu vill jag bara njuta av tystnad och stillhet och kravlöshet.

Jag är inget asocialt freak. Jag tror inte heller att jag uppfattas så. (Jo av några, säkert – men knappast av några som jag bryr mig om…!) Men jag tänker att min break-even-point vad gäller social balans ligger något längre åt det asociala hållet än majoritetens. Jag tycker om att göra saker ensam, jag blir sällan trött på mitt eget sällskap – och om mitt behov av egen = ensam tid inte tillgodoses… Då blir jag både galen och otrevlig och mer därtill.

För lite sedan skrev jag om ensamhet, att jag satt ensam hemma för mycket och inte träffade andra människor än barn och man. Den saken har faktiskt blivit bättre under de senaste månaderna. Jag har lärt känna ett par tjejer (en svensk och en dansk) som jag träffar då och då, fikar och pratar strunt vanligtvis – och har avkopplat trevligt med. Värdefullt, och i de här tjejernas sällskap försvinner frågeställningen med att passa in eller inte. Vi är säkert ganska olika – men det spelar ingen roll. Här finns takhöjd och acceptans. Bra där – vem behöver mer än så, egentligen ?

Men det är inga enorma mängder sociala aktiviteter på min agenda. Den här veckan var jag på fotopromenad med min tyske kompis på tisdagen, skulle ha träffat båda tjejerna för fika på onsdagen, men fick vara hemma med lillsonen – sen råkade den ena tjejen, som bor just där i närheten, komma in för att handla kaffe på ”mitt” stammiscafé både idag och igår, så då hann vi pratas vid lite, trots att jag missade den ”officiella” fikan. Och imorgon kommer svågern på besök. Det ska bli trevligt förstås, men ändå känner jag en viss tacksamhet över att få den här kvällen i ensamhet och stillhet – mitt tempo, min stillhet, min mentala vila.

Hm. Jag är nog lite kuf ändå…